Visst håller jag med dig om det Lena.

Har ju erfarenhet hät hemma med katter som visar två olika sorters tecken. Billy som har haft ett hem men blivit misshandlad och utsatt som han blev av människor. satt i mitt knä 12 h efter att han kom hit och är väldens goaste och mysigaste mot mig. Bara jag inte gör alltför hastiga och yviga rörelser för då blir han lite osäker. Men kommer det folk så är han som bortblåst. Han blir jätterädd när det är andra här hemma och gömmer sig. Men kommer fram så fort vi är ensamma igen.

För mig är han en vanlig social misse men för andra den skygga katten som man inte ser.

De katter som kommit till mig har alla varit olika.Att katten är skygg när man fångar in/när den går ute/är skadad eller sjuk betyder ju inte att det är en skyggis (vad vi nu menar med det egentligen).Sedan beror det på vad katten varit med om när den gått ute en tid.

Jag har en egen katt som aldrig varit hemlös men är en riktig "mespropp" medan en del som kommit hit varit "kelproppar" och en del riktigt förvildade (de har aldrig haft kontakt med människor innan de fångats som vuxna).Även de katterna lär sig snabbt vem som kommer med mat (bästa tam-träningsmetoden är matmutor enligt mig) och att vänta på att lådan rensas och sedan gå på den för att hembiträdet ska veta sin plats!ALLA katter som kommit till mig har utan undantag (både de som haft ägare och förvildade) rätt snabbt blivit kräsna med maten så de är mer lika än olika alla kissekatterna minsann!

Jag har upplevt både det ena och det andra.

Nisse som visserligen hela tiden haft ett hem men som jag mötte via mitt jobb och vars hem var rätt kaotiskt. Han var hoppig och rätt skygg mot alla utom mig, men rätt snabb ändå att bli go tillsammans med mig.

Wille som slagit över åt andra hållet, hans sätt att hantera hemlöshet och tortyr var att bli överdrivet kärvänlig. Han följde alla människor han såg som en skugga. Tiggde kärlek och mat, uppenbarligen en metod som gav honom tillräckligt att äta i hemlösheten men som också skapade situationer där han fick ta emot slag och sparkar. Han och jag bodde tillsammans i 10 år och när han efter halva den tiden slutat följa efter alla främlingar han mötte, såg jag DET som ett tecken på att han äntligen var trygg och litade på att mat fick man hemma.

De katter jag haft hemma från vanvårdshemmet i Ronneby har det suttit längre in att få umgås med. Lättare med Svea, som förmodligen fötts inne i huset - och så svårt att jag inte vet var det slutar, med Sammie som just nu finns hemma hos oss…

Mee är ju en sån. LEna dui vet ju att jag i panik ringde dig om henne och de var på vippen att vi släppte ut henne igen. MEn hon är toppen mot oss,den mest underbara katt man kan tänka sig. hon hade ett hem för tre år den, ja. om man kan kalla det ett hem…. Sen kom hon till oss, hölls ig på avstånd, fick mat och efter ett år, så började hon stanna  och tigga mat. Men hon har fått spö, det kan inte var annat och sparkar. Nu är hon som sagt urmysig mot oss, riktigt tuff men ingen främling får se henne. Ok Bengt-Åke fick titta på henne på 4 meters håll i fredags. men han är lite av en Dr Doolittle. OCh han är ofta här. Så det går framåt….Vår lilla teddykatt….

Zorro är ett lysande exempel på vad som kan hända när de har gått ute länge. Jag hade sett honom en längre tid efter stora vägen och när han äntligen kom upp till mig så jag fick se honom på närmare håll så kände jag att det var bäst att han fick komma in så jag ställde fällan.

När vi kom in med honom i fällan och jag skulle släppa ut honom så var jag för första gången rädd för att öppna luckan, denna katt gick till attack direkt jag lyfte på filten det minsta men tillslut släppte jag ut honom och han for runt ett par varv tills han hittade en bra hylla att gömma sig på.

Under de närmaste fyra dagarna låg han och fräste och var allmännt livrädd och jag var helt övertygad att han var utefödd. Så kom dagen jag skulle ta honom till veterinären. Så här skrev jag på hemsidan.

