2008 flyttade två rädda kattjejer runt halvåret in till mig. De skulle bara stanna tills jag lyckats göra de tama och tills akutgruppen hittat ett permanent hem till dem. Men de valde att stanna här och den 26e november hade det gått två år!

Tänk vad tiden går fort. Jag har nog nästan glömt bort alla timmar och dagar jag satt stilla på golvet för att locka fram dem, trippandet på tå för att inte skrämma dem, månader med försiktig lek och lock med godis och extra god mat för att göra de trygga med mig, prat med snäll försiktig röst, aldrig titta de rakt i ögonen utan att blinka saaakta för att visa att jag var vänligt sinnad… Listan kan göras lång.

Desiré gick det relativt snabbt med. Det hade redan gått att röra henne litegrann i akuthemmet före mig (där de fått stanna en väldigt kort tid), och idag är hon som vilken katt som helst. Gosar väldigt mycket - när det passar henne förstås - och har tom låtit ett par andra än mig bära henne en kort stund. Hennes favorittid på dygnet är när jag ligger i sängen och hon kan slänga sig (hon gör verkligen just det: slänger sig) på rygg bredvid mig så jag kan klappa henne på magen med ena handen och klia henne under örat med den andra.

Esmeralda har det däremot gått lite trögare med. Hon är en försiktig liten tjej som inte många av mina vänner har haft lyckan att få se. Favoritgömstället är inuti soffan! Men med mig har hon länge varit trygg även om hon inte låter sig klappas. Hon sover gärna i min säng, sitter precis som Desiré i hallen och hälsar mig välkommen när jag kommer hem, svansen rakt upp när jag pratar med henne (om jag håller mig på behörigt avstånd), och hon älskar att stryka huvudet mot min väska, mina skor, min dator mm när jag tittar på henne och pratar med henne. Jag har det senaste året smekt henne snabbt över ryggen när hon fått extra god mat tex men det har inte blivit så mycket mer än så. Förrän idag!!!

Imorse låg Desiré och gosade med mig. Efter ett tag la hon sig lite längre ner vid mitt ben. Då kom Esme och lade sig bredvid henne och lät Desiré slicka henne. Jag råkade ligga och hålla handen på Desirés tass och började försiktigt röra fingret på Esmes hals. Och hon gick med på det! Hon kurrade och jag fick klia henne försiktigt i säkert tio minuter runt halsen, under hakan och på huvudet.  Tyvärr låg jag så jag inte kunna se henne riktigt och vågade inte röra på mig, men hon måste ha varit lite förvånad själv också antar jag. Sen reste Desiré på sig och då vågade inte Esme ligga kvar.

 Jag är så LYCKLIG! Hoppas verkligen att detta kommer upprepas många gånger framöver. Jag har gissat att det kommer ta ung två och ett halvt år innan hon blir någorlunda trygg med mina händer, och det verkar ju inte helt omöjligt nu!  

Jag ville bara dela med mig av min lycka och säga att man aldrig ska ge upp! En sk "vildkatt" är inte vild utan en tamkatt som blivit sviken av oss människor och därför blivit förvildad. Men det går ALLTID att lära de att det går att lita på oss, även om det kan ta lång tid. Alla kanske inte någonsin blir bekväma med att klappas på odyl, men det gör väl ingenting så länge de mår bra och är trygg med sin matte/husse. Jag räknar inte med att Esmeralda någonsin ska bli ens i närheten lika lätthanterlig och gosig som Desiré, men det är helt ok. Så länge hon mår bra så är jag nöjd. De är individer och måste få vara det.

Kram på er alla som ställer upp på olika sätt för de svikna katterna runtom i landet!