Bara gråter. Kan inte göra annat. Denna historia är tyvärr en stor del av den värld vi lever i. Denna direkt vidriga handling visar att vi lever i ett land med så otroligt låg empati för andra levande varelser än en själv. denna själviska värld där alla ser till sig själv bara.
Usch vad hemskt. Hade aldrig förlåtit min pappa heller i en sådan sitts.

Håller med dej Åsa. Dessvärre händer detta allt mer ofta.

Det jag inte förstår är hur grym får man vara? Min väns katt som efter flera månader hittat hem igen, mager sårig och rejält medtagen. Tänk vad hon måste kämpat för att hitta hem igen. Hon hinner inte ens vara hemma 10 minuter innan pappan bär iväg henne igen för gott. Hon kom aldrig tillbaka. Vad som hänt henne vet bara pappan. Vidrig och kall människa måste jag säga.

Fy farao vilken pappa.

Skulle aldrig förlåta honom.

Honom skulle jag gärna ställa ut i skogen.

Vilken vidrig berättelse.

Sorgligt nog sanna oxå.

GRrrrrrrrrrrr

Jenna

om min pappa gjorde så skulle jag flyttat hem till en kompis ller egen lägenhet och a tillbaka katten igen!

din kompis måste varit väldigt ung när detta hände, men det harsatt sina spår i form av ärr i hjärtat..tänk att mista sin bästa vän på detta grymma sätt..jag blev alldeles gråtfärdig när jag läste detta, såg att du skrivit det i kks gästbok också ,det är bra, för det finns nog någon där ute som just nu är med om samma sak.. det tar alldrig slut denna grymhet det är därför alla måste ta sitt ansvar  bådegentemot katten men även mot detta lilla oskyldiga barn som blir så drabbad

Jag vågar knappt läsa klart….man blir så ledsen. Vilken idiotisk pappa!!!!

FY F*N Sådan person skulle jag ALDRIG MER KALLA PAPPA, Sällan FY *F*N Usch så hemskt! Sådana skulle jag mer än gärna ställa i ngn djup grop i skogen och skyffla i jord oxå, så den personen sitter där för jämnan. FY F*N villka idoter det finns på denna jord :((( *GRÅTER*

Denna värld är inte bra för djurplågare/människoplågare! FY

Jag kan inte heller aldrig förlåta min pappa som, när vår katts ungar hade blivit några veckor, tog ut dem och slog ihjäl dem. Kan aldrig glömma hur katten grät länge och letade efter sina barn. Och jag grät med katten. Detta hände mycket länge sedan, men jag kommer ihåg det som om det hade hänt i går. Det har lämnat djupa sår som aldrig läks. Hur kan föräldrar vara så grymma?

varför gjorde din pappa så?har du ngn kontakt me honom idag?

En mycket sorglig och grym historia! Det är ofattbart hur långt människans grymhet kan strecka sig. Hur kan en fader göra sin egen dotter så illa? Inte nog med att han bär sig vidrigt åt mot katten, hans handlande får även djupgående konsekvenser för hans egen dotter.  Ett sådant handlande sätter spår för livet hos ett barn och är inget annat än värsta sortens psykiska misshandel. Det borde också staffas därefter. 

//Lena

misshandel är inte bara fysisk utan även psykisk.

Jag blir också både arg och ledsen när jag läser sådant. Idag skulle nog inget barn kunna acceptera en sådan sak, utan att tala om det för åtminstone NÅGON.

Det beror helt på hur längesedan det var, men tänk på att förbudet att aga sina egna barn inte kom förrän 79 eller 80, tror jag det var.

Det var nog tyvärr ingen som begrep hur djupa spår en sådan sak sunde sätta hos ett barn.

Jag undrar om dessa pappor var sådana att de gärna slog till människor också och med det menar jag fru, barn och andra personer.

