Det är klart att katter sörjer andra (husdjur)!

Katter sörjer ju sin människa (som de inte vet kallar sig "ägare" 😾) om den dör, så varför inte andra i familjen? Särskilt förstås om de haft gott sällskap av varandra.

Men bra då att göra forskning om det så det kanske blir mer känt och förståelsen ökar för djuren som medvarelser …

Jag tror också att katter sörjer men inte på det sätt människor gör.
Spännande att se vad de kommer fram till.

Visst sörjer dom det behövs ingen forskning på det ser vi djurägare och dom sörjer olika har jag märkt med mina katter. Den som sörjt absolut mest var Noah när hans bror bara somnade in på natten hemma efter kastrering det tog dagar Noah var helt förstörd men sen en dag kom han och då var han klar och sig själv helt igen.

Jag har sett på alla mina katter dom saknar den som försvinner och det är bekymrade blickar man ser på kroppen att dom är ledsna så visst sörjer dom både människa och andra djur som dom haft i sin närhet 💖

Den som lever nära djur kan säkert se/uppleva det, men många lever inte i djurs närhet och behöver få kunskap på annat sätt.

#4: Det har du helt rätt i jag tänkte inte så långt och reagerar alltid när jag läser att det finns dom som inte tror djur har alla känslor som vi har men helt klart det är dom som behöver upplysas.

Det står att resultaten är baserade på subjektiva rapporter från kattägare och att det alltid finns risk för att kattägare projicerar sin egen sorg på överlevande katters känsloliv när en av katterna dött.

Jag tycker att själva frågeställningen och påståendet "Katter sörjer när ett annat husdjur i hemmet dör" är att projicera mänskliga tankar/reaktioner/känslor till katter. Katter kan naturligtvis reagera p.g.a. själva separationen/frånvaron av en kattkompis eller flockmedlem, men de drabbas inte av den existentiella ångest som en nära anhörigs död eller tankar på döden kan innebära för en människa.

När vi människor drabbas av sorg efter ett dödsfall är det för att vi förstår att förlusten/separationen är för alltid. Vetskapen om att döden är definitiv sätter igång en process som handlar om mer än själva frånvaron/separationen. Vi drabbas inte av sorg när en familjemedlem går och handlar eller reser på semester utan för att familjemedlemmen är död och för att vi förstår vad det innebär.

Katter drabbas vanligtvis inte av någon större oro när ägaren går till jobbet eller när kattkompisen åker till veterinären, men om frånvaron är lång kan katten reagera på det eftersom ägarens och kattkompisens närvaro är en del av kattens vanliga tillvaro och därmed även trygghet. Ovanligt lång separation ger upphov till oro och känsla av otrygghet, åtminstone tills katten hunnit anpassa sig efter det "nya vanliga". Om den förlorade kattkompisen kanske bara var bortsprungen och kommer tillbaka efter en tids frånvaro kan det t.o.m behövas ny introduktionsperiod för att vänjas vid den tidigare kattkompisens närvaro igen. I den kvarvarande kattens ögon har frånvaro och annan lukt förvandlat kattkompisen till en främling.

Hur vi uppfattar att katter reagerar på separationer påverkas ofrånkomligt av vår egen syn på den separationen. När man hämtar hem en ny kattunge från en uppfödare eller från ett katthem är det inte en kattunge i "sorg" man förväntar sig att se - och det ser man vanligtvis inte heller - snarare tvärtom. När en vuxen katt ska tillbringa en vecka hos "mormor och morfar" och skämmas bort ordentligt när ägaren åker på semester är det inte heller en katt "i sorg" som brukar beskrivas.

Det finns säkert undantag, men min uppfattning är att det främst är de kattägare som förväntar sig att katten ska reagera med sorg som även ser sorg. I många fall kan nog förväntningarna leda till att ägaren själv beter sig annorlunda och att det påverkar katten mer än själva separationen.

#5: Jag tror inte att katter har samma känsloliv och tankeförmågor som människor och jag lägger ingen värdering i att de inte har det. Det är bara ett konstaterande på samma sätt som jag kan konstatera att katter inte ser ut som människor. Om katter var precis som små människor skulle de inte vara katter och det är ju för att de är just katter vi älskar dem!

Om man utgår ifrån att katter är som små människor är det stor risk för onödiga problem, konflikter och irritationer som enbart beror på det missförståndet. Hur många gånger har man t.ex. inte läst om ägare som blir galna på att katten inte går att "uppfostra" och att katten struntar i ägarens regler och gör otillåtna saker trots att den "vet" att den "inte får".. Det är snarare DE kattägarna som behöver upplysas!

Katter ska respekteras och värdesättas - för att de är katter - det borde räcka så. Att förstå katter är att förstå på vilket sätt de skiljer sig från hur människor fungerar.

Men man blir ändå fascinerad när man läser forskning om hur t.ex. myror sköter om skadade myror, och en massa annat som man lätt tror är "mänskliga egenskaper".

