Tanken att katter kan och måste "fostras" (av en människa) är en väldigt vanlig och tråkig missuppfattning som till största del beror på ren okunskap.

Jag blir uppriktigt ledsen när jag läser det här.

Kanske är jag annorlunda i tänket för jag skulle aldrig kunna straffa mina katter det gör mig så ont i hjärtat så jag inte ens kan sätta ord på det för mina katter dom får vara som dom är dygnet runt.

Dom är inte perfekta så är inte jag heller men något vi gör är att komplettera varandra genom ödmjuk kärlek det är A och O mellan oss och det viktigaste av allt är att mina katter har det bra.

Jag har vrålat åt Nox en gång under hans sexåriga liv. Inte av ilska, utan av rädsla. Har ett vädringsfönster som står öppet på sommaren, bor på femte våningen, och har en träram med nät som jag alltid sätter dit. En gång hade Nox eller Elrond förmodligen klättrat lite på nätet för att de jagade en insekt eller något, och då hade ramen ramlat ut utan att jag hann märka det direkt. När jag kollade mot fönstret stod Nox halvvägs ute genom fönstret och av ren och skär skräck vrålade jag hans namn och han kom direkt in och hoppade ner på golvet och sprang in under sängen. Jag kände mig hemsk efteråt och lockade fram honom med godis efter att jag fäst ramen igen (den är nu justerad så den inte går att rubba om man inte använder extrem kraft) och han förlät mig direkt. Det är enda gången jag någonsin skrikit på någon av mina katter. Straffa dem har jag aldrig gjort heller. Jag gillar inte att de är på mitt skrivbord med risk för att de ska råka ta sönder något men då ger jag ifrån mig ett lågt "ssss" ljud som de lyssnar på och då går ner. När jag sover eller inte är hemma är jag hemskt medveten om att det är mitt ansvar att se till att inget finns som kan ramla ner för det går inte att kontrollera vad de gör då.

Med det ville jag mest säga att jag är emot att straffa sina katter såklart, men att när rädslan och paniken slår till kan man ibland göra misstag. Borde såklart inte skrikit på Nox (hade jag haft otur hade det ju kunnat göra att han blev rädd och ramlade ut istället) men det var en ren reflex. Fick ut ett "helvete" en gång också när han var liten och ställde sig bakom mig i köket och jag spillde kokhett vatten på mig själv för jag snubblade över honom, men det brydde han sig inte om öht.

När någon av katterna gjort något jag inte gillar så brukar jag snarare bli irriterad på mig själv. T:ex när Nox slog ner ett glas i golvet för att jag ställt det för nära kanten på bordet. Mumlade svordomar riktade mot mig själv och städade upp. Köpte fel sand en gång som Elrond inte uppskattade och då svor jag åt mig själv också när han hade bajsat på golvet - med understrykning på att jag svor på mig själv över mitt misstag, inte att han valde golvet istället för sanden.

Däremot tycker jag faktiskt att man ibland har all rätt att bli frustrerad på sina djur eller irriterad över något de gör, så länge man inte agerar ut det eller överdriver i sina reaktioner. Alltså, om de har kattrejs när jag precis somnat så har jag inte dåligt samvete över att jag kan känna "suck, måste ni just nu…" eller när jag håller på att svettas ihjäl och Nox envisas med att han ska ligga så nära han kan så jag blir alldeles klibbig då har jag inte dåligt samvete över att jag lyfter undan honom. Alla kan ha dåliga dagar och speciellt om man kanske är sjuk och har feber så är det inte alltid det roligaste att behöva rensa lådor etc. Så länge man dock gör det ändå tycker jag det är okej att ibland känna "blaahhh jag har feber och hostar jag vill sooovaaaa inte rensa låååådor".

Katter är katter, de är inte som hundar som man kan ”forma”.

Däremot håller jag med #3 om att man kan lära dom att vissa ställen är förbjudna.

