Jag skulle inte säga att min honkatt är skygg, men hon blir lätt nervös. Hör hon ljud hon inte är van vid blir hon lätt rädd och stirrig och hon gillar inte gäster till en början. Dock brukar hon smyga fram och inspektera folk efter en kvart, 20min. Är gästerna hemma hos oss väldigt länge, och jag är nära, så kan hon till och med nosa på dem men hon vägrar att gå fram till dem själv. Vissa gäster som kommer tillbaka då och då, och som stannar relativt länge varje gång har till och med fått klappa henne men det tar ganska lång tid innan det är ok för min lilla tant.

Att gå ut är inte lockande alls och de gånger jag tagit ut henne i sele har hon suttit och skakat som ett asplöv om det inte är så att jag lyft upp henne, då rivs hon tills hon får sitta på axlarna medans hon fortsätter skaka

Vi har nyligen flyttat med, och hela nätterna så ska hon ligga på mina knän så de hamnar i obehagliga vinklar. Tidigare brukade hon sova bredvid min mage eller vid fötterna, som kattunge på min mage/bröstkorg.

Även min pojkvän som hon tidigare bott med i över ett halvår är läskig nu efter flytten då han inte är här hela tiden.

Men jag hoppas att hon känner sig tryggare snart, tror det är flytten som stressat upp henne lite exta. Är det folk hon är van vid och en plats där hon trivs så är hon jättesnäll och mysig, men så fort något är nytt så gömmer hon sig under sängen eller soffan.

Jag kallar alla katter som har en "störning" i kontakten med människor för skyggisar.

Sedan är ju alla katter olika precis som vi människor. Olika personligheter. Tuffa och försiktiga katter, ensamvargar och flockledare.

Begreppet skyggis kan bli farligt, framförallt när Länsstyrelsen finns i närheten. Men samtidigt måste vi ha möjlighet att göra rädda katter synliga.

Som tur har vi kommit bort från begreppet "vildkatter" som bara en del okunniga och ett visst katthem i norra Sverige använder. Att kalla katter för vildkatter var synonym med farliga aggressiva katter som bara skulle kunna avlivas.

Genom att göra en katt synlig kan vi också ge katten rätt att leva, visa att det är en katt med känslor och livsvilja men som har dåliga erfarenheter av människor. Det låter mycket bättre att kunna säga att man har skyggisar hemma än att säga att man har vildkatter hemma.

#2 Att kalla kissen som bor under min säng för "vildkatt" skulle bara bli jättekonstigt. Haha!  Ingen skulle heller tro på det eftersom alla som känner mig och de som har träffat honom vet att han är den snällaste av katter. Även om bara jag och husse får röra honom. Men nog är han mycket försiktig och observant av sig. Jag tror inte att han är rädd längre, jag tror att hans rädsla var mycket starkare när han var helt apatisk. Men han är ju som sagt väldigt försiktig.

Det vore intressant att få höra hur du tänker när du skriver att de katter som har en "störning" i kontakten med människor är skyggisar. Vad skulle en sådan störning då kunna tänkas vara enligt dig? För jag tror att vi alla ser på detta ur ett ganska subjektivt perspektiv, vilket absolut inte är fel  på något sätt.

Själv kan jag tycka att det kan vara konstigt att använda begreppet "normal katt", eftersom alla katter är så unika i sina personligheter och i sina sätt att vara. Det som är en normal katt för Putte kanske inte är det för Kalle. DE katter som bor hos mig är i mina ögon "normala" eftersom de hör hemma här med oss i vår lilla familj.

Jag tycker själv att det kan vara svårt att veta vad som är en rädd katt och vad som är en skygg katt. De katter som jag har fångat in har av förklarliga skäl varit rädda katter just då och därför även skygga för det nya och obehagliga (som att bli infångade eller människor till exempel). Men var går gränsen? Och hur märker man av den?

#3 Jag måste låta Alexej svara på vad hon menar med 'störning', för det kan tolkas litet olika.

