Nej män och katter brukar vara sådär. Jag vet min sambo är likadan, han säger att katten bara är hans kampkatt som han tränar för att hon ska vakta honom. Och sådana liknande skämt och när jag frågar honom om han inte tycker att katten var det bästa vi gjort så svarar han nja hon är ju knäpp.

Men så då och då kommer jag på honom med att bära runt på henne och ibland riktigt gulligulla med henne och då sitter han och pratar bebisspråk med henne och säger hur mycket han älskar henne och att hon är så söt. Så ja karlar ^^ Tror dom bryr sig men dom måste hålla en tuff fasad utåt

Och min man har aldrig velat ha katt för dom är FALSKA!

Men vi har nu haft katt i 17 år och Pysen som jag tog  in för 3 år sedan, var han väldigt sur över.

Men han är en stor djurvän så när han vant sig så lyfter han upp dem och gullar med dom.

Jag undrar om hans tro att katter är falska kommer ifrån barndomen. Hans föräldrar hade en katt när han var liten, som dom sa var falsk/elak och när dom fick främmande stängde dom in katten i vedlåren (???)  för att den inte skulle flyga på folk.

Men katten gjorde aldrig barnen nåt.

Jag hade gärna velat träffa den katten för att se hur den var. Kanske hade ont ? På den tiden, tidigt 50 tal  gick dom ju inte till veterinären med katter.

Haha, män är lite så. "Nej vi ska inte ha nån katt" säger pappa.. och så när vi har katten hemma låter det mer "Varför gosar alltid katten med dig på morgonen för?" (pratar med mamma)

Och min pojkvän/sambo verkar faktiskt sakna katterna nästan mer än jag nu när vi flyttat ;) Ändå "vill han inte ha katt, jag har lurat honom att säga okej" hehe ;)

/Sara

Haha, känner igen det där. min gubbe är inte så mega förtjust i katterna, allafall när man ser. När han tror att man inte ser så gosar han allt han kan

Jag har en pojkvän som är "hundmäniska" och inget annat. Golden är favoritrasen och hans familj har även skaffat en sådan för något år sedan efter att ha haft det för många år sedan.

Katter är inte alls lika personliga eller keliga (säger han).

Men ni kan ju gissa vem som föll pladask för en hittekatt vi fick hem! Hon är väldigt speciell i sitt temperament, men ingen förstår eller tycker om henne lika mycket som han. 5 kattungar blev det "tyvärr", men så otroligt roligt vi haft det med dem.

Han flyttar till en lägenhet i december och ska då ta två av dem med sig "Pepsi" och "Cola" som han själv döpt de svarta små liven. De andra tre får stanna hos oss.

Men han har verkligen en dold kärlek för katterna, men ser hur han verkligen skiner upp innombords men försöker dölja det varje gång en katt kommer fram till honom. Han ser inte alls lika glad ut när deras golden dregglar i knät när man sitter i tv soffn eller när han måste ut och gå med hunden i ur och skur och plocka upp bajset xD

Det är verkligen kul och se hur de försöker förneka sin kärlek in i det sista!

#2 Jag hade nog också flugit på mina nära och kära om de stängt in mig i en vedlår

Tror det var mycket så förr i tiden att man löste inte sådana problem på rätt sätt. Katten var förmodligen osäker och kanske rädd. Folk ville prompt klappa katten som avskydde detta. Han reagerade med att fräsa och rivas. In i vedlåren med honom vilket resulterade med att han blev etter argare nästa gång - för han visste väl vad som väntade.

Kunskapen har förhoppningsvis nått lite längre men ibland undrar man…

Då är min sambo undantaget som bekräftar regeln . Han är verkligen mån om alla våra katter både våra egna och stödkatterna. Just nu har vi tre pyttesmå (ca 4-5 veckor gamla) kattungar som förlorat sin mamma. Han sitter jämt på golvet men dem klängandes i knät.

Här har vi också två goa hussar i huset Både make och son har god hand med de fyrfota och gosar gärna.

Rasmus är verkligen husses favoritkatt och har alltid varit.

Även jag har lyckats hitta en mjukis som mer än gärna kelar öppet med alla djuren. Jag får nästan smisk på fingrarna av honom om jag inte ger katterna och hunden tillräckligt med plats i sängen. Det har även hänt att han gått och lagt sig i soffan för att han inte vill störa våra "kungliga" pälsklingar som brett ut sig i sängen.

Jag har alla katterna i min säng på nätterna, gubben har ingen.

Vid Tv:n duger vi båda.

  Kan inte förstå det där

Husse här i huset är mån om katterna, en av dem, Michelle, har valt ut Husse som "sin". Det är i hans knä hon väljer att ligga i, likadant var det med vår Josefin när hon levde.

Men..det är jag som skämmer bort dom mest (och det får jag också höra, hur bortskämda jag gjort dom)- och det är jag som oroar mej mest för att något ska hända våra troll…och det är jag som "larvpratar" mest med katterna..pratar med ljus röst ungefär som när man kommunicerar med bäbisar!

Vem pratar barnspåk med katterna här? jo sambon… lullelulli lull. lilla Mee, hon ska va mee. lilla råttan. Arne, se Arne han ordnar… och lilla Esterpusen….. Pipen det är tjejen hela dan det……Gogodada……

Mammas lille prins, Lucas. Mammas fina tös Cita (Carmencita). Pelle Pelle söte Pelle. Mammas lilla bebis. Mammas lilla söta prickiga fröken Lisa. Helmer Pelmer Gullis. Mest jag som bebispratar med katterna . Mammas mippanutasnutta Celine (hon jamar på ett speciellt sätt, det låter som mipp).

Många män tycker nog det är omanligt med en katt. Fast jag måste också erkänner att jag tycker det se löjligt ut med en man och en chihuahua…bättre med en större hund.

Men jag funderar ofta varför det är mest kvinnor som håller på med katter iaf hemlösa katter.

Jag brukar säga att hundar pratar med stora bokstäver och katter med små bokstäver. Hundar visar med större åthävor jag är hungrig, jag vill gå ut osv. medan en katt som är hungrig kan sitta och bara titta på matte/husse. Katter har ett mera tyst språk och fodrar att man känner sin kisse för att förstå vad dom menar.

Intressant tråd…roligt att läsa emellanåt…jämfört med alla allvarliga trådar om hemlösa osv. sånna här trådar måste stickas in emellanåt…=) och visst är det väl så att det finns en djurmänniska i nästan varje man också…även fast de inte vill att den alltid ska komma fram..

Jag har länge länge frågat om vi inte kan ha katt!

Svaret har alltid varit NEJ vilket jag inte riktigt förstått då min sambo är en otrolig djurvän.

Vi har alltid haft huset fullt med djur små möss, hamstrar, kaniner t o m ett gäng ekorrungar men katt tvärstopp!

Sen kom Wille och jag tror min sambo fattade att det var han eller katten. Det fanns inte med på kartan att inte Wille skulle flytta in.

Wille flyttade självklart in, med hjälp av min kära sambo som riggade vårt hem så hunder och katt skulle lära känna varann utan stress.

Och det är som många av er säger det är mycket plutti nutt nutt mellan husse o Wille här med……

Men sambos nej handlade mer om rädsla och att han trodde djuren skulle göra varann illa.