Nej! inte så länge han är pigg , glad o mår under omständigheterna bra.

Låter som en pigg o glad pesionär hoppas ni får njuta länge till av honnom.

Håller med Monsi, så länge han har det bra går det ju ingen nöd på honom.

Tack för era svar

Så länge han mår bra finns ingen anledning att han ska få somna in.

Tänk på honom som en gammal farbror, som visserligen inte är så pigg och vital som han en gång varit, men ändå ser glädjeämnena i livet.

Nej absolut inte..det är ni som känner katten så väl som kan bedöma när det är dags..i och med att han är i så pass bra skick ändå för sin höga ålder så får han ju njuta av tillvaron i ert kärleksfulla hem..ni känner säkert när det är dags för att ta det svåra beslutet..hoppas det ska dröja länge än..

Jag tycker inte heller att ni gör fel. Så länge han mår bra så är det inga problem..

Kompisar till mig hade en katt som blev 24 år… och hon mådde bra ända tills slutet.. Hon gick inte med sjukdomar eller något… Hade enbart blivit lite långsammare, men det blir väl alla när dom blir äldre.. Hon var jättekelen, ända tills det "blev dags"…

Den frågan ställde vi oss med den gamla hunden vi hade. Hon var både döv och blind. Problem med leder som kunde hoppa och hon hade svårt att gå i trappan så vi fick bära henne ibland. Vi rådfrågade veterinären och han sa att så länge hon äter och gör sina behov som hon ska och är glad så är det inte egoistiskt. Hon var otroligt glad och pigg för sin ålder och som stor hund hon var blev hon 13 år. År 2001 fick hon dock somna in ute i naturen då hon även hade cancer i kroppen och blev svagare.

Men så länge de är glada och äter och sånt är det i mina ögon ingen fara med att låta dem fortsätta njuta av livet så länge de kan.

Tycker också att ni gör det rätta med att låta honom få vara kvar i sin "egen lunk". Ge honom favoritmaten och låt honom få den goda omvårdnaden som han är van vid.

Tids nog märker man av när det övergår till ett lidande och det är då det är dags.

Åldern skall inte vara avgörande och det är bara att gratulera att ni har en kisse som är pigg och glad och har matlust i så aktningsvärd ålder.

Ni känner er kisse bäst och så länge den har livskvalitet så njut av tillvaron tillsammans.

Tack snälla ni som ger så bra svar. Jag tror oxå att man märker när det är dags. Men varför jag frågar är för att alla som är hit säjer: men har ni inte tagit bort den magerstackarn än.

De nästan skäller ut oss.

Men en glad katt som med lätthet klarar trappan. Tycker inte jag är en stackare.

Förstår Jenna så sa folk med om vår hund när de kom. de tyckte att hon var så mager och dan och både blind och döv men vi såg ju hennes glädje och det var aldrig några problem med henne. Visst var hon mager men hon var ju riktigt gammal också.

Ge dem på nöten, Jenna. Säger som alla andra här. Så länge allt annat är bra, låt honm leva den sista tiden. Du känner nog bäst när han vill lämna detta jordeliv. Fråga pappskallarna om de har blivit Gud. OCh be dem sköta sina egna katter….. bättre……

Jaa verkligen… Katten på 24 år som jag nämnde… blev också ganska mager… Men hon var vid gott humör hela tiden ända tills den dagen det blev dags..

Hur mycket man än älskar sina djur, märker man ändå, när dagen är inne… när det inte fungerar…

Jenna, följ erat eget hjärta och hjärna, och strunta totalt i vad folk runt-i-kring säger… Ni känner väl missen bäst…

Du gör helt rätt, Baloo här är oxå mager gammal gubbe, o han får äta o må gott så länge han är pigg och uppskattar livet,

.

om så kisen bara är hälften så pigg som du skriver så är det en pigg o glad kise som lever o mår bra.

De runt i kring ska bara vara tysta.