För mig är en skygg katt en katt som inte har hanterats under vecka 3-7, när socialiseringsfönstret för katter är öppet. En katt som kan ha fötts ute, utan kontakt med människor eller med enbart negativ kontakt med människor. Det är också påfallande ofta katter som kommer från misärhem eller kattsamlare är skygga eftersom de inte fått tillräcklig kontakt med människor utan har haft mest kontakt med andra katter. Eftersom katter tar efter varandras beteende, och dessvärre främst flyktbeteendet, så fortplantas den försiktigheten.

Har själv en utefödd hona som kom in vid ca 1 års ålder. Jag har haft henne i snart 5 år (hon blir 7 år under kommande år) och jag får visserligen klappa henne om hon ligger på platser där hon känner sig trygg, hon tar godis ur min hand och hon följer efter mig och vill veta vad jag gör. Annars är hon mest med mina 'tryggisar' vars sällskap hon uppskattar. Jag kan fortfarande inte lyfta henne. Hon blir helt panikslagen. Hon är nyfiken när det kommer gäster, men hon går inte fram till dem. Numera är det bara enstaka gånger hon väser åt mig och det är alltid om hon känner sig inträngd. När hon kom spottade hon och fräste, men hon har aldrig ens försökt att slå med tassen. Hon är inte agressiv utan snarare rädd när hon fräser/väser. Väsandet tror hon ska hålla faran stången. Låter man bli att svara med att avvika slutar de flesta katter att fräsa åt en. Det får ju inte önskad effekt.

#4 Precis så som du skriver om väsandet känner jag igen. Eller, katten under sängen väser endast åt mig när jag ska få in honom i buren (vilket är ett projet i sig…). Och då backar jag ju inte eftersom jag troligtvis nyss har fått tag  på honom då. Däremot kan katten väsa lite oftare mot min sambo (kanske har någon man varit elak mot honom, vad vet jag?) och då reagerar min sambo precis som du skrev, han avviker inte utan fortsätter att klappa katten. Väsandet får ingen effekt och katten blir kliad under hakan eller bakom öronen. Det lilla jag vet om denna katts bakgrund är att han var ca 4 år när han kom hit och att han tillhörde den skyggaste delen av kattkolonin där han fångades in. Och att han har ett stort är över nosen. Jag tror at han är utefödd och att hans mamma lärde honom att vara mycket observant och försiktig.

#3 Störning är kanske fel ord, bättre med att skygga katter har ett problem i närhet av oss människor.

Och många människor har probem med att respektera katterna som är skygga. Tyvärr gör deras problem att de är svårförmedlade. De flesta vill ha en "normal"katt som är kelig och går att lyfta. Det kan man inte göra med skygga katter eller bara begränsad.

Man brukar tala om tama, skygga respektive förvildade katter. Gränsen för det ena och det andra kan dock vara svävande. Ibland används även den felaktiga benämningen "vildkatt". Den enda vildkattsart vi har i Sverige är dock Lokatten.

Med skygg katt menas i regel en katt som är blyg för människor men ändå har någon form av erfarenhet av mänsklig kontakt. Det kan vara en katt som sprungit bort eller blivit dumpad efter att tidigare ha växt upp med människor, men nu inte levt med människor under en längre tid. Det kan även vara en katt som levt nära människor i en lagård/stall eller i en kattkoloni i närheten av människor som matat och funnits närvarande.

Förvildade katter däremot har inte haft nära mänskliga kontakter alls i sitt liv. Graden av förvildning kan dock variera och beror på vilken kontakt katterna haft med människor i sin egen generation, men även i tidigare generationer. Även om inte kontakten varit nära kan det ändå har förkommit någon form av kontakt lite mer på distans.

Skygga katter kan i regel socialiseras med lite tid och tålamod. Det vill säga de kan bli tama och trivas i nära kontakt med oss människor. När det gäller förvildade katter talar man istället om att habituera - dvs få dem att acceptera oss. De brukar inte vilja vara så nära men kan över tid ändå må bra och trivas om vi inte blir för påträngande. Dessa katter fungerar allra bäst i TNR-kolonier.

Det är många gånger svårt att avgöra om en katt är skygg eller förvildad. För att säkert veta behöver man lära känna katten över en lite längre tidsperiod. Därför är det galet att sätta stämpel på en katt utifrån en förhastad bedömning. Så som myndigheterna (läs Länsstyrelsen) alltid har för vana att göra.