#7: Här för du dig med en retorik som jag inte uppskattar för varje djur har samma känsla samma sinnen som oss människor och det är något vi som lever nära med djur både borde veta och förstå..

Men man kan alltid kringgå saker med en viss retorik sen vart man vill komma med den är en annan sak.

Det finns bara en sak att inse djuren är som oss och det här får vi bara inte missa när ett djur sörjer eller när ett djur behöver vår hjälp vi ska finnas där som dom finns för oss när vi sörjer.

Är du helt stängd från det här OberonsMatte ?

Du om någon borde ha erfarenheten och nu sticker jag ut hakan för ärligt jag blir arg som kattägare över ditt oförstånd ☹️

#9 Jag tycker Oberonsmatte har helt rätt.
Du får gärna kalla mig en kattägare med oförstånd också.

En katt är en katt. Det är just det som jag älskar.

#10: Katter är katter och djur är djuren det ska dom vara också men djur känner både glädje och sorg det får vi bara inte missa. Djur kan ha ont dom kan blöda dom blir ledsna om dom inte behandlas väl. Dom känner glädje och blir fulla av spring och bus när vi exempelvis leker med dom eller när en ny rolig leksak kommer eller den goda maten godiset och den värme och glädje dom ger oss när dom känner hur mycket vi älskar dom så varför skulle dom inte känna sorg om dom förlorar en flockvän ?

Det går inte in i mig och jag blir lika upprörd varje gång den frågan ställs för den känslan är lika naturlig hos djuren som den är hos människan och jag har så många bevis för det så jag kan aldrig någonsin ifrågasätta deras förmåga att känna sorg och ledsamhet när dom förlorar en vän.

Jag tror så här att om vi fortfarande och ständigt utgår och arbetar ifrån ståndpunkten att vi människor är kvalitativt olika djuren ökar risken att djuren behandlas illa.
Kan djur inte känna känslor eller ens smärta som vi behöver man inte vara så noga med bedövning, känner de inte sorg behöver man inte tänka på det i en mängd situationer… Kanske det i själva verket är vi som inte har förmåga att förstå att djuren känner sorg? Bara en tanke …

Vetenskap och forskning kommer hela tiden med upptäckter i stil med att vi är mer lika "än vad man tidigare trott". Det är mycket man inte vet och som ännu diskuteras. Vad är medvetandet, och var "sitter" det? Känslor, ja, det finns det mycket att ta reda på mer om, hos såväl människor som djur.

Jag tänker på en bok jag läste om djurförsök. I djurförsöksvärlden har man verkligen en annan syn på det här med att "förmänskliga" djur. Det är ju mer praktiskt så. Kan de inte känna något kan man ju behandla dem hur som helst.
För inte så hemskt länge sedan ansågs det att djur inte känner smärta. Slänger man dem i golvet låter det visserligen om dem, men tappar man en klocka i golvet skramlar den, inte konstigare än så…
Och inte behövde grisar bedövning när man kastrerade dem, de kan ju inte känna något.

Ännu in på 80-talet ansågs det t.o.m. att nyfödda barn inte kan känna smärta. De gavs i och med det mindre smärtlindring än de annars skulle fått vid t.ex. operation. Numera har man en annan insikt om den saken och det har blivit bättre.

Likaså hoppas jag forskningen om djurens medvetande och känslor leder framåt, dvs till en nivå där vi behandlar djuren bättre. De har både intelligens, känslor, medvetenhet. Det är vi som måste förstå bättre.

#12: Fantastiskt bra skrivet av dig Katten 🤗

#12: Väldigt klokt och insiktsfullt. Självklart har djur känslor.

#12 Exakt så.

Det är ett intressant och mångfacetterat ämne, inte minst hur man ska tolka katter och andra djur och deras signaler.
Ett eget ämne som är relaterat är hur katter/djur hanterar döden.

Jag tror inte heller att djuren får den "existentiella ångest" som vi människor dras med utan att de lever mer i nuet. Att de uppfattar döden, absolut, och att någon kommer att dö eller har dött uppfattar de säkerligen men förhoppningsvis dras de inte med det grubbel människor kämpar med.
(För enkelhetens skull tänker jag mig nu "djur" = katter och därtill liknande arter. Att andra arter kan känna smärta, rädsla etc står klart men de kanske inte har riktigt samma tankesätt som oss utan fungerar annorlunda?)

Det viktiga är väl att vara öppen och lyhörd för olika möjligheter, och att förstå att djur sannolikt tänker/känner/upplever mer än vad de flesta människor tror.

Men det innebär inte att alla arter tolkar allt lika.

Jag tycker ni som ifrågasätter djurens känslor ta en titt på det här och bedöm sen huruvida djur känner jag vill säga ni är låga som tusen och ni borde skämmas på riktigt ni borde ha förståelse på riktigt för djurens känslor.

Allt annat är förkastligt .

https://t.me/SantaSurfing/51868

#18 Vem ifrågasätter?

#19: Ja, det är väl ingen här som ifrågasätter att djur har känslor?

