Tänkte att jag skulle berätta en solskenshistoria för alla som behöver lite motivation med sitt arbete att ta hand om hemlösa hittekatter.

För ett år sedan i april hade jag EN katt. En röd kastrerad hankatt som av någon outgrundlig anledning lystrar till namnet Monster. Inte för att jag tycker att det är ett särdeles vackert namn utan helt enkelt därför att redan första dagen som vi körde hem honom när jag och min kille satt och sa massa ord som han kunde få ha som namn så svarade han när man sa monster. Så det fick han heta. (En liten parentes i sammanhanget är att han har vuxit upp till världens snällaste och mesigaste katt som helst vill leka med alla.)

Några år senare flyttade vi till ett ställe där Monster kunde vara en utomhuskatt. Detta uppskattades verkligen av det lilla monstret och det allra bästa han visste var när jag och min kille följde med honom på promenad. Dessa promenader började med att jag och min kille gick ut och kallade på MONS-ter. Då kom han sättande i en himla fart.

En dag skulle vi gå på Monster-promenad som turerna snabbt döptes till. Så vi gick ut, kallade, och vips så kom en STOR grå kisse farandes, skrikande som att han bara väntat på att vi skulle dyka upp och ta hand om honom. Så vi matade honom, satt upp lappar och försökte ta reda på om han tillhörde någon. Vi hörde ingenting, och katten var så skygg så man fick inte ta på honom. Gärna mata men inget tafsande. Efter ett tag så insåg vi att han nog inte tillhörde någon och dessutom började han få en ganska obehaglig ögoninfektion så vi funderade på hur vi skulle få in skyggisen. Första försöket så förskte jag helt sonika lyfta in honom. Det gick sådär; katten var fortfarande ute och jag fick vänta sex timmar på akuten på att få antibiotika till mitt bett i handen.

Nästa försök gick bättre. Min kille satte på sig en grillvante, väntade till katten kom för att tugga i sig lite mat, precis innanför dörren som jag gömde mig bakom. På ett givet kommando tog han grillvanten bakom baken på katten och föste in den samtidigt som jag stängde dörren. Stackars katt! Maken till olyckliga ljud har jag sällan hört. Men inne var han och sen bar det av till veterinär med tillhörande undersökningar (antibiotika för ögonen, efter tillfrisknandet var det vaccination och kastrering). Och slutligen sammanföringen med Monster, vilket gick okey. De är inte precis bästisar, men de sover i samma rum (med vedertaget mellanrum) och busar lite då och då.

Det är numer än mycket lycklig grå hankatt som fick det (o)snygga namnet Grendizer (sambon valde att döpa  honom efter en japansk teckand serie-hjälte dubbad till arabiska *suck*). Till julen blev lilla Grendizer sjuk, han har fått astma den lilla stackaren men är nu satt på hyposensibiliseringsterapi och mår mycket, mycket, mycket bättre som bortskämd hemmakatt (motsatsen till hittekatt).