Min får inte vara på bänkar och bord, och det accepterar hon.
Jag brukar också ändra tonläge, eller säga hennes namn på ett annat sätt, för att hon ska veta att jag inte gillar det hon gör. T ex är på bänk eller bord.

Men jag måste också säga att min Mysan har varit lugn och foglig hela tiden. Sist, hon hade väldigt mycket spring i benen i början, men det berodde nog på för mycket socker i fodret. Hon lugnade sig vid foderbyte.

Men annars har jag aldrig behövt skrika eller skälla på henne. Ett bestämt nej har räckt, eller att jag tagit bort henne. Jag gör samma sak med alla katter som kommer hit, så alla har samma regler. Även om de nära inte kommer stanna länge, så är det samma regler.

Men att skrika, slå eller kasta något emot katten är ju helt fel. Eller ta den i nackskinnet som man kan göra med hundar.

Det är inte en hund. En hund är flockdjur och följeslagare.
Katter är inte flockdjur, och bestämmer själv.

Sedan har man ju respekt för varann. Som när jag ska sova, så är Mysan lugn. Oftast ligger hon vis mina fötter då. Hon vet också att hon får leka hur mycket hon vill på natten, bara inte i sovrummet.
Därför blev jag chockad när hon en natt rusade upp över mig, för hon låter mig alltid sova! En timme senare vaknade jag av att hon spydde. Så hon var ju sjuk. Kanske var det därför hon väckte mig?

Jag brukar alltid säga att respekt går åt två håll.
Respekterar du ditt djur, dess behov och gränser, så gör djuret detsamma med dig.

#4 Jag skulle själv aldrig drömma om att förbjuda mina katter att vara på bänkar och bord. Ena katten har t.om. en sovdyna på halva köksbordet här hemma. Kommer det gäster så tar jag bort sovdynan och vaxduken - och under ligger en annan vaxduk (som det inte är katthår etc på).

Kattens namn tycker jag inte att man ska använda i negativa sammanhang. Kattens namn ska ju vara något positivt, som visar att man söker kontakt.

Och även om man så matar katten med strösocker direkt ur påsen så ger det inte spring i benen… Man har ju sagt så om små barn tidigare (det är väl därifrån myten kommer), men när det gäller barn menar man nog snarare nu att det är sammanhanget som barnet är i när det äter socker som ger spring i benen (kalaset eller vad det nu kan vara). Inte sockret i sig. Socker är ju något som en frisk kropp reglerar och tar hand om genom att utsöndra mer insulin. Så att din katt lugnade sig berodde nog på andra faktorer än foderbytet.

#3 Att man kan skrika till av rädsla tycker jag är helt naturligt. Så gör vi ju även när det gäller t.ex. små barn, även fast det kan bli alldeles tokigt då. Med barnet kan man ju förklara sedan, vilket är svårare när det gäller våra katter.

Och absolut att man kan bli frustrerad, men precis som du är inne på så är det ju ofta man själv - som kattägare - som har "möjliggjort" att det kunde "gå fel". Så då är det bättre att göra om och göra rätt än att försöka fostra katten med allehanda olämpliga metoder.

#2 Så tänker jag också. Mina katter är inte mina att vara dum mot. Min uppgift är att värna dem och se till så att de är trygga, glada och har det bra.

#1 Kanske ser man djuret som något man har "istället för" barn, och barn ska ju av tradition uppfostras… Hundar går man på lydnadskurser med, och hästar lär man sig rida på ridskola med både sporrar och spö… Så kanske drar man slutsatsen att katter ska fostras, och så går man på alla gamla dumma myter, istället för att lära sig om katter "på riktigt"…

Undrar hur litet ett djur behöver vara för att människan ska sluta att vilja fostra det? Fostrar man sina hamstrar, kaniner, akvariefiskar, burfåglar…? Eller är katten det minsta djuret folk vill ge sig till att fostra…?

