Skygga kattungar - gå vidare?
Det känns som att vi står lite still. Eller rättare sagt så vet jag inte riktigt hur jag ska gå vidare med socialiseringen.
Kattungarna kom hit när dom var 6-8 veckor gamla. Svårt att veta säkert. Veterinären bedömde den lilla kattungen (som var svårt sjuk och hade varit det länge) att vara 6 veckor, men syskonet var större så det kan ha varit så att den sjuka kattungen inte kunnat växa som vanligt pga sjukdom och infektion.
Den större kattungen gissar jag var runt 8 veckor, men inte äldre.
Nu har vi haft dom i ca 11 dagar. I början fick dom vara i konvalecensbur. Där fick dom vara i 2-3 dagar. Sen öppnade vi och dom fick hela badrummet som lekplats istället.
Efter en vecka fick dom komma ut i lägenheten och dom var fullkomligt överlyckliga! Jag har aldrig sett kattungar leka så mycket och länge.
Det här med att hantera kattungarna har ju varit svårt, eftersom jag har varit tvungen att ta i dom och hålla fast dom för att tvätta deras ögon. Så det har ju varit svårt att gå långsamt fram. Dom busar iallafall med våra händer ibland och ibland får vi klappa och gosa. Men dom är fortfarande rädda för oss och fräser och gömmer sig. Men dom vågar ändå äta från handen m.m.
Hur går jag vidare?
Har ni inga egna katter? Jag brukar vänja dom vid mina händer när dom stryker sig mot någon av de vuxna katterna i hushållet, då passar jag på att klappa. Jag tar även upp dom mycket korta stunder, för att snabbt släppa ned dom igen. Använd fjädervippor och håll dina händer närmare och närmare själva vippan. Mata med något gott direkt ur handen, tex köttfärs. Busa och uppmärksamma dom mycket så kommer det att lösa sig. Det har trots allt bara gått elva dagar.
Jo, en 3-årig pojke. Ingen av dom stryker sig mot varandra. Han är själv väldigt kattungelik så deras enda riktiga interaktion sker genom lek. Dom jagar varandra och brottas men gosar aldrig eller visar ömhet mot varandra. Ibland slinker det med en liten puss i allt busande, men det är väl allt.
Jag brukar jaga upp den mest sociala av dom två i mitt knä med hjälp av hennes favoritvippa. Då brukar jag passa på att klappa henne och hon brukar inte ha något emot det.
Den andra kattungen är lite mer svårövertalad men när hon vilar kan man sätta sig bredvid och om man har tur så får man klia henne bakom öronen och det älskar hon! Ibland rullar hon då över på rygg så man kan klia på magen. Men rör man sig för fort eller råkar stirra på henne så flyr hon och fräser.
Men du har rätt. Det har bara gått 11 dagar.. Känner mig lite dum nu i skrivandets stund. Jag skyller på min ADHD, jag tenderar att bli väldigt frustrerad över situationer som kräver mycket tålamod, haha :) Dessutom är jag så överbeskyddande och överambitiös att jag får lite domedagstänk om minsta lilla sak går åt fel håll.
Tack för ditt svar!
#2 Ja jag tycker då inte det verkar vara någon "ko på isen". 11 dagar är ju INGENTING i sammanhanget. Dessutom har ni ju fått klappa och dessutom magen! 
Bråttom får man inte ha när det gäller sånt här och tålamod är faktiskt viktigt (även om det kanske är svårt)
Att inte katterna gosar med varandra får man väl ha överseende med. Jag har 4 stycken - 2 av dem är syskon (10 år) Visst - de låg väl ihop när de var små men det var inte mer heller. De är hur gosiga som helst - men inga knäkatter. Alla blir inte det. Jag skulle dock aldrig byta bort mina bebisar mot något annat för allt guld i världen.
Man skaffar ju inte katt enbart för sin egen skull - katten är ju ett självständigt djur och väljer man katt är väl det en av egenskaperna man måste acceptera.
Lycka till med dina bebisar! Det skall säkert gå bra. Fortsätt med "tvångsgosandet" och leken - så skall du se att du får härliga individer!
----------------------------------------------------------------------
Kattassen/- medarbetare på Hittekatter.ifokus och Katter.ifokus
Jag håller med om det där med magen. Det brukar vara det sista stället man får klappa så håll ut.
Tycker det låter som om du har lyckats med mycket redan. Det är bara att fortsätta:)
Alla katter har rätt att leva! Döda problemet inte katten....Besök oss gärna på Hittekatter.ifokus och på Djurskydd.ifokus
Tycker också att det låter jättebra. Tid och tålamod
är det som behövs och mycket godsaker,
Tack så mycket för alla svar :D Igår fick vi lite av ett "breakthrough" med båda kissungarna!
Den blygaste av dom båda vågade sig äntligen upp i knät! Först med hjälp av leksak och sen med hjälp av skinka ;) Nu går det av bara farten, så fort man har något gott vill säga :)
Den modigaste hade igår inget emot att bli buren och lagd på bröstkorgen där hon njöt av att bli klappad och sedan somnade :D
Så idag verkar dom helt klart mindre rädda för oss, som om det var ett stort hinder för dom båda att överkomma. Vilket det antagligen var.
Känns hur skönt som helst :D
Starta ny diskussion