#7 Jag använder aldrig begreppet förvildade katter för det är de som blir lättast dödsdömda. För många är en förvildad katt samma som en vildkatt som bara bör avlivas.

Och jag tror att alla katter har haft nån form av kontakt med människor för det är där de letade efter mat. Mycket beror på katternas personlighet. Det ser man tex på katter som kommer från samma kull, hade samma förutsättningar men utvecklas ändå olika. Det kan finnas tama och skygga katter från samma kull.

Jag har haft katter som blivit matade och levde i närheten av människor som aldrig blev tama och andra som levde under samma förutsättning som blev heltama efter en tid. För mig var det kanske 3 av 100 katter som aldrig ville bli tama men som håller sig kvar på gården. Av resten blev kanske 20 % hel tama, 20% tama, resten går att klappa men kommer aldrig att bli heltama. Rädslan för förändringar, nya människor eller snabba rörelse sitter i.

#8 Helt klart bör man vara försiktig med att sätta stämpeln förvildad. Som du skriver visar sig många katter vara betydligt lättare att socialisera än vad man från början trodde var möjligt. Sedan verkar det inte finnas så många förvildade katter i Sverige som i t.ex USA. I Backa Röd skriver dock Göteborgs Katthjälp att det finns sådana katter. Detta utifrån att det i just det området har skjutits katter i många år.

Citerar vad jag just skrev i denna artikel:

"När katter avlivas (skjuts av) i en koloni brukar de som är mest förvildade klara sig bäst, medan de som blir offer för skytten är de som är tamast och lättast hade gått att omplacera. De kvarvarande får sedan bättre förutsättningar att leva vidare och fökningstakten ökar bland dessa - den så kallade vacumeffekten. Ju fler avskjutningar som görs i en koloni desto mer förvildad blir den. Många gångar kan myndigheten tro att de lyckats förinta kolonin helt eftersom de riktigt förvildade katterna inte visar sig för människor. Helt plötsligt visar det sig sedan att det åter igen vimlar av katter på platsen".

Jag är inte så jätteinsatt i katt-termer men det som låter logiskt för mig är att en skygg katt är en katt som känner stress nära människor och att detta då är konstant oberoende på vilken människa det är. Därav att jag tycker att min hona är nervös och inte skygg, för hon litar på mig och hon litar på andra om hon får gott om tid.

Även om jag har gjort något som gjort henne sur/rädd (gett medicin, duschat henne, haft henne i kattburen, varit hos veterinär eller liknande) så är hon inte rädd för mig, utan kommer och vill mysa 5-10min senare när hon är lugn igen.

# 4 Du skriver att "För mig är en skygg katt en katt som inte har hanterats under vecka 3-7, när socialiseringsfönstret för katter är öppet."

Det behöver inte vara så. En skygg katt kan mycket väl ha blivit socialiserad under vecka 3-7 men kan sedan ha råkat bli hemlös. Vid avsaknad av mänsklig kontakt under längre tid kan en sådan katt bli skygg.

Tycker jag :)

#11 Där tycker jag att det handlar om en förvildad katt egentligen, men det är ett uttryck jag mycket ogärna använder. Varför? Jo, för att det i sig är stigmatiserande. Använder man det uttrycket när man har besökare på katthemmet som är intresserad av en skyggis så kan man vara ganska säker på att de kommer att tacka för sig och gå oavsett om de är mycket erfarna kattmänniskor eller ej.

Begreppet skyggis är därför, tycker jag, bättre att använda på katter som inte är 100% hanterbara. Genom att sätta olika etiketter kan vi bestämma hur långt det ska bli möjligt att tala med en intressent av en viss katt. Sedan är det långt ifrån alla som till slut ändå är lämpad att ta sig an en liten skyggis/blygis/förvildad pälsboll.

Min utgångspunkt är alltså att försöka behålla intresset från en person som sett en katt på bild och blivit intresserad även när de ska mötas. Om man får en chans att tala en lång stund med personen blir oftast mötet mer givande. Det är inte en fråga om att skönmåla, utan att få en chans att verkligen beskriva individen för att bild och verklighet ska kunna mötas och bära frukt. Där jag är volontär har vi en hyggligt god omsättning även av skygga katter så tekniken vi har tycks fungera.

