Absolut inte, säger jag! Så osmakligt!

Hur oändligt mycket vi än saknar vårt husdjur så får vi acceptera att livet är tidsbegränsat. Vi minns dem, sörjer och saknar dem oändligt och älskar dem fortfarande, men det finns fler djur som behöver oss och som har sina personligheter och som kan komma in i våra liv och vi berikar varandra.

En klonad katt blir ändå inte "likadan" och ska hon då jämföra hela tiden? Blir hon besviken när katten gör något annat än "originalet" skulle gjort? Nej, acceptera att livet går vidare.

Dessutom är det ett slöseri med pengar och resurser som kunde användas bättre. Djurexperiment - nej.

Jag kan förstå dessa människor till viss del. Jag har själv haft hunden med stor H och jag skulle ge vad som helst för att få honom tillbaka på något vis. Han var min själsfrände, min stora trygghet och support i livet och jag känner mig fortfarande vilse utan honom. Jag är definitivt den sortens person som hade burit honom på ryggen hela vägen till Stephen Kings jurtjyrkogård och begravt honom där om jag trott att det skulle föra tillbaka honom till livet frisk och kry.

Men det är just det: det är honom jag vill ha tillbaka. Inte en klon. Djur likt människor är fortfarande individer, även om dom är kloner. Även om ett gigantiskt breakthrough skulle göras och det skulle gå att klona personligheter på något sätt (vilket jag tvivlar starkt på) så är det ju fortfarande inte han. Det är en hund som ser ut precis som honom, beter sig precis som honom, gillar samma typer av saker men det är ändå inte han. Det är fortfarande en annan, ny hund.

Så nej, absolut inte. Finns inte på kartan av många skäl, flera som redan nämnts i tråden.

För många, många år sedan så såg jag något dokumentärlikt om just människor som hade låtit klona sina djur, men då har jag för mig att det huvudsakligen fokuserade på hundar. Det är i alla fall just dom som jag kommer ihåg. Om minnet inte sviker så var processen fruktansvärd. Företaget som ansvarade för kloningen plockade helt enkelt ut en hemlös, herrelös tik med enda kravet att hon var frisk och använde sen henne som inkubator till dom klonade fostren. När det sen var över så "kasserades" hon ihop med oönskade valpkloner, om fler än en överlevde och kunderna bara ville ha en. Jag minns inte om dom betalade extra för övriga valpkloner eller om det bara räknades som en bonus.

Den enda lilla så kallade ljusglimten jag kommer ihåg tror jag var ett par som tog in alla levande valpklonerna från en "kull" samt deras mamma som användes som inkubator och behöll hela gänget. Men ja, överlag så var det fruktansvärt och jag hade så ont i magen efter att ha sett det.

Som nämnt innan så var personligheterna helt olika på dom klonade djuren jämfört med "originalen" i den dokumentären också, har jag för mig. Det kan ha varit någon som verkligen blev extremt lik den ursprungliga personlighetsmässigt, men jag kan inte vara helt säker då det här var riktigt länge sen.

Jag vet inte om saker och ting ser annorlunda ut idag, men jag skulle aldrig våga riskera att stötta något sådant.

#2 Jag förstår din närhet till din hund. Känner igen mig själv i det du berättar.

Din beskrivning av hur kloning kan gå till är fruktansvärd.

Jag tänker att personlighet på något sätt är summan av gener + upplevelser/erfarenheter + sociala kontakter + miljö/omgivning. Och då borde det inte vara möjligt att avla fram ett djur som är som ett annat. Man kan helt enkelt inte göra allt runtikring djuret lika.

Och som du skriver: även om djuret ser ut och beter sig som ens tidigare djur, så är det ändå en annan individ.

Bättre att sörja, sakna och fortsätta älska det djuret man mist - men möta en ny individ att bygga upp fortsättningen av livet med. På något sätt kan det också vara att hedra det djuret man mist, när man inte längre kan finnas där för just den individen.

Men man kan finnas där för en till som behöver det.

#0 Osmakligt tycker jag.

Det kan möjligen vara okej om man försöker få fram utrotningshotade djurarter eller utdöda, t.ex mammutar och dronter. Men det måste då ske med respekt för de djur man i så fall använder i den aveln. Man ska alltså inte bara kassera/döda värddjuren efteråt som slit o släng produkter.

#5 Problemet är väl även där att man möjligen kan få fram ett djur som liknar det utdöda djuret (t.ex. en mammut) till sitt utseende. Men eftersom klonen växer upp i ett helt annat sammanhang, i en annan miljö, i en annan tid, och utan artfränder som vet "hur man är mammut" så kommer mammuten inte att bete sig, kommunicera o.s.v. som mammutarna en gång gjorde.

D.v.s. de kommer bara till det yttre att vara mammutar. Vi kommer inte att återskapa mammuten "som person" med hela dess beteenderepertoar, utan bara ett djur som påminner om mammuten på utsidan.

Är det då för mammutens skull vi återskapar den, eller för människans skull?

Det har gjorts flera bevarandeförsök av andra arter, t.ex. fåglar, där fåglarna ändrat sätt att kommunicera med varandra, och inte längre varit "samma sort" - mer än till sitt yttre. Frågan är då om vi verkligen bevarat arten? Det har också varit svårt att frisläppa djur som vi fött upp i fångenskap.

En annan fundering är om vi har plats för t.ex. mammuten i en värld där så mycket har förändrats och fortsätter att förändras…? Där människan hela tiden sätter sig själv först och utgår från sina egna behov.

Det är inte lätt det här. Men jag förstår din tanke.

#6: Jag håller med dig i allt du säger, möjligen skulle man kunna klona djur som ännu inte är helt utrotade, som har få djur kvar. Och då kanske klona starka individer för att få starka kloner att säkra artbeståndet med…. Som sagt mycket att beakta och svåra frågor detta. Människan håller dessvärre på att utrota sig själv är jag rädd…

Ja, man önskar ju att människan hade vett att jobba preventivt, så det aldrig blev så där tokigt…

Nu ser vi katastrofala minskningar av antalet insekter, och många djurarter är hotade, eller på väg i den riktningen…

Människan är nog dessvärre på väg att ställa till det rejält både för sig själv och för de flesta andra arter på jorden…

Nä men snälla nån fy så hemskt 😥 hur vore det om man faktiskt uppskattade den tid man har tillsammans och en kloning är inte samma djur som man en gång hade som kommer tillbaka.

Vad är det folk får för sig ? jag kan inte begripa och det här med kloning det övergår mitt förstånd och jag finner det bara obehagligt sjukt måste jag säga låt naturen och djuren ha sin gång.

Jag står inför faktum nu med en cancersjuk katt, en dam på snart 17 år och det är inte första gången tvärtom många gånger har jag mött sorgen att behöva skiljas från katter som jag håller så kär men skulle jag kunna tänka mig att klona henne nej fy f vi har haft ett underbart liv tillsammans och där ska det stanna med goda fina minnen och en fantastisk kärlek mellan matte och katt.

Vi måste släppa taget när det är dags hur ont det än gör och kloning åter igen det är inte samma katt och individ som kommer tillbaka det är något oerhört sjukt att tro man kan återuppliva en individ och varför manipulera med sånt låt naturen ha sin naturliga gång istället.

Ta vara på den tid man har tillsammans både människa och djur, minns det med glädje inte med sorg för tänk så mycket djuren ger den tid vi får tillsammans den överväger all sorg som kommer den dagen djuret inte längre kan vara med ❤️