Inte bra!

Kan inte katthemmen få rabatt, de jobbar ju för att rädda katter som hamnat vilse, utkastade mm?

Om alla uppfödare som föder upp raskatter skänkte halva summan av det belopp de säljer sina rasrena katter för till katthemmen så vore problemet löst. Att veterinärernas ersättningar är höga har vi bittert fått erfara vi som haft katter i över 50 år. Men veterinärerna har i vart fall en mångårig utbildning och maskiner som kostar miljonbelopp medans kattuppfödarna plockar in tiotusentals kronor för varenda kattunge de kränger. Jag tycker de borde skämmas. Nej, de borde lätt kunna skänka halva beloppet som varenda kattunge de säljer till ockerpriser till katthemmen bara för den goda sakens skull. Katthemmen i detta fallet är väl de verkligt seriösa i det här fallet. Stackars kissar!!!

#3: Det är inte de som föder upp inom stambokförd avel som blir rika på sin uppfödning. Det är inom oregistrerad avel det tas betalt enbart för att ha struntat i kastrering. Eftersom huskattmarknaden värderar huskatter baserat på utseende och påstådda rasinslag kan en del huskattuppfödare tjäna multum på x antal kullar. Hur många är det ingen som vet eftersom huskattavel är oregistrerad. Huskattuppfödare har varken kunskap eller samvete, men köparna som uppmuntrar eländet borde veta bättre. Istället tror de att de höjer(!) katters status när de betalar tusentals kronor enbart för lång päls, x antal påstådda rasinslag + en avmaskningstablett. Är det något man kan bli förbannad på så är det den dumheten.

Att katthemmen drabbas av höga veterinärkostnader borde uppmärksammas mer än snyftreportage om enskilda djurägares dåliga framförhållning. Alltför ofta handlar enskilda fall egentligen "bara" om att djurägaren struntat i försäkring eller valt för lågt maxtak, för höga självrisknivåer eller trott att det aldrig ska hända dem att självriskerna (och ibland mer än så) ska behöva betalas. När tips om försäkringar efterfrågas i olika grupper brukar det framförallt vara BILLIGA försäkringar som efterfrågas och rekommenderas (billig och bra är sällan samma sak).

Katthemmens katter är vanligtvis helt oförsäkrade när de omhändertas, men det är inte katthemmens fel, så de förtjänar allt stöd de kan få.

#3: De pengar jag får in när jag säljer kattungar täcker knappt för de utgifter jag har haft (hälsotester, inköp av avelskatter, resa och boende för parningar, utställningar (väldigt sparsamt), registrering, vaccinationer, kastrering mm.)

De flesta kattuppfödare är småskaliga och går med lite tur +-0.

Jag känner ingen skyldighet att bidra mer till katthemmen än andra som inte föder upp. I synnerhet inte när jag via mitt jobb ser katthem omplacera sjuka katter som inte går att behandla (alltså rent praktiskt, katterna kan inte medicineras). Även katter som omplaceras med kroniska och svårbehandlade kroniska sjukdomar som de nya ägarna inte är medvetna om när de köper katten.

Jag vet att det finns katthem som gör ett superjobb, men jag är inte imponerad av de katthem som finns i mitt närområde.

#6 Om det finns katthem som missköter sig på det sättet vore det värdefullt om veterinärer och andra som träffar på katterna samtalade med katthemmet om detta.

Många skygga katter kan dock vara "lätta" hos veterinären eftersom de "stänger av". Tama gos-troll kan å andra sidan förvandlas till utåtagerande "lejon". Så hur en katt beter sig hos veterinären beror inte alltid på om katten är en skyggis eller en gosig familjekatt.

Idag finns också goda möjligheter att hjälpa stressade katter med gabapentin, feliway, kunskap om katt, cat-friendly clinics o.s.v.

Men som katthem har man ett stort ansvar för att varje katt hamnar i rätt hem, och att man inte (medvetet) adopterar ut katter i dåligt skick. Sedan har ju inte katthemmen ekonomiska möjligheter att låta undersöka varje katt från topp till tå, utan katterna säljs i befintligt skick. Men skador/sjukdomar som visar sig på katthemmet ska förstås bedömas och behandlas, och den blivande ägaren informeras. Man behöver också försöka försäkra sig om att nya ägaren förstår vad skygghet/sjukdomen/skadan innebär - och det kan vara svårare. Blivande kattägare tenderar många gånger att försöka framstå som mer kunniga och engagerade än vad de sedan är i praktiken. Många tenderar också att tro att den skyggis de "räddat" från katthemmet omgående kommer att bli tacksam och tam där hemma (så snart de kommit innanför dörren). Trots att det ofta krävs ett systematiskt arbete med katten över lång tid.