Att straffa är inte att fostra. Förstår inte hur folk inte kan veta den skillnaden - eller vill man inte se den skillnaden?

En del "fostrar" definitivt genom bestraffning.

#10 Att straffa är aldrig att fostra. Det är brist på förstånd hur man ska göra när man fostrar

#11 Det håller jag fullständigt med om. Men dessvärre lever det där med olika bestraffningsmetoder kvar.

#5: Jag brukar nästan aldrig faktiskt kalla mina katter för sina namn, jag använder alla möjliga olika namn för dem, en del som för en utomstående skulle låta sjukt elakt säkert. Jag kan typ ligga och mysa med Nox och klappa honom och viska "åh din fula lilla gris, passar du dig inte spolar jag ner dig i toaletten" eller nåt annat dumt. Som jag naturligtvis inte menar. Jag säger samma till hunden. Kan pussa henne på huvudet och säga "ska jag bita dig eller, skitunge" typ. Det är för mig tonläget som påverkar hur de reagerar, inte VAD jag säger. Nox förstår ju inte när vi myser och jag säger att jag tänker kasta ut honom genom fönstret. Det är ju inte som med ett barn som faktiskt förstår språket. Men det är bara så jag kommunicerar helt enkelt, kanske låter helt galet, men de verkar inte lida av det. :P

#6: Nä precis. Det är lite som att man kan svära till om man slår i tån även om man i vanliga fall inte är någon som svär. Men Nox är väldigt förlåtande. Han är expert på att råka vara i vägen har råkat snubbla över honom många gånger han ser mest irriterad ut som om det är MITT fel att han går framför fötterna på mig. Sen som sagt, man kan ha dagar det är mindre kul att göra saker som borsta, städa lådor, osv, för att man kanske är sjuk etc. Det tycker jag är okej, så länge det ändå görs. En gång hade jag 40 graders feber och var helt borta i huvudet så jag fick krypa till lådorna för att kunna rensa dem. Då var det mindre kul att ha katt, men det väger upp alla andra dagar!

Jag kallar sällan Mysan för hennes namn, om hon inte gjort något fel eller att jag blir rädd om hon gör något.
Annars är det Mysen eller Mysis, och hon lyssnar på dom namnen också 😊 det är bara besökare som kallar henne Mysan, men hon reagerar lika positivt vad man än kallar henne.

Att man använder namn vid tillsägelse eller så, ser jag inte som något dumt.

Vi hade en hund för några år sedan, han hette Kilo (med uttalat K)

Vi kallade honom många saker. Kilo-Vilo, Kilovippen, och på senare år Grånos då han blev grå om nosen.

Gjorde han något fel, så rev pappa i när han sa hans namn. Alltså med en arg stämma "Kilo!!" och Kilo förstod då att han gjort något dumt. Eller så delade vi upp hans namn. "Ki-lo..!" då visste han att han måsta lyssna.

Men ropade vi hans namn glatt eller som vanligt, så kom han springande glatt.

Så djur hör på vårt tonläge och läser vårt kroppsspråk, och vet när vi är upprörda eller glada.

Man ska inte använda djurets namn vid tillsägelser. Namnet ska vara något positivt.

Jag har aldrig hört att folk straffar sina katter, på vilket sätt straffar de katterna?

Det finns vissa regler för mina katter, tex får de inte vara på spisen eller köksbänken där vi lagar mat, de får inte heller sno våran mat, bitas hårt, eller liknande.

Men man lär ju en katt precis som en hund, med röst, kroppsspråk och energi.

#16 Sprutar tex vatten på dem, skrämmer dem eller ger obehag som exempel

#16: Det som #17 nämner, eller folk som tar det ännu längre och fysiskt straffar katterna genom att tro att om de tar tag i deras nackskinn och förklarar myndigt i ansiktet på dem vad de inte får göra så kommer de magiskt lyssna…

(Och ja, jag har stött på en människa jag såg göra så med sin katt.)