Vilken underbar historia! Så fin katt!

Åh så söt! Vad heter hon?

Vilken fin katt, den är ju jättesöööt!

Jag heter Lillpysen………..

Rasmus har du godare mat på ditt fat?


Puss på dig från Ebba…………..


Sån söt liten kisse!

jättefin liten kisse, som fick lyckan att komma in i värmen Maggan47

Så underbar historia! Och så söt lilla kisen är

Lillpysen är varm om tassarna och jag blev varm i hjärtat av att läsa. :)

Så här såg det ut när Rasmus och Lillpysen träffades första gången.

Kolla hur Lillpysen visar sig underlägsen. Jag såg att Rsmus blinkade åt honom.



Och så här ser det ut i dag. han är hopplös på att försöka få igång Rasmus som är så stel och överviktig.


Hehe, vem är aRGAST????

Rasmus verkar vara typen som är väldigt bekväm att bädda in händerna i om man fryser lite - helt klart min sorts katt!!!

Gunilla, det är ingen som är arg utan dom bara tittar på varann, men Lillpysen är ju rädd för den där stora läskiga katten som han aldrig träffat på golvet bara i mattes famn.

Nu är han inte rädd utan är på hela tiden men han har iaf lite respekt för Rasmus…..

Hehe, men öronen är bakåt i alla fall!

Fin berättelse, vilken tur att ni tog in honom. Älskar solskenshistorier!:D

Den där blåa saken, håll han hårt för sicken sötnos, funderar på att kattnappa honom så håll koll på honom ;-)

Vilken tur Lillpysen hade när du kom i hans väg som en räddande ängel. Med den starten ni fått kommer ni säkert få ett alldeles speciellt band mellan er.

Mysiga bilder på gulliga kissar och Lillpysen ser ut precis som Athos en av mina jourkissar dom skulle kunna vara brorsor.

Fin berättelse ;)

Kram till dig å kissen

Härlig solskenshistoria och en sån ursöt katt!

Härligt att läsa om detta och en stor tassekram för att ni öppnade erat hem för den otroligt söta lillpysen *L*

Verkar ju som om Rasmus e nöjd med sin nya kompis oxå.

Tassar i massor från Mojje, Busan, Kisen, Björne och matte Eva

hahaha, vilken sötnos :)

Vilken underbar berättelse..den blir man själaglad av att läsa..o vilka härligt fina bilder!

Underbart :-) jag blir varm i hela kroppen när jag läser!

Härlig läsning!

Åhhh- blir allt lite tårögd här…

Passar på att berätta lite om vår Smilla som har ett liknande öde.

Någon slängde ut henne. Hon var bara skinn och ben och vi hade sett henne och tyckt hon var så vacker. Vi kunde inte ana att hon var hemlös. En dag när jag var ute med Tilly i koppel tultade Smilla fram mot mig i snön och rullade ihop sig framför mina fötter och bara tittade rakt in i mina ögon och sa "Hjäl mig".

Jag ringde min man och bad honom komma och hämta Tilly. Han satte av som ett skott och kom på en röd sekund. Sedan lyfte jag upp Smilla. Hon vägde som en fågel. Alla kotorna i ryggen syntes på henne. Alla revbennen kändes. Jag ställde ner henne hemma i köket och hon var så svag att hon föll ihop och kunde knappt resa sig. Det förta hon fick vara med om var ett bad, sedan försökte vi få henne torr. Hon bara stod där  och lät oss hållas. Filtar och vatten åkte fram. Ringde vetten och bokade tid. MAt fick hon pyttelite fast hon var så glupande hungrig. Den natten sov min man på köksgolvet med Smilla på magen.

Vetten sade nästa dag att hennes muskler förtvinat och försvunnit av svälten. Kroppen hade börjat ta de sista reserverna. Vi fick ett sjugymnastikprogram för att stärka hennes ben, mediciner etc etc. Hon ver helt knasig i början när det gäller maten. Vi kunde inte ha kattmat framme för hon åt allt hon såg. Men med tiden så lärde hon sig att den stannar kvar och mat kommer hon alltid få så nu kan maten stå framme. Hon var rumsren när vi tog in henne, visste precis vad en låda var och vad man gör på den. Det var så tydligt att hon haft ett hem innan och någon gett henne kärlek för hon är så otroligt go´och snäll.

När vi senare kastrerade henne sade vetten att hon haft ungar. JAg började grina när hon sade det för vi hade letat överallt efter potentiella ungar när vi tog in Smilla men inte hittat några. Hon verkade så orolig och lockade hela tiden så jag kände i mitt hhjärta att det var en del av henne kvar därute…

 Men jag måste försöka släppa det och förlåta mig själv att jag aldrig fann hennes bäbisar…De kanske klarade sig…Vem vet??

Det tog 18 månader för Smilla att kunna ta ett hopp upp i soffan… Så dåliga var hennes ben!!

Nu mår hon finfint. Hon HATAR att gå ut- går inte ens ut på balkongen som är innätad om ingen av oss är med. Så fort dörren stängs får hon spunk. Hon går aldrig fram till ytterdörren och gillar mest att bara ligga och ha det skönt. 

Man kan inte låta bli att bli rasande över att folk slänger ut katter på det där sättet!!! Det är inte alltid det går så bra som för Smilla och för söta lilla lillpysen!! Jättemysiga bilder :)

Ååååh jag sitter och snyftar  här för mig själv när jag läser om  din Smilla….  Tur att hon hittade dig…..

Jag blir också rasande på folk som inte tar hand om sina katter.

#24 Åhhh..vilken oerhört gripande, rörande o fin berättelse…tänk att just du fann henne..hon kände väl att det var en god människa hon träffade på…är så oerhört glad över att hon fann just er…hon kommer att vara er evigt tacksam..

Nu var det ju Smilla som fann mej… inte kan man väl säga nej till en som kommer fram och lägger sig framför fötterna på en i snön och 25 minus ute??

vilken vacker berättelse!

#24 Åh huga..  Samma öde som min akutkatt Johan.. Det är så sorgligt..

#27..nej..guuud neeeeeeeeeej……det går ju bara inte!!

Vilka underbara berättelser. De värmer som en vetekudde runt mitt hjärta, tack för det. /Vanessa

Tack för underbara bilder och härlig läsning i den här tråden.
Lägger sig som en varm yllefilt om axlarna en råkall torsdagmorgon

/Pelusa

Underbara bilder. Tack.

åh , jag saknar lillpysen så mycket <3  ( är anebits barnbarn )

Var hittade du henne ? Tur att hon fick komma till dig!! :) Blir så arg på människor som bara tar för givet att katterna klarar sig ute helt ensamma för att dem är "rovdjur"…