Tack för många intressanta kommentarer kring detta!

Skulle man då kunna tänka sig att till exempel katten under min säng har varit förvildad till en viss grad för att sedan gå till att vara skygg till exempel? Jag måste erkänna att jag tycker attd et är svårt att använda mig av dessa begrepp då det verkar som att de är väldigt subjektiva beroende på vem som använder dem och vad man menar.

Jag skulle nog säga att katten under min säng är en skygg katt, vissa dagar kan jag lätta komma nära och klappa honom, medan andra dager (som idag) så backar han så snart jag kommer i närheten. Han blir som tryggare för varje månad som går men är väldigt nervös och osäker ändå.

#13 Säg du 'skygg'. Det gör att en veterinär förstår att det inte går att hantera katten precis hur som helst, men i övrigt är det egentligen ointressant när det är din katt. Du accepterar den som den är, och katten accepterar dig som du är. Alla katter blir inte helt bekväma med oss, men de har goda liv ändå. Du ser det på hur de interagerar med dig och övriga katter i hushållet.

# 12 jag tycker också att skyggisar är en bra benämning för katter som inte är 100% hanterbara. Men det du tidigare skrev, om att skygga katter inte har hanterats under 4-7 veckors ålder gör att man utesluter katter som faktiskt har blivit socialiserade vid denna ålder och som senare pga hemlöshet blir skygga mot människor. Även dessa katter är "skyggisar".

Förvildade katter anser jag är katter som är född hemlösa, som inte har socialiserats och som aldrig har vistats i en hemliknande miljö. De brukar visa en annan kroppspråk än skygga katter vid påtvingad kontakt med människor.

#15 Kan du inte berätta lite mera om kroppspråket - hur det kan skilja sig åt när det gäller en förvildad katt och en som inte är det.

Norrtäljes katthem fick anmärkning just för de hade kategoriserad sina katter i skygga /tama katter. Kan lätt bli en dödslista.

#17 Ja där verkar deras egen journalföring ha ställt till det i Länsstyrelsens ögon.

Men jag undrar exakt hur de i så fall skriver. De är inte de enda som har skyggisar för adoption. Eller är det bara olika 'grinighet' hos inspektörer som gör skillnaden?

#19 De hade gjort ett slags schema där de delade in katterna i olika grupper utifrån tamhet/skygghetsgrad. Det var där det stod att vissa katter inte hade gjort några framsteg trots lång tid på katthemmet. Och det tog inspektörerna fasta på helt enkelt samtidigt som de anmärkte på boxarna som enligt dem var för små (fast att katthemmet menar att så inte är fallet).

# 14 Jo, katten under sängen får jag nog fortsätta att kalla för skyggis. Men när jag är i kontakt med veterinär så är jag mycket noga med att tala om för dem att han har problem med hjärtat och att arytmin märks ännu tydligare när han är hos veterinär såklart. Han är väldigt väldigt snäll och går att hantera vid undersökningar/kloklippning osv om man är kattvan. Detta underlättar ju så klart mycket hos veterinären, och de märker snabbt att katten tyr sig mycket till mig och att han blir mycket tryggare i min närvaro. Han behöver inte ens sederas vilket är jättebra med tanke på hjärtat hans.

Nu när jag tänker efter mer på hur begreppet skyggis kan användas, så tycker jag nog att han har gått från rädd till skygg. Och att han nu lutar mer och mer åt att gå från en skyggis til en försiktig katt.

Min syster refrerar alltid till honom som "Svarta Faran", men varken hon eller någon annan skulle nog se honom som särskilt farlig. Snarare tvärtom om, väldigt snäll, men väldigt försiktig!

Spännande att läsa hur alla tolkar olika vad gällande skygghet och tamhet.

Jag brukar säga att det finns skygga, blyga och tama katter.

Tama katter är hanterbara och söker själva kontakt

Blygisar är de som är klappbara men har öronen utåt - mer rädda katter kanske? De som går att muta med mat och godis för att kunna klappa till att börja med. Nyfikenheten finns där och det är inte långt till att de vill leka och man kan leka fram dem från sina gömställen.

