LYCKLIGT SLUT
Lillsessorna Gullan och Sotis skulle idag varit döda, liksom deras bror Vitnos. De föddes som hemlösa av en hemlös mamma, Kissen, vars mamma, pappa, syskon och kompisar dödades av kommunjägaren. Men Kissen var en smart tjej som inte lurades in i dödens fälla, trots frestelserna som lades i den för att locka henne. Precis som de andra små liven som sökte skydd och mat i fritidshusområdet, gick hon hungrig med värkande mage. Det var kallt ute, mycket kallt, och matdoften och det lilla skyddet mot snön och kylan som fällan erbjöd, lockade in de små liven. In i döden lurades de, en efter en. Kissen såg sin familj och sina kompisar försvinna. Försvinna för att aldrig mer återvända. Till slut var hon endast kvar. Fällan var laddad, väntande på henne. 

Ensam vandrade Kissen, hungrig och frusen, runt-runt i det tomma koloniområdet. Det var tom: ingen kattkompis kom, ingen svarade på hennes kall, ingen fanns att leka och busa med, vandra tillsammans med eller lägga sig vid sidan om för att värma deras frusna kroppar mot varandra och söka trygghet i varandra. 
Efter ett tag bedömde kommunjägaren att ingen fler katt fanns i området eftersom fällan hade stått laddat och ingen hade kommit in. 
Du var smart, Kissen, och det räddade dig – och de små liven du bär i magen – från döden.

Snälla människor hjälpte dig och dina småttingar, vackra Kissen. Alla dina tre små lever idag i alldeles egna, för-alltid-hem. 
Gullan och Sotis bor hos oss, eller rättare sagt, äger oss. De hämtades från hemlösheten när de var ungefär 1 år gamla. Rädda och avvaktande i början, riktiga knäkatter idag. Lekfulla, busiga och roliga är de. Harmoniska, lugna och snälla mot sina kattkompisar. Sociala och kontaktsökande som förtrollar våra besökare. Smarta är de också, mycket smarta; precis som mamma Kissen. Och högt älskade är de. 

De kom till mig som KKS stödhemskatter och senare adopterade jag de permanent. Inga andra pälsbollar har krävt så mycket uppfinningsrikedom av mig för att få de att lita på människorna. Käraste kära Gullan och Sotis, små ljuvliga trollar! 

LILLA MAMMA KISSEN: vi får aldrig veta om du såg din familj och dina kompisar dödas. Avlivades de ”på plats” inne i burarna mellan de, hungriga, åt? Blev du vittne till denna massaker?

JAG HOPPAS ATT händelser som denna aldrig mer ska upprepas. Varför döda katter istället för att hjälpa de till ett värdigt liv? Vi lever i ett västerländskt samhälle, i ett rikt land med humanistiska värderingar. Att döda friska eller behandlingsbara katter endast för att de har råkat vara födda som, eller bli, hemlösa löser inte problemet.