Det rullar på, han fräser åt mej hela tiden och jag låter honom vara i fred så han ska få lugna ner sig. På onsdag är det dags för veterinären, hälsokontroll, kastrering, märkning och vaccinering så jag avvaktar tills dess.

Ja nu har onsdagen kommit som jag har bävat för denna dag, hur i h……. ska jag få in honom i en transportbur, det kan bli "roligt". På med svetshandskarna och buren i högsta hugg, han satt på en hylla vid fönstret så jag ställde buren framför honom pratade lugnande men han fräste bara åt mej, tänkte att jag skulle försöka styra in honom i buren med ena handen men när jag la handen mot hans hals/bringa så slutade han fräsa så istället för att putta började jag klia honom lite grand, han och jag såg nog lika chockade ut. Bära eller brista men av med handsken och började kela med honom direkt istället och han njöt, inte så att han kurrade men nog njöt han trotts chocken av att jag kelade istället för att slå. Eftersom hyllan var i ögonhöjd så orkade jag ju inte stå där så länge så tillslut försökte jag putta in honom i buren, efter att ha rymt över buren upp på en ännu högre hylla så lyckades jag tillslut få in honom i buren så vi kunde åka till veterinären.

Efter det vart han en helt annan katt, visst fräste han när jag satte fram handen men nu brydde jag mig inte om det utan började kela istället och han njöt. Första gången han försökte kurra så lät han som en trasig motor som man försökte få igång, hickande och skorrande. Då rann tårarna på mej, vilken lycka.

Efter det så sprang han omkull mig för att få kel, han försökte fånga mina ben om jag bara gick förbi honom utan att klappa.

Så de kan verkligen bete sig hur som helst när de kommer ut

Jag har  samma erfarenheter som Lena.Många katter som av olika anledningar blir hemlösa blir snabbt ganska skygga mot människor. Men det finns även motsatsen. De som förtvivlat förföljer varja främling i hopp om uppmärksamhet. Jag tror att det vanligaste är att de blir skygga än tvärtom.

Vid infångning har jag sett katter som verkar riktigt skygga som kliver ur fällan och börjar stryka sig mot folk direkt, medans det för andra kan ta längre tid, ibland månader innan de återfår sina minnen och litar på människor igen.

Jag minns min Johnny som varit hemlös i många år. För honom tog det ca tre månader innan han var helt trygg med människor igen. 
Flea som jag har hemma nu, även han hade levt som hemlös i fyra-fem år, klev rakt ur fällan och ville kela. Trots att folk varnat oss om att han var aggressiv.

Min nyaste familjemedlem Roffe har även han levt som hemlös länge. Fångades in i Februari  i år. Han är världens goaste men fortfarande rädd för hastiga rörelser och har en bit kvar innan han är helt trygg. Eftersom jag bor på landet får mina katter gå ut via kattlucka. Även Roffe. Det fungerar jättebra ända tills han vill gå in igen. Plötsligt är huset läskigt och jag har blivit farlig. Då sitter han på altanen och ser olycklig ut. Jag får öppna dörren, sätta ett snöre i dörrhandtaget och locka in honom med god mat i hallen. När han är inne drar jag igen dörren. Först blir han lite stressad men lugnar sig snabbt, hälsar på kattkompisarna, kommer upp till mig i soffan och myser, sover med mig i sängen, precis som vilken tamkatt som helst. Allt är frid och fröjd tills nästa gång han går ut genom kattluckan. Då får vi göra om samma procedur nästa gång han vill in igen. Jag hoppas att han lär sig att man kan gå in själv innan det blir kallt. Men det är ju några månader dit, så jag har gott hopp.

Den ilsknaste katt jag någonsin fångat in är Berra Bus. Han vrålade av ilska när jag närmade mig fällan. Morrade, spottade och skrek rakt ut. Har aldrig upplevt något liknande och då har jag ändå fångat en del katter i mina dagar. Tänkte i mitt stilla sinne "Shit, nu har vi fått problem, den här blir inte lätt" Dagen efter infångning fick de kela lite försiktigt och plocka fästingar på honom i karantän.