Anette Cedergren drar en slutsats i sin uppsats "katten som brottsoffer". Hon har gått igenom detta med gärningsmannaprofiler och det har konstaterats att den som misshandlar människor gärna misshandlar djur också. Vi brukar ju påstå att de är "sjuka i huvudet" som gör så, men det är de inte alls, för de är ordentligt elaka och inte alls sjuka.  

De människor som bär sig åt på det sättet ska alltså inte ha en chans till att få vård istället för straff, utan de ska ta sitt straff och dessutom ska det vara hårt. De ska inte ha en chans att slingra sig undan. HÄR MÅSTE DOMSTOLARNA LÄRA SIG ATT TÄNKA PÅ ETT ANNAT SÄTT och jämställa djur med andra levande varelser. Idag betraktas de tyvärr som "saker" i lagens mening och i tvister. När detta händer, och jag hoppas att det händer snart, kommer det att bli en annan syn på våra sällskapsdjur.  

Dessutom måste katten betraktas som precis lika mycket värd som hunden och att överge ett djur måste vara straffbart.

Mettan

Hon har än idag inte förlåtit honom för detta. Och jag förstår henne. Hon berättade att hon då och då tänker på sin älskade katt och vad som hände henne egentligen. Inget vet förutom pappan.

Jag valde att berätta om detta då jag vill upplysa folk att det som hänt min vän och hennes katt händer dessvärre allt oftare. Det är en sån grymhet att göra en sån sak som hennes far gjorde. Tänk att katten hittat hem efter så många månader för att sedan bli iväg sliten ut igen, till gud vet var. Det är ondska. Ren ondska.

Men vet ni vad? Min vän berättade att en tid senare efter att han for iväg med henne igen sista gången så gick hans affär i konkurs, hennes mamma lämnade hennes far och han blev deprimerad. Kan synden ha straffat sig? Vad tror ni?

Jag vill även tillägga att min vän och hennes far hade en mycket strulig relation, han var en mycket hård och sträng man. Han förbjöd henne att göra mycket. Deras relation är än idag är mycket ansträngt. Och hon är som jag i övre 20-årsåldern. Jag har träffat honom och jag kan tala om att han är långt ifrån trevlig..

han kan inte må bra den männskan. jag tror att om man gör någon riktig illa och är ondsk så drabbas man tillslut… rätt åt honom!!! har han berättat för henne vad som hände med katten? har en fråga bara: hr kommer det sig att han lät henne köpa en katt från första början om han inte gillade den?

Hon fick aldrig veta vad som hände katten.

Min vän fick katten av sin mamma. Pappan hade tydligen aldrig varit särskilt förtjust i katten. Min vän och hennes mamma älskade katten mycket. Och bägge gångerna som pappan tog med sig katten var dessvärre mamman inte hemma. Jag är helt säker på att hon inte hade tillåtit honom göra så. Det är jag säker på.

kanske därför förhållandet sprack också.

usch.. vilken hemsk berättelse!!! jag började nästan gråta jag med. Är så otroligt glad över att mina föräldrar tycker om djur. Så att de inte har behövt kastas iväg sådär… däremot har katter rymt, men dom har varit gamla, kanske har de gått iväg för att dö… men hu vad hemskt sviken man måste känna sig. När man älskar djuret så och ens förälder som ska vara en trygg och god person gör nåt sånt…

men jag hoppas hon kan komma över det någon dag, och förlåta honom. För det är inte nyttigt att gå runt och känna sånt hat. Hat gör inget bättre. Det är hat som förstör den här världen.(kanske inte nödvändigtvis riktigt hat, men sånt som närmar sig den känslan) Men ibland är det svårt att förlåta.

Jag förstår att något sådant kan vara svårt att förlåta. Jag hade aldrig förlåtit min pappa om han hade gjort något sådant. Aldrig!

Kan man inte glömma så kan man nog inte förlåta!
Det är min erfarenhet!

Inte en lätt sak att förlåta en pappa som gjort sitt eget barn så illa….. Tror inte att man kan begära det av ett barn. Däremot borde pappan be om ursäkt, det skulle säkert göra det lite lättare.

//Lena