#7: Jag är den som håller min arbetsplats certifierad som Cat friendly på guldnivå och jag jobbar med en av Sveriges främsta specialister inom kattmedicin. Vi använder mycket Gabapentin och pregabalin förutom vår lugna och kattvänliga katthantering men problemet är att ägarna måste få medicinen i katten, något som inte är så enkelt alla gånger. Katthem kommer även in med katter som de själva inte vågar ta fram ur burarna. Vi diskuterar självklart med katthemmen, men det är inte alltid vi når fram.

#8 Att medicinera en katt kan vara galet besvärligt, men det gäller ju både skygga, socialiserade och över-sociala katter…

Alla läkemedel är dessvärre inte heller särskilt kattanpassade, jag begriper att katter "går i taket" när man ska försöka få i dem något som smakar pepparmint, jordgubbe/hallon eller liknande… Eller när man ska försöka få i dem galet stora antibiotika-tabletter morgon och kväll i flera veckor.

Så - absolut att det kan vara svårt att medicinera en skyggis. Men även andra katter. Min skyggaste katt fick dock ett antibiotika som hon snällt åt varje dag, hela behandlingsperioden igenom, även om jag fick försöka gömma läkemedlet på allehanda sätt i smaklig kattmat…

Min mer sociala katt fick ett annat antibiotika, och det blev "helvetet på jorden", eftersom tabletterna var så galet stora och skulle ges över så lång tid (typ 3 veckor, morgon och kväll). Hon var jättesnäll i hanteringen, men hittade tusen sätt för att inte få i sig läkemedlet…. Men med hjälp av många egna tricks, tips här och en lång rad tips från en fantastisk veterinärmottagning tog vi oss igenom antibiotikakuren.

Är katter riktigt skygga måste man dock överväga om det är etiskt försvarbart att behandla katten, särskilt om det gäller behandling över mycket lång tid. Många katthem är dock superduktiga på att hantera sina skyggisar, även när det gäller medicinering etc.

Att "ta fram en katt ur buren" är kanske inte heller alltid den rätta vägen att gå. Det beror lite på vad du avser. Hos mina veterinärer får skygga katter vara kvar under sin filt, i sin transportbur, så mycket som möjligt undersökningen och behandlingen igenom.

Med min skyggaste katt trär vi t.ex. alltid in en filt mellan transportburens över- och underdel, innan vi tar bort överdelen. Hon får alltid sitta kvar i transportburens underdel, undantaget om hon t.ex. behöver röntgen, ultraljud eller vägas. Veterinären är noga med att inte hålla fast katten t.ex. vid provtagning, utan tassen får sticka fram under filten och provtagning genomförs utan att katten hålls fast. Det passar min skyggis utmärkt, men naturligtvis måste sättet anpassas efter kattens personlighet och beteende.

I riktigt besvärliga fall kan klämbur användas till rädda/stressade/skygga katter, och katten ges lugnande i klämburen innan man går vidare med undersökning/behandling. Vet inte hur vanligt förekommande det är längre, men vet att det förekom åtminstone för ett par år sedan.

Vi jobbar på samma sätt. Vi tar försiktigt av locket på transportburen och drar en filt över katten. Mycket kan undersökas när katten är under en filt och det kan även gå att ta blodprover på det sättet. Det är dock inte dessa katter jag talar om utan om de katter som är utåtagerande, som går till attack omedelbart.

Kan vi få ner dem i tvångsbur? Inte utan risk. Jag har varit sjukskriven 2 veckor denna vår pga. bettskador. Av egen erfarenhet kan jag säga att när man börjar överväga tvångsbur är man inne på en riskabel väg. Det är inte bra för katten och det är riskabelt för katten och personalen (vilket innebär att nej, jag använder aldrig tvångsbur men jag har blivit kallad till andra avdelningar när de fått ner katter i tvångsbur, ett jäkla trauma). Jag skickar hellre hem katten med läkemedel som ges innan veterinärbesök.

Sedan smakar inte gabapentin särskilt gott, inte pregabalin heller så det handlar väldigt mycket om hur matmotiverad katten är.

Men absolut. Jag har suttit med spruta med sederande läkemedel och sprutat in i munnen på katter när de har fräst som inte har gått att komma nära. Det är bara väldigt tråkigt att katterna måste uppleva det traumat. Dessa katter brukar inte heller vara behandlingsbara i hemmet, tyvärr.

Grejen med utåtagerande skygga katter är att de ofta är lättare att socialisera/habituera eftersom det är katter som vågar.

Men självklart kan det bli besvärligt initialt med veterinärvård etc. Känner till katter som fått typ gabapentin för att därefter transporteras (kort sträcka!) i klämburen till veterinär, naturligtvis med filt över buren o.s.v. På så sätt slipper man en del av det trauma och risken för bett som du beskriver.

Självklart helt rätt att skicka hem svårt stressade katter med gabapentin att ge inför nytt veterinärbesök. Sådant behov kan ju diskuteras redan vid tidsbokning, och så kan djurägaren hämta läkemedlet på mottagningen inför besöket.