De skygga är för mig de som gör allt för att slippa se mig överhuvudtaget. De flyr undan och behöver vara på ett mycket litet område till att börja med. Mat och godis fungerar inte som muta för att kunna klappa. En skyggis tar lång tid på sig att lita på människor, om de någonsin kommer att lita på de tvåbenta.

För mig kommer alltid de skygga har en stor plats i mitt hjärta, ett par av missarna från Linköping kommer aldrig att söka min kontakt, men de älskar mina tama katter och har en given plats i flocken.

Blygisarna och skyggisarna gömmer sig när det kommer främmande och de tama spanar in läget och kommer sedan fram för att hälsa :)

Ja… det är vad jag tänker när jag tänker "skygga" blyga och tama katter… alla har vi olika tänk… men jag anser att alla katter har rätt till samma chans :) vare sig de är tama eller blyga eller skygga

Alla har rätt att leva! <3

Lillmymlan, jag sympatiserar med din indelning.

Kanske kan man också dela in tama katter i kategorier: de som springer fram till främlingar och är fullständigt övertygade om att varenda besökare kommer för deras skull, de som gillar folk men som måste kolla in dem först, och de som visserligen kan acceptera att någon som inte tillhör hushållet kommer in men som ändå föredrar att betrakta dem från ett mycket säkert avstånd. Allt är lika normalt.

#23. Jaaa… precis som jag tänker!

Egentligen är det inte så viktigt vad vi kallar katterna - eller hur vi delar in dem. Det viktigaste är att varje katt får chansen och möjligheterna utifrån sina egna förutsättningar.

Kategoriseringar kan i värsta fall försvåra den processen. Tänker på Länsstyrelsen som så snabbt delar ut dödsdomar på katter som de bedömmer vara skygga/förvildade.

Om vi istället möter varje katt med ett öppet sinne kommer det att underlätta för både katten och oss själva. Sedan är det alltid bra med mycket kunskaper i ämnet.

För mig är en skygg katt den där man aldrig ser men vet finns där eftersom maten är uppäten. Har man tur kan man se den genom ett fönster när den inte vet att man tittar.

En katt som låter dig se den men inte kommer fram är rädd.

En katt du får klappa men som kanske inte tycker det är det bästa som finns kallar jag blyg/reserverad.

Katter som tycker om människor och inte har något emot att bli klappade/burna kallar jag tama.

Sedan har vi katter som min som älskar människor och hälsar alla välkomna. Hon är social.

En katt som aldrig vant sig med människor och levt vilt i mer än 1år tycker jag är att likställa med de vilda djuren. Vad har vi som människor för rättigheter att frånta dem deras frihet? Isåfall är det kanske dags att plocka in harar, rävar och grävlingar också. De har det inte heller lätt i naturen och är lätta att få tama. Människans vilja att hjälpa har lätt att gå till överdrift. Vill dessa katter ha hjälp? Då såg jag hellre till att de fångades in och kastrerades för att sedan släppas igen. Men man bör ha i åtanke att kastraktion påverkar jakten.

Fick jag välja mellan att bli instängd och antastad eller dö skulle jag hellre välja det senare. Det skulle definitivt ta mig mer än 3mån innan jag accepterade övergreppen.

#26 Mycket som stämmer men inte allt. Kastreringen har inget med jagdinstinkten att göra. Katter jagar för en del tycket det är kul. En väldigt hungrig katt har sällan kraften att sitta i timmar och vänta på att musen kommer ut. Jag har kastrerade katter som jagar fast de äter sällan upp musen men de flesta av mina katter jagar aldrig.

Att sätta en gräns vid ett år är fel. Jag har haft katter som har levt ute i många år och som nu är nöjda innekatter. Jag personligen tycker att katter mellan 1-3 år är lättast att få tama.

Det finns katter som inte vill vara i människors närhet men det är inte många. Jag har släppt ut två katter som stallkatter av alla som jag hade. Men jag hade de länge inne hos mig och jag tror inte att de vantrivdes, de var inte heller rädd för mig för jag tvingade mig inte på de men de visade tydligt att människor är inget för de.

Att fånga in och socialisera en katt är inte samma som övergrepp så länge man respekterar en katt.

