Just nu är jag arbetssökande, men när jag jobbade heltid och försökte göra en insats för de hemlösa katterna + stödhem + katterna hemma så handlar det hela tiden om prioritering och förståelse från omgivningen och de som inte hade förståelse försvann, det var helt okej det också!

Jag försöker att umgås med likasinnade och jobbar hårt för att hinna med, men visste är det svårt att vara på topp hela tiden… ibland blir man så less och trött att man måste ta en micropaus, men sedan kommer man ju igen… man kan inte svika katterna!

Mitt tänk är att göra det allra bästa för missarna som kommer i min väg! Dvs kastrera, vaccinera, id-märka avmaska och skaffa dem ett nytt hem.

Visst är jag otroligt trött när jag jobbar (tungt lagerarbete) men missarna ger mig kraft. När jag ser tacksamheten i deras ögon, när jag får klappa första gången, när de spinner när jag smeker dem under hakan, eller när jag bara får sitta i timmar och blinka åt dem på kattspråket (jag är snäll, jag är snäll, jag är snäll) när jag har godisregn och alla vågar komma fram och äta godis samtidigt - det är min ultimata belöning!

Så mycket kärlek de ger tillbaka, på sitt vis - det får mig att aldrig någonsin ge upp!

Envishet och massor av jävlar anamma så går det :)

/Malin

Många av oss som jobbar aktiv på katthem eller med hemlösa katter är sjukpensionärer- som jag. Då gör man så mycket man orkar.

Det är som #1 skriver, man orkar för katternas skull och man prioriterar. Själv är jag engagerad i en ganska stor förening vilket gör att det går att växla mellan olika uppgifter och det gör det lättare att inte bränna ut sig. Sedan finns det ju organisationer där en och samma person ska klara många roller. Hur dessa orkar övergår mitt förstånd.

Jag driver Västerkatten och håller i alla trådar själv. 
Jag är 2 barns mamma och jobbar heltid på fabrik.

Så här ser en typisk dag ut för mej:

07:00 Jag går upp och planerar dagen, kollar vilka samtal som ska ringas vilka mejl man har att svara på mm
matar katterna och fixar frukost, rensar lådor, diskar och sätter på en tvätt.

08:00 Packar in 1-2 katter i transportburar, klär på mina barn och tar bussen till veterinären,

10:00 hemma igen, ordnar mellanmål, damsuger, ringer ev samtal till intresserade som hört av sej via mejl eller liknande och viker tvätten.

11:18 åker jag till jobbet.

14:30 - första rast, svarar på ev missade samtal och röstmedelanden.

17:30 - andra rast, samma som ovanstående.

20:00 - slutar jobbet, ringer till veterinär och bokar tider för de katter som blivit intresseanmälda under dagen. 

20:30 - hemma. sätter mej och skriver rapport om dagens intresse mm, förbereder inför nya nummret av västerkattalogen. Svarar på mejl, ringer samtal till jourhem mm för uppfäöljning av katterna.

00:00 sova!

på helgenrna görs jourhemskontroller, momsredovisning, adoptioner, återkoll på adopterade katter.  och annat pappersarbetes.

då har jag ärven mina barn med mej!

Så jag tar all liten tid som jag kan komma åt med att anstränga mej för att ge katterna det dom behöver. Visst är man trött och stressad iblan men för varje ny katt som får ett hem så gör det allt värt det!

#4 jag är grymt inponerad av dig och alla andra som orkar hålla på såhär.. ni gör ett jättebra jobb för katterna!

Det är viktigt att poängtera att man även kan engagera sig i olika omfattning. Det viktiga är att vi gör något istället för ingenting alls.

Själv jobbar jag mycket vilket begränsar mina möjligheter. Mitt bidrag förutom 9 egna hittekatter är att ansvara för den här sidan, att försöka hålla debatten igång och påminna om alla hemlösa katter som finns. Jobba för kattens status etc.

Har bränt ut mig tidigare och därför tvingats lära mig sätta gränser. Att hålla över tid är numera en viktig utgångspunkt för min del. Annars kan man ju svika katterna ofrivilligt.

Tyvärr är risken stor att bränna ut sig inom den här branschen eftersom katters behov är så enormt stort. Vi behöver därför vara rädda om oss själva och varandra.

Som Lena säger "Det viktiga är att vi gör något istället för ingenting alls"  så det jag gör e att ställa upp som jourhem, ja har ju redan en katt att ta hand om så då e 2 till inget problem ;)

Visst är det så att allt man gör, spelar roll. Om man är stödhem, läkehem, skänker en slant, virkar leksaker, hjälper till praktiskt med infångning osv, skänker mat eller sprider kunskap om att kastrera katter med omgivningen, allt spelar stor roll!

#8 Exakt! Inom hittekattsverksamheten stämmer det där gamla slitna uttrycket "alla bäckar små blir snart en stor å"

Eller som jag skrev i ett annat sammanhang:

"En droppe i havet verkar kanske inte mycket alls, men vad vore havet om där inga droppar fanns?"

Jag har ingen jourkatt då jag bor fel, inte har den tiden jag behöver för att kunna göra det.

Jag står upp 06.00, åker till jobbet 07.00 är hemma igen runt 18.00 så dagtid finns det inte mycket tid.

Kvällarna använder jag till hemmet, shiba, virka kattleksaker, kattfiltar, leta jourhem/permaneta hem/ läkehem och faddrar samt sprida information via datorn. Sänggång blir runt 23.00

Prioriteringen blir inte hemmet (tittar runt ) Kan se ut som ett bombnedslag här men det är värt det

Jag tycker det är jätteviktigt det här med att man måste inte göra massor för att göra skillnad, det räcker med att göra en liten del. Många bäckar små är helt sant:)

Själv är jag sjukpensionär. Jag har inte råd att skänka pengar till katthem men jag kan skänka av min tid och ta hand om jourkatter, försöka göra dem trygga igen och se till att de får nya hem.

Så det finns alltid olika saker man kan göra, och man kan göra det efter ens egen förmåga. All hjälp behövs. Tyvärr kanske man måste säga.