Här är en liten filmsnutt med sötnosen.

http://www.youtube.com/watch?v=v70xbglGpD

Jag har träffat flera st katter vissa har ju kommit själva till oss. Vissa har varit tama så fort dom ser att man är okej person så vill dom ha kel o mat. Och ingen har ringt o saknat dom varken hos polis eller katthämen. Sen har jag träffat katter som men stor säkerhet vart sommarkatt framåt vintern har dom kommit till stallet för hitta lite värme o mat. Dessa har fångas in för göra tama o kasteras,vacc o märka dessa har nästan alla vart väldigt skygga, men flera tagit sig i kragen o vågat komma fram mer vid utfodringen därmed infångningen gick lättare. Är väldigt synd o se fd ägda katter som många dumpat, har dom änglavakt hittas dom för få ett hem eller otminstånde mat o kastrerade för slippa mer vilda kissar.

Det här är en fråga som jag verkligen brinner för eftersom jag stångats med djurföreningar och djurhem samt "kattkunniga" under många år som resonerar att alla hemlösa katter som varit ute en tid är "förvildade" och inte går att hjälpa.

Det är så lätt att säga "sådana katter tar vi inte in". Många katthem dömer katterna telefonledes utan att ens ha gett dom en chans.

Katter kan vara efterlysta sedan en tid, kanske varit innekatter och aldrig varit ute och beter sig som "förvildade" i det fria. När de väl kommer in i tryggheten är det ofta som att vända på en hand. Såklart att katter blir skygga efter en viss tid, det är inget nytt, men alla blir det inte.

Det finns ju flera faktorer som spelar in, till exempel om katten blivit matad under en längre tid. Då har den haft en viss mänsklig kontakt, även om det varit på avstånd.
Sedan är det viktigt att tänka på, hur blir katten behandlad när kommer in i tryggheten? Det går inte att släppa dem vind för våg på allt för stor yta och döma dom att alla skygga katter är vildfödda och inte ens försöka. Hur många katthem gör inte så, och så avlivas katterna efter en tid för att de var "omöjliga". Aldrig får man reda på om katten var tam eller inte eftersom den inte fick en ärlig chans.

För att inte tala om hur de har blivit behandlade i det fria. Bussar folk sina hundar på dom eller kastar stenaar eller hinkar med vatten på dom så dröjer det inte förrän de visar ett "förvildat" beteende, men likadant där, det släppr bara de kommer in mellan fyra väggar.

Simba hade varit hemlös en längre tid och hade även förfrusit båda sina öron. Han fick komma till ett katthem där han "förvarades" i drygt ett år. Han spottade och fräste och gjorde utfall och skulle avlivas för att han var ett hopplöst fall. När jag såg honom första gången såg jag i hans ögon att han var inte alls arg, han var rädd och ledsen. Jag bad en vän, som hade mycket tid och tålamod och erfarenhet av skygga katter, att  ta hem honom och efter en vecka låg Simba i hans knä och spann och lät sig kelas med. Efter två veckor var de ute i sele och gick. Han blev felbehandlad på katthemmet och betedde sig därefter.

Elsa har jag skrivit om här tidigare, som jag matade i drygt tre år. Under alla dessa år såg jag aldrig skymten av henne mer än kanske högst tio gånger, men jag såg spår av hennes päls i matskålarna. Folk kallade henne  "grå skuggan" eller "den grå vildkatten", men när jag äntligen lyckade fånga henne kan jag berätta att samma kväll låg hon i mitt knä och vi klippte tovor och hon spann av glädje av att vara inne i tryggheten. Vill tillägga att hon även var kastrerad när hon fångades. Hennes historia går att läsa i arkivet på Katthemmet Kompis hemsida.

För att inte tala om Guling/Eskil, som stackars monsi kämpat med i sin koloni i Eslöv. Eskil som var skygg men som gick in i fällan om och om igen med släpptes ut i brist på stödhem. Han hade halsband den första tiden, men när han gick in i fällan igen ett drygt år senare var halsbandet borta och han var i uruselt skick. Jag lovade ta hand om honom och var beredd på det värsta. Han fick sitta i den stora hundburen i fall att han inte var tam. Jag klappade honom direkt när han hade installerat sig i buren och satt honom i knät och borstade honom. Han spann och dreglade och visade sin tacksamhet över att ha fått komma in i värmen.