Intressant det du skriver om att gabapentin inte smakar särskilt gott. För det är ett av de läkemedel som jag upplever har fungerat bra att ge till katt, och som brukar ätas upp.

Kan tillägga att en nära anhörig till mig har två medelålders supersociala katter. Barnvana sedan födelsen, och mycket trevliga. Men hos veterinären… blir den ena till en tiger som "slåss för sitt liv"…

Så även tryggisar kan behöva skickas hem med ny tid och lugnande/ångestdämpande läkemedel…

Återigen, katthemmen behöver göra vad som går för att försäkra sig om att varje katt hamnar i rätt hem. Man kan också behöva lära ut tekniker för att få in katt i transportbur, så det inte varit kaos och svår stress inför veterinärbesök. Jag tror också att vi generellt har blivit bättre på att ge läkemedel till stressade katter inför veterinärbesök, men att det är något som många kattägare ännu kan behöva informeras om.

Kan tillägga att många arga, högljudda, fräsiga, utåtagerande katter som kommer till katthem, visar sig i slutänden vara tidigare ägda (och socialiserade!) katter.

Man blir alltid lika förvånad.

Är de skadade eller sjuka ser man ofta en markant förändring av kattens beteende när katten t.ex. blir smärtfri och börjar återfå krafterna.

En arg svårbehandlad skyggis kan inom loppet av några dagar/veckor visa sig vara ett riktigt gosetroll.

Minns t.ex. katten T som gick från arg, sjuk och svårbehandlad till att "över en natt" plötsligt visa sig vara en urgosig katt (sedan han börjat tillfriskna från svår kattsnuva och fått komma ur karantänen).

Och katten X som hade en mkt allvarlig ögonskada, där det var "snudd på omöjligt" att ge ögondroppar/salva (men med rätt teknik fick vi till det, trots arg utåtagerande katt). Många volontärer var dock oroliga för att behöva ge ögondroppar/ögonsalva så X fick efter en tid flytta hem till en erfaren volontär. Redan första dagen utanför katthemmet sågs en betydligt mindre stressad katt, behandlingen kunde genomföras och avslutas, kisse visade sig vara socialiserad och tillgiven och adopterades så småningom av volontären.

Ja, det finns förstås massor av sådana här fall att berätta om, men absolut att katter kan vara redigt svårbehandlade, och att man behöver överväga vad som är etiskt försvarbart att utsätta en katt för.

Det etiska gäller förstås alla katter. Ser i sociala medier hur en del kattorganisationer startar insamlingar för katter som knappt ser ut att vara vid liv längre. I de fallen känner jag mig ofta tveksam till det som sker, och tänker att avlivning vore mer humant. Många/de flesta av dessa katter avlider också inom något/några dygn. Men så finns det också de som överlever, tack vare intensivvård och kunnig och engagerad katthemspersonal, och som därefter får ett långt och gott kattliv.

Det kan således vara svårt både medicinskt och etiskt att bedöma en katt och dess chanser/framtida livskvalitet initialt.

Själv har jag nog ffa önskat mig flera armar/händer och smakligare läkemedel när min lite skyggare katt har behövt behandlas. Jag är medveten om att vi i framtiden kan komma att ställas inför situationen där det är möjligt men inte etiskt försvarbart att påbörja en omfattande medicinsk behandling av henne (hon är inte utåtagerande). Hon är 16 år nu, och så här långt har hon alltid kunnat få god hjälp vid behov, samt att hon normalt är trygg och gosig i hemmet (men kan inte hållas, lyftas o.s.v. och reagerar omedelbart med skyggisbeteende när något inte är som vanligt). Har hon haft ett gott liv? Ja, utan tvekan. Min trygghet har varit att det funnits kunskap och erfarenhet på katthemmet som jag kunnat ta del av vid behov. Jag har också haft en fantastisk veterinärmottagning att vända mig till vid behov. Veterinären som startade mottagningen var även engagerad i att starta stans katthem, och både hon och Medarbetare på mottagningen har själva/har själva haft räddisar/blygisar/skyggisar. Som jag uppfattar det har sådana katter alltid varit självklart välkomna på mottagningen, och fått samma omtanke och fina bemötande som övriga djur.

Så, ja. Både skygga och sociala katter KAN vara bökiga hos veterinären, men behöver inte vara det. Och både skygga och sociala katter kan vara svåra att behandla i hemmet. En skygg utåtagerande katt kan därtill i själva verket visa sig vara ett gosetroll.

Tror det viktigaste "här och nu" är att få upp kunskapsnivån hos kattägare om djurslaget katt, att öka kunskapen om olika tekniker för hantering av katt, att öka kunskapen om vikten av stressreduktion, att informera om de läkemedel som finns inför veterinärbesök o.s.v.