Det har hänt några gånger att jag har fått följa med kompisen på djurskyddsärenden. Självklart så ”maskerar” jag alltid texterna noga när jag skriver om den här typen av ärenden så att ingen människa, ort eller katt ska gå att känna igen eller spåra. Det är viktigt att inte ”hänga ut” någon. Men jag vill ändå berätta om hur verkligheten kan se ut ibland i katt-Sverige av idag.

Den här gången gav vi oss iväg åt nordväst. Stora vägar blev till allt mindre vägar, och stadens asfaltsdjungel ersattes successivt av åkrar, hagar och skogar. Vi kom allt längre bort från civilisationen.

I misärhemmet som vi var på väg till hade det från början funnits över hundra katter, berättade kompisen, men mellan 70-80 katter hade redan flyttats över till något av de katthem som nu hjälptes åt för att tömma bostaden på katter.

Vår uppgift var att hämta det sista gänget kattungar och deras mammor.
Vägen blev allt smalare, och vi hamnade allt längre bort i ”ingenting”. Bitvis var vägen så smal, och med vatten på båda sidor om, att jag knappt vågade andas av rädsla för att vi då skulle blåsa av vägen… Och hur gjorde vi om vi fick möte…?

Sista biten fick vi fråga oss fram. Där fanns inte många att fråga, men var katterna fanns, ja, det verkade alla vi mötte veta.

Katterna och deras familj bodde i ett pyttelitet hus uppe på ett backkrön. Det hade säkert varit en idyll en gång i tiden, där det låg i det vackra landskapet, men nu slog lukten av kattkiss mot oss redan när vi klev ur bilen där på gårdsplanen. Det var inte utan att man tappade andan lite grann. Som en mur av kattkiss-lukt. Helst ville man inte gå ett enda steg närmare. Än mindre gå in i huset. Det var en lukt som jag förstod skulle bita sig fast både i hud, hår och kläder. En lukt som skulle bli kvar i näsan i timmar efter att vi hade åkt därifrån. Det var inte första gången jag hade mött den här lukten.

I vanliga fall brukade de vuxna katterna vara både ute och inne, berättade kompisen, medan kattungarna fick stanna i bostaden. Det fanns också flera uthus där katterna kunde gå in. Men nu hade familjen försökt ”samla” alla katterna på ett och samma ställe – inne i huset – för att få ett grepp om situationen och för att få iväg katterna för kastrering med mera innan de slussades vidare till något av katthemmen för omplacering.

Jag tänkte i min enfald att det kanske kunde rymmas ett femton-tal katter inne huset – max. Men familjen berättade att de nu hade ett femtio-tal katter där inne. Jag begrep inte hur det över huvud taget var möjligt.

På sitt sätt var familjen måna om sina katter. Ja, det låter kanske konstigt när situationen så uppenbart hade gått över styr, men de flesta av katterna var födda hos dem, hade ett namn och var någorlunda tama. Man tyckte om sina katter och ägnade sig åt dem.

Familjen berättade att de själva hade flyttat in där på gården för en del år sedan, och då haft med sig åtta egna katter som samtliga varit kastrerade. Det hade varit ordning på det då. Men att det sedan hade flyttat in (hemlösa) katter hos dem, som fått ungar, som fått ungar, som fått ungar… Och nu gick det inte längre. På mindre än fem år hade antalet nu kommit upp till omkring 130 katter, som höll till i och omkring huset. Familjen lade ner tusentals kronor på kattmat varje månad, men hade inte haft råd med kastrering av katterna etcetera.

Grannarna hade tröttnat och anmält dem, ”för att hämnas” som familjen uppfattade det, och länsstyrelsen hade varit där. Men familjen sa att katterna ju ursprungligen måste ha kommit från grannar i trakten, så de tyckte inte att situationen kändes riktigt rättvis. Familjen måste nu minska antalet katter, men var angelägna om att få ha katter kvar, och hade svårt att skiljas från en enda en av alla sina katter.