Så har vi även Postis som vi plockade ner från en lufttrumma fem-sex meter upp i luften i en lokal för postpaketshantering. Hans ögon var klotrunda och kolsvarta  och han attackerade burdörren bara hans såg människor. Sedan fick han komma till en vän och lugna ner sig i en karantän. Han fortsatte att spotta och fräsa och attackerade när någon (främst män) närmade sig. Efter ett halvår tvärvände det och han var helt tam. Han hade varit med om något traumatiskt som fick honom att bete sig som han gjorde. Sedan fick vi reda på att han var en ungkatt som var saknad sedan drygt ett halvår tidfigare (i samma veva som vi fångade honom) men ägarna inte ville ha honom tillbaka. 

Ingen kan veta om en katt är tam eller ej utan att först ta in den i tryggheten i en miljö som är lämplig för en katt som kan ha varit med om både det ena och det andra.

Vi får inte uttala oss plumpt att katter som varit ute länge och beter sig skyggt i det fria inte är tama får det är helt fel när de inte ens fått chansen att visa sin personlighet.

Hur många katter skjuts inte i onödan utan att ens katthemmen vill ta in dom och se hur de reagerar inomhus eller att ens kolla om de är id-märkta?

/Bumbis

Jag inser plötsligt att jag har en helt annan berättelse om min egen katt, Snussa. Snussa var född ute och när hennes mamma blev överkörd kom hon och hennes bror, då 4-5 veckor gamla, hem till mig. Snussa blev aldrig en "vanlig katt", mycket av vildhet (i brist på bättre ord, förstås var hennes förfäder förvildade och inte ättlingar till några gamla europeiska vildkatter) satt kvar trots att hon var så ung. Men hon var min tjej, hon sov varje natt på mitt bröst och tvättade mig och tokgosade och var helt fantastisk. Och så kom den förfärliga dagen när Snussa rymde. Hon rymde i en flyttpackning och var totalborta. Jag pratade med kattmatande grannar och hyresvärd och polis och katthem och alla människor jag mötte. Ingen Snusa. Jag var tillbaka i området ibland och en kväll 1,5 månad senare fick jag veta att kattmataren sett till en mycket skygg katt som inte åt med de andra men som var blank och fin i pälsen och sprang om man tittade åt henne. Man hade diskuterat att "ta bort" denna skygga katt samtidigt som räddning för de tamare (det fanns många förvildade katter där) planerades. Och jag började söka igen, och hittade min flicka. Jag hade ingenting med mig men vågade inte vänta heller - särskilt som hon gjorde sig beredd att fly men liksom stannade till när jag pratade - som att hon nästan nästan kände igen något. Mötet slutade med att jag kastade mig över henne och tog henne med bara händerna för att inte förlora henne ur sikte igen, blev biten något våldsamt (sjukhus senare för matte…) och hade en helt förtvivlad katt med mig in. Bara för att 3 minuter senare höra högljutt spinnande från sängen. Tänk om de upptäckt försent att hon var chippad?? Inte ens jag var säker när jag såg henne först, ögonens uttryck var inte alls det jag var van vid. Rädda skyggkattsögon, på riktigt… Och ändå min katt. Som dagen efter var som vanligt och sov i sängen och myste med sina vänner…

Cradles föräldrar var tidigare ägde men bodde i flera år ute utan ägare tills min farfar tog hand om dem, i det skedet föddes även Cradle som snabbt lärde sig utav sina föräldrar att vara skygg gentemot människor. När han blev 12 veckor fick han dock flytta hem till oss och med tiden blev han tam och accepterade oss men också enbart oss. Idag är han 4 år och är den gosigaste katt någonsin men också enbart gentemot oss. Så nog kan hemlösa tidigare ägda katter bli förvildade men med tid och engagemang kan de liksom min Cradle bli tama.