Tänk om folk kunde ta hand om sitt eget istället för att lägga sig i vad andra gör..! Det är ni själva som känner Bamse bäst och vet vad som är bäst för honom..

Kram till er och missarna!

Ja jag är faktiskt riktigt trött på byns andra kattägare. De skulle se till att deras katter hade det bra och inte ränner här och sbtltar. Den kattlucka vi köpte med magnetlås. Var värdelös. Stora starka okasrereade katter får upp den iaf ;(

Min Lucas perser blev drygt 20 år, och mager sista åren, på grund av ålder och njursjukdom, men pigg och glad , men långsam, alla sa, men herregud, LEVER han fortfarande, åt bara blötmat, och som sagt allt gick långsamt, men ville gå ut, tills en dag, jag bara såg, Nu är det dags, skulle på kurs, åkte iväg, kom dit, åkte hem, Lucas låg i sin bädd på samma ställe som när jag åkte, reste sig när jag kom hem, vinglade till, la sig igen, då bestämde jag mig, ringde veterinären, och fick komma in på en gång, och han fick somna in i lugn och ro, i min famn, så jag säger, du märker när det är dags, eller så somnar kissen bara in hemma, vilket jag hade önskat

Maggan47

ja, min kompis uppe i Stockholm fick hand om en av våra Birmaungar, som hade en jätteknick. Givetvis så kastrerades Snobben. HAn blev 21 år. Också lite långsam och avmagrad mot slutet, men de hade tur. en morgon hittade de honom på hans favoritplats uppepå akvariet. HAn hade somnat och aldrig mer vaknat. Finare kunde de inte få det ,varken Snobben eller de.

Jag ska berätta en rörande historia: Min farmors katt Smirre blev 21 år. Det klart han blev lite långsammare och mycket tunnare det sista året, och höll sig inne mest hela tiden - men min farmor klippte hans älskade färska strömming i pyttepyttesmå bitar så att han fortfarande kunde njuta av delikatessen när tänderna inte längre fungerade så bra. Ljummen grädde skulle det vara också, en fin gammelkatt skulle inte ha kylskåpskallt heller! Så länge kissandet och övriga toabestyr gick bra och missen var förnöjd så var det helt ok, sen följde naturen sin gång. Han somnade stilla i farmors famn en höstdag och sörjdes och saknades djupt. Men han dog mätt på liv och så mycket kärlek och omsorg som han fick de sista åren var få katter förunnat…

För det här var 1968. Jag var 11 år. Kattsand var inte påkommet för en kattlåda, utan min stela stappliga farmor gick ut i bondgårdens grusgrop och skyfflade fin sand i en hink och tog in till Smirre. Smutsig sand bars ut morgon och kväll. En vattendunk avsågad på längden blev den första kattsandlåda jag skådade. Farmor bodde en trappa upp i vårt omoderna 2familjs lanthushåll. Kattmat på burk existerade inte. Katter fick fånga möss eller äta rester. Matvarubussen stannade var 14e dag, då köpte hon strömming, färs och lever, men till katten! och lade i frysen (som var en verklig modernitet för oss just då). För att värma grädden till missen krävdes att tända i vedspisen, när veden var inburen. Detta gjordes innan farfar fick frukosten… En icke produktiv katt på landet var som regel avlivad innan den ens nått hälften av Smirres ålder, men denna svartvita kattgentleman, som satt på egen stol vid matbordet, upprätt med framtassarna nätt mot bordskanten på var sida om tallriken och åt fint även i inbjudna sällskap, var en kärlekskatt.

Jenna-Gun, så länge glansen finns kvar i din kisses ögon, och han spinner, äter, och har livsaptit - låt honom leva! När hans tid är inne kommer han att visa det på ett eller annat sätt och lita på att du hjälper honom. Ta vara på tiden och klipp strömming kanske?

Så vackert berättat. OVanligt på den tiden….

"20