De var kluvna till att vi kom. Måste vi verkligen hämta fler katter? Så många av katterna hade ju redan tvingats bort därifrån.

De bad att vi skulle vänta utanför huset. De var rädd för att vi skulle stressa katterna. Det märktes på flocken att det hade blivit oroligt sedan katter hade flyttats därifrån och hierarkin bland katterna hade förändrats. Familjen var inte heller säkra på att någon mer katt verkligen ville flytta. De hade pratat med katterna och försökte hela tiden få med sig katterna i beslutet, förklarade de. Ja, det märktes att det var kämpigt för familjen att skiljas från sina katter.

Man ville också försäkra sig om att katterna skulle få fortsätta leva. Och det var ju själva syftet med att vi var där – att katterna skulle få fortsätta leva och få egna bra för-alltid-hem. Inte skjutas av. Ett öde som drabbat allt för många katter genom tiderna. Men familjen visste inte riktigt om de vågade lita på oss. För tänk om de svek sina katter, och i själva verket skickade katterna raka vägen in i döden i någon slags ”god tro”…?

Vi väntade på bänken under ett av äppelträden där i trädgården medan familjen tog med sig transportburar in för att lasta katter. Det var ett klokt sätt att göra det på. Mindre stress för både katter och familj. Jag var innerst inne tacksam över att slippa kliva in i en - än mer koncentrerad - lukt av kattkiss, som skulle bita sig fast och finnas med mig i timmar, ja kanske i dagar, framöver. Det är svårt att förstå att människor kan bo och leva så där, men kanske uppfattar man inte lukten på samma sätt sedan man väl har blivit van vid att leva i den?

Familjen uppfattade själva att deras katter var i gott skick och välmående, berättade kompisen, trots att det fanns tecken på inavel, flera katter varit underviktiga och flera av katterna hade kattsnuva.

Ett par katter slank förbi oss. En stor röd och en mindre vit. De såg fina ut. Inga tecken på dåligt hull eller ohälsa. En liten katt i ett fönster drog till sig min uppmärksamhet. Hon var oerhört söt, men såg ut att ha något ”knas” med svansen. Hennes blick fick mig att vilja ta med henne (hem) på studs, men dessvärre så var det inte hennes tur riktigt ännu, och själv kunde jag inte heller ha fler katter för egen del, annars hade hon fått följa med mig hem, där och då.

Vi fick ett par kattmammor och ett antal kattungar i varierande storlekar med oss. Det var de sista kattungarna som fanns kvar där i hemmet.

Vi studsade till lite när vi såg den ena kattmamman. En vacker svart-vit huskatt, men med ett avvikande utseende. Familjen förklarade att det var sviterna efter en infektion, och kanske var det så, även om det mest såg ut som en medfödd missbildning. Hur som helst så var det nog bra att en veterinär fick titta på det där, för det var svårt för oss att bedöma om katten hade problem eller kanske smärta som en följd av sitt avvikande utseende.

Så började resan hemåt. Återigen flera mil längs – en nu allt bredare – väg, med fundersamma katter som invände lite mot den rådande situationen. Det här med bilåkning var inget de var vana vid, och inget som de kände sig riktigt bekväma med. Skogar och åkrar byttes nu successivt ut mot en ökande bebyggelse.

Det hade börjat mörkna ute när vi så småningom svängde upp mot katthemmet. Det var minst sagt uppfriskande att kliva ut i friska luften och känna vinden som drog fram genom hår och trädkronor, efter en lång resa med katter som luktade fränt av kattkiss. Både vi och katterna behövde få vädra ur våra lungor.

Väl inne på katthemmet så plockade vi fram rätt snuviga kattungar ur den ena av transportburarna. De var inte många veckor gamla, men kanske lite äldre än vad de först gav intryck av att vara. Kattungarna vägdes, fick en och annan puss (för vem kan motstå…?) och de fick sina (igenklistrade) ögon tvättade. För ett kort ögonblick befarade vi att en av kattungarna var enögd, men efter en stunds tvättande så kunde även den kattungen öppna sitt öga nummer två. Så skönt det måste vara att kunna se ut igen! Det var inte utan att jag undrade när kattungen hade kunnat öppna det ögat sist.