Det tog mig flera år att få Sarah att sova med mig , lång kamp men belöning för båda idag och hur gå tjej som helst som bara njuter och sover med huvudet i min handflata

Alla katter är olika. Oavsett bakgrunden.

Intressant och givande tråd det här, att få ta del av era olika erfarenheter angående hemlösa katter.

Vi har ju själva ett stort gäng f.d hemlösingar här hemma. Katter med lite olika erfarenheter i bagaget. Det har tagit sin lilla tid innan rädslan har försvunnit. Våra Piteå-bröder reagerar kraftigt på händer om man håller dem i en viss position. Då får de som lite panik. Reaktionerna har dock minskat över tid. Kommer man bara i rätt vinkel med handen är de riktigt kelsjuka och låter sig tom att klappas på magen. Othello hade ungarna slängt sten på vilket även gjorde honom rädd för händer. Det gick dock över efter ett par månader. Saga reagerar kraftigt på metallfolie. Linus var rädd för män, men det gick över sedan min make kom in i bilden. (Han är enormt bra med djur nämligen). Cornelius höll på att bli uppäten av kråkor när han räddades som liten kattunge. Den rädslan sitter fortfarande i när han ser eller hör en kråkfågel.

Med tiden läker de flesta sår. Att vissa katter får lite mer svårläkta sår beror på att negativa händelser blivit präglade med så kallade betingade reflexer. Det gäller bara att ge kissarna den tid de behöver. Och inget är tacksammare än att ta hand om en hemlös kisse.

Det är bedrövligt att många katthem inte vill befatta sig med skygga/förvildade katter. Och att, som vissa kommunskyttar gör, bedöma en katt enbart utifrån hur den beteer sig utomhus kan vara oerhört missvisande.

Puttar upp för att flera ska få möjligheter att delge sina erfarenheter.

Min Mamsen från Viggedala var en skyggis innan hon kom in, nu efter 1 år så räknar jag henne som tamis :) Tillsammans med min tamkatt Shimena så lärde sig Mamsen att vi inte är farliga utan att vi går att stå ut med, dessutom kan det vara rätt mysigt att bli gosad med :)

Visst, hon avskyr fortfarande fingrar, men älskar att kela på sina villkor, hon kommer när hon kommer.

tack…. sitter här med såriga armar och axlar, för två stycken stackare som sitter i Mees husvagn nu….Två söta lakritstroll, som levt i ett villaområde, killen har blivit av med halva svansen. Annars så är de helt OK. Ska kastreras på onsdag. OCh idiotfolk som tror, att  även om katterna är snälla och goa, så blir det skillnad när man kommer med transportburar…..Ta det lugnt…. jo tack……Kom hem sönderriven och nerbajsad. När de tror, att man kan  få in en katt i en transportbur ute i det fria till en helt främmande människa….OCh sedan skyller på att jag var hårdhänt och hade bråttom! Vem hade bråttom? JAg hade hela dagen, men de skulle iväg! Försökte förklara, att jag kan ju inte boka tid hos någon vet om katterna inte är säkert förvarade. Finns ju bara en väg att gå då och det är snabbt och bestämt. Sen har vi ett stödhem som väntar tack och lov!!!!Så samma cirkus på onsdag……

Tror såhär rent spontant, att det kan variera från katt till katt och vad katten har varit med om under tiden den hade ett hem, och tiden som hemlös..

Går katten ute  en längre tid, och blir provocerad av illasinnade människor och är i avsaknad av klappar o kel..så måste ju katten gå in i en försvarsställning..så ju längre katten lever under de omständigheten,..ju skyggare kan jag tänka mej att den blir..

Får kissen sedan komma till ett kärleksfullt hem, där man ger den sin egen tid att komma tillbaka till det sociala livet tror jag att förutsättningarna är goda för att misse åter ska kunna ta tillvara på vad livet innebär tillsammans med en husse eller matte..l

Ja stackars små missar. Nu har de sökt upp små gömslen i husvagnen och har inte flyttat på sig ännu. HAr varit nere två ggr och hälsat på. MAn kan klappa dem i gömslena och hoppas de blir lite lugnare i morgon. De har  givetvis fått mat och vatten och en fräsch kisslåda.