#27 Smatliga mina katter har jagat sämre efter kastrering. Honorna jagar bäst men många av mina hankatter har helt slutat jaga efter att de blivit kastrerade. Men en katt i det vilda skulle givetvis inte sluta jaga helt eftersom den till skillnad från mina katter måste jaga för att överleva. Men instinkter förändras på alla kasterade djur. Det går inte att komma ifrån.

En katt som levt ute efter att tidigare haft social kontakt är inte jättesvår att tämja. Men en katt som aldrig ens visat sig för en människa är svår att tämja. Att inte ta in och tämja den är att visa den respekt tycker jag. Låt den vara fri.

#28 Det stämmer inte på det generella planet att en kastrerad katt är sämre på att fånga råttor än en okastrerad. De bästa råttfångarna som finns är kastrerade honkatter. Däremot är det en gamal myt som ställer till det och gör att folk låter bli att kastrera sina katter för att de fått för sig att de då blir sämre råttfångare.

En fertil katt är upptagen av sina drifter som gör att de äter mycket sämre när könshormonerna kommer i rullning. Då är de bara intresserade av att para sig. Råttorna är inte alls intressanta i det läget.

Min erfarenhet är helt tvärtemot dina. Jag har haft riktigt vassa råttfångare som alla varit kastrerade.

Den lilla honkatten hos mig vickar på rumpan och planerar sina attacker mot tennisbollen läääänge och väl. 

Nu är hon kastrerad innekatt och kom tyvärr till mig då hon var på tok för ung som jag skriver i trådstarten. Men hon planerade sina attacker lika länge när hon var okastrerad… Skulle hon vara ute i kvarteret och jaga så skulle hon nog vara kvarterets sämsta jägare. Nu bor jag inte så till så att det är lämpligt att ha en katt springa själv ute, men hon verkar helt nöjd med sina små äventyr i hemmet!

# 26 Vad gäller katten under sängen så har han haft det ganska jobbigt med en del sjukdomar som forl, arytmi och magproblem. Han är ingen dominant katt på något sätt, och jag har svårt att se att han hade överlevt länge till därute. Hos mig mår han bra, magen funkar som den ska, han har fått en tjock fin päls med lyster i (och inte fet och mjällig som den var förr) och vi ser till så att han får munsanering när det behövs. Jag märker om han har ont någonstans, han liksom visar det med kroppspråket och vid beröring. Jag vet inte hur länge han har gått ute eller hur gammal han är, men jag tror inte att han skulle välja att sova med huvudet i min hand eller låta mig klappa honom under tassarna om han tyckte att det var fruktansvärt hemskt här. Jag troeinte att han skulle passa så bra somen stallkatt heller då det skulle vara för mycket rörelse för honom.

#25 Jag håller med om att det viktigaste är att vi ger katten en chans och möjligheter efter dess egna förutsättningar. Självklart. Hur vi sedan kategoriserar dem är ändå intressant anser jag, eftersom vi är många med olika erfarenheter och kunskaper inom detta. Det är intressant att höra vad andra säger, det gör så att det blir lättare för mig att sedan berätta om hur en försiktig, blyg eller skydd katt kan bete sig i olika situationer och miljöer. Framförallt när man pratar med folk som har lite eller ingen kunskap om detta.

Hos mig är det bara (kastrerade) hanar som jagar. Honorna tittar inte ens när någon tar in en mus. Katten gör då speciella läten fast de borde inte kunna jama med en mus i munnen. Då är det bara jourkatterna som springer till nätdörren för att kolla vad som händer. De andra tycker det är helt ointressant.

Som jag berättat om i annan tråd så var denna skyggis/blygis/försiktiga katt hos veterinären igår och idag. Jag ringde innan och sa att han är en försiktig katt och inte så tuff.I journalerna på båda sjukhusen hade admin skrivit "en blyg och försiktig herre". Båda veterinärerna påpkade det och var väldigt lugna med honom. Tror att jag ska fortsätta att göra så i min kontakt med veterinärer framöver, säga att han är en försiktig katt, i stället för skyggis. Bara utifall att man skulle hamna hos en veterinär som inte har samma inställning till skygga katter som jag.

Jättebra att kalla honom för försiktig. Blyg fungerar också. Skygg är däremot många inte så bekväma med. De har väl för litet erfarenhet skulle jag tro och förväntar sig en utagerande spott och fräsmaskin.