Kattungarna fördelades på de båda kattmammorna och fick flytta in på intagningsavdelningen. Familjen visste inte säkert vilka kattungar som hörde till vilken kattmamma, så en mamma fick ta de minsta ungarna och den andra kattmamman fick ta de lite större. Det såg bra ut inför natten.

Jag återvände hem, ytterligare ett tio-tal mil norrut.

Men ganska snart fick jag veta att det hade uppstått problem. En kattmamma var inte helt pigg utan fick åka till djursjukhuset där hon blev kvar under ett par dygn. En kostnad som den tidigare ägaren efteråt sa att de själva inte skulle ha haft råd med. Det visade sig också att samma katt mest sannolikt inte alls var mamma till någon av kattungarna, utan troligen var hon en yngre hona som hade hjälpt till med kattungarna, varför familjen trott att det varit hennes ungar. Eller så lastade familjen helt enkelt fel katt, för så kan det kanske bli när man har över hundra katter, även om man tycker att man har bra koll på dem…? Ja, det är svårt att veta. Så det blev rörigt för en kort stund, men snart så var det ordning på allt igen och de båda vuxna katterna fick sedan bo tillsammans med samtliga kattungar, samtidigt som man såg till att stödmata de kattungar som behövde det.

Det tog ett antal veckor ytterligare innan misärhemmet var tömt på katter, så när som på de katter som familjen fick behålla efter länsstyrelsens godkännande.

Hur det blev hemma hos familjen vet jag förstås inte, men jag hoppas att familjen så småningom kunde vila i att beslutet trots allt varit riktigt, att det blev en lättnad att slippa ansvaret för så många katter, och att man kunde ”få huset på fötter” igen och få en lite mer ”vanlig” tillvaro där hemma.

Jag kan på ett sätt förstå familjens oro. Det finns katthem som inte tar emot alla sorters katter, och det finns katthem och uppstallningsplatser som avlivar trots att det inte är nödvändigt att avliva. Men här fick familj och katter bästa möjliga hjälp, och 130 katter i en och samma familj var förstås aldrig ett alternativ inför framtiden.

Själv träffade jag katterna vi hämtat några månader senare. De hade växt till sig, både stora och små, de mådde bra och kattungarna var pigga, sociala och lekfulla. Det blev en härlig stund av lek och gos, allt medan solen letade sig in i rummet genom fönstren där på katthemmet.

Många av katterna som omhändertogs visade sig dock ha skruttiga magar, och problem med återkommande diarréer över längre tid. Det är inte helt ovanligt med dåliga magar hos katter som har levt många ihop (ofta på en begränsad yta), och många gånger kan det krävas ett visst detektivarbete innan man hittar sätt som får magarna att fungera mer stabilt.

Jag tror inte att någon av katterna som hämtades från det lilla huset långt ute på landet någonsin kom att sakna att ha 129 kattkompisar att dela hushållets knappa resurser med. Det är inte alltid bäst att vara flest. Det vanliga är ju att katter trivs bäst när det finns gott om resurser och liten konkurrens.

Så här bra kan det bli när katthem går samman och hjälps åt, och när länsstyrelsen säger ja till assistans från katthemmen.

Dessvärre får inte alla behövande katter samma hjälp. Katthemsplatserna räcker inte till. Volontärerna räcker inte till. Och kön av katter är alltid alldeles för lång…

Katthemmen kämpar ständigt med ekonomin och för sin överlevnad. Man kan fråga sig om det är rimligt att privatpersoner - på sin fritid - ska behöva samla in pengar för att hantera ett av vårt lands största djurskyddsproblem – problemet med de hemlösa katterna (samt problemet med alla andra katter som far illa och behöver assistans)?

Vilket ansvar har samhället?