Härom kvällen började min skyggaste katt plötsligt gnissla tänder.

Det kom "från ingenstans" och hon gnisslade rejält….! Hon slog lite med tassen mot nosen, och hade några lätta antydningar till hulkande. Hon var tydligt besvärad.

Många tankar hann passera genom mitt huvud. Kunde hon ha svalt något främmande föremål? Hade något fastnat i mun/hals? Kunde hon akut ha fått problem med någon tand?

Först gick hon och gömde sig helt kort. Sedan kom hon fram och var mer som vanligt. Sedan ville hon äta igen, men hann precis bara ta någon tugga så var tandgnisslandet tillbaka igen, och tassen svepte mot nosen.

Jag messade OberonsMatte, skickade med en filmsnutt, och tillsammans funderade vi. Vi lutade nog båda åt att något fanns i munnen som inte borde finnas där.

Så vad gör man en helgkväll med sin gnisslande skyggis? Åker till det jouröppna djursjukhuset och betalar flera tusenlappar för att alls få kliva över tröskeln? Ja, självklart gör man det om man inte hittar en lösning. För så där kunde katten inte ha det. Även om vi hade en veterinärtid inplanerad sedan tidigare på måndag morgon.

Men - först behövde kisse undersökas bättre hemma. Notera att hon inte frivilligt låter sig hållas. Jag provade först att lägga en filt över henne, med måttlig framgång. Stressad katt förstås. Sedan satte jag in henne i transportburen. Skulle vi åka in trots allt?

Nej, jag hade inte "gett upp" ännu. Katten protest-jamade, så jag ställde buren lite mer på högkant och använde lampa + ficklampa för att försöka se in i munnen när hon protest-jamade. Länge kändes det meningslöst och totalt omöjligt, men plötsligt fick jag syn på vad det var!

Hon hade fått in päls i munnen, det var som en lång slemmig pälssträng som gick in vid ena mungipan. Ajdå, jätteobehagligt förstås.

Ja, nu visste jag vad felet var. Och det var klart att jag måste försöka hjälpa henne. Jag lirkade in henne under en filt och fick jobba på att hålla henne kvar i transportburens underdel. Ganska snart lugnade hon sig lite, jag tror hon fattade att hon behövde hjälp.

Jag kände först i höger mungipa där jag uppfattade att det suttit, men hittade inget (!). När jag undersökte vänster mungipa blev jag biten - ajdå, inte bra (men det tog jag omhand efteråt efter konstens alla regler, och det lilla sår som blev ser jättefint ut). Sedan gick jag tillbaka till höger mungipa och nu fick jag tag på den där pälssträngen och kunde dra ut den. Uuups, så obehagligt det där måste ha varit för henne. Jag lyckades hålla kvar henne en kort stund till så jag kunde reda ut pälssträngen. Till slut var det bara en liten ihoptuggad tunn tova kvar och den kunde jag enkelt få bort med hjälp av bara fingrarna.

Äntligen var mattes lilltroll befriat från det obehagliga.

Om hon var sur på matten sedan? Som stressat, hållit och tvingat? Nej, inte alls. Katter reagerar sällan så är min erfarenhet. När jag släppte iväg henne skuttade hon iväg och satte sig direkt att äta. Och nu gnisslade det inte längre! Härligt!

I dag hade vi tid hos veterinären för pälsvård och tovrakning (hon har börjat fälla och har en väldigt fin mjuk päls med massor av underull, så ibland behöver jag få hjälp av två händer till när det t.ex. kommit regn i pälsen och hon börjat få tovor). Lite läskigt var det allt, tyckte katten, men samtidigt är det något hon känner igen. Och hon är alltid lika lycklig när hon kommer hem och pälsen är fixad (minsta millimetertova så vill hon inte bli borstad/kammad här hemma mer, hon är en känslig sort). Men vi passade på att raka bort/korta ner en hel del skägg etc, så nu hoppas jag att hon slipper få in en massa lång päls i munnen.

Varför skriver jag då det här? Jo, då och då läser jag om katter som plötsligt börjat gnissla tänder. Kanske kan den här texten hjälpa någon annan katt/kattägare, tänkte jag.