#18: Jag har tittat på filmen, men jag tvivlar på att filmklippen visar den "story" som lagts till den färdiga filmen. Människor älskar tanken på att djur egentligen fungerar precis som människor… det är därför filmen gjordes och det är därför den har tusentals delningar!

Det är ungefär som det där filmklippet som fick otrolig spridning (och som säkert fortfarande sprids) som visar en katt som sitter och tittar på en ipad. Det var en helt vanlig kattägare som hade filmat sin egen katt när den kollade på en filmsnutt som visade mötet mellan en katt och en sköldpadda och lagt upp den filmen i sociala medier.. Lite småroligt, men inte mer än så… TILLS någon la till en påhittad text om att katten tittade på en film som föreställde kattens "avlidna ägare"(!) ..och la till lite smäktande musik.. Gissa om folk blev som galna när det gällde att dela den filmen då?? Det finns artiklar, inlägg och intervjuer som bekräftar att ägaren är högst levande, men folk vill hellre gråta vidare och fortsätta dela filmen på "den sörjande" katten.

#21 Fejkklipp finns ju dessvärre om praktiskt taget allting och ett sådant säger ingenting varken till eller från om hur det faktiskt ÄR. Just det tillför alltså egentligen ingenting till frågan det gäller, vilken fråga det än är.
Jag menar, om nu folk delar fejkklipp säger det möjligen någonting om "folk" och vederbörandes förhållningssätt till teknik och sociala medier, ingenting om djurens förmågor i sig.

Jag vill förtydliga att jag är väldigt mån om att djur ska respekteras och behandlas väl - och självklart tror även jag att djur t.ex. kan vara glada, nöjda, trygga, ivriga, upphetsade, uttråkade, frustrerade, arga, rädda, nervösa, oroliga, panikslagna och känna smärta!

Det jag INTE tror är att katter har samma kunskap och tankeförmåga som människor. Jag tror inte att de funderar på vare sig livet eller döden eller grubblar över det förflutna - men det gör människor och därför känner vi även sorg - ibland hela livet över något som hände för väldigt länge sedan. Och jag upprepar - jag lägger ingen värdering i det.

Katter är varken bättre eller sämre för att för att de fungerar som katter.. Människor är varken bättre eller sämre för att de fungerar som människor. Fiskar är varken bättre eller sämre för att de fungerar som fiskar..! Det är bara så det är och så det är tänkt att vara.

#23 "Jag vill förtydliga att jag är väldigt mån om att djur ska respekteras och behandlas väl"

Bra, det är huvudsaken. Det är jag också. Därutöver kan vi se på en del saker från lite olika håll.
Slutdiskuterat från mig i den här frågan. 🙂😻

#24: Jag gör som dig det är slutdiskuterat från min sida också och tråden bortklickad efter detta inlägg och man får ge upp när man inte kommer någon vart och vara tacksam att människor bryr sig om djuren det är det viktigaste av allt 😎

Övertygad att katter kan känna sorg och saknad!
Min Loke (20+) med " normala" åldersförändringar avled plötsligt i somras. Tidigare på em hade han snott en hårsnodd som han jagade med liv och lust.
Först ville han ha mat, gav upp sitt karakteriska "KOM HIT KÄRRING, JAG SVÄLTER" mjau i köket.
Serverade honom blötmat och gick tillbaka till vardagsrummet och satt mig i soffan och fortsatte titta på TV.
Med mig i soffan låg oxå Bamse ( hund) och Lisa (katt 12 år).

Loke åt sin mat och var även på toan, hörde hur han rumsterade i kattlådan.

Han kommer sen in i vardagsrummet och gick mot soffan när han plötsligt faller ihop och blir liggande. Troligtvis en hjärtinfarkt eller stroke. Inom 2 minuter var det över.

Både Lisa och Bamse fick nosa på Loke innan jag bar iväg honom.

Efter några dagar blir Lisa förändrad. Plötsligt vill hon inte vara själv, hon skriker i högan sky.
När Bamsen och jag är trädgården så får hon vara med ( införskaffade sele och koppel).
Mina vuxna barn påpekar att hon nog typ aldrig varit själv sen hon kom som liten kattunge, det har alltid varit någon annan katt eller hund i närheten om jag och barnen inte varit hemma.

Efter några veckor börjar hon kissa ofta och lite för att senare även bli utanför lådan speciellt när hon är helt själv ( när Bamsen och jag är iväg).

Självklart har jag varit i kontakt med veterinär ( flera ggr!) men de hittar inget medicinskt fel. De tror att Lisa har depression och överaktiv blåsa.
Inget hjälper, jag känner mig maktlös, älskar ju denna speciella och mycket egna lilla kattfröken.

Sen lite drygt 14 dagar har vi nu en liten härlig kattunge
Lisa har verkligen levt upp och skrikandet och att kissa utanför lådan har upphört! 😀

#26: Så sorgligt men vad fint att Lisa verkar ha fått en ny vän! ❤️🐾