Men fy så hemskt, stackars katt 😥

Det är aldrig roligt att behöva ta farväl, det gör ont men vi måste hjälpa djuren ur lidandet och bevara i minnet alla fina stunder som vi haft men lidande ska inget djur behöva utsättas för.

Hur resonerar en del, fattar dom inte att katten mådde pyton och älskar man verkligen sitt djur så ser man till att befria djuret från lidande när inget mer finns att göra.

Jag står inför det där med en dam på drygt 17 år, cancer men än är hon pigg leker äter och är som vanligt men när som helst kan det vända snabbt och det finns inget att göra för henne och vi har haft ett fantastiskt rikt och fint liv och det är dom fina minnena jag tar med mig med alla mina djur som fått tas bort för dom ska absolut inte lida och som ägare måste vi alltid tänka till djurets bästa.

Jag tror att det viktiga är att vara mentalt förberedd. Att ha diskuterat de här frågorna och ha en bra "grund" att fatta beslut utifrån.

De flesta av oss brottas nog med frågor efteråt: Lät jag avliva katten för tidigt? Väntade jag för länge med att låta avliva? Kunde djuret ha räddats?

Det finns sällan "en optimal" exakt rätt tidpunkt för avlivning av gamla djur.

Och det kan vara svårt att bedöma graden av lidande när djuret ännu t.ex. har stunder då det leker.

De här djurägarna ville ju inte sitt djur ont på något sätt.

Beslutet kan bara vara så svårt.

Därför tycker jag att det är viktigt att vi funderar kring och diskuterar vad som är rimligt. När ska man avsluta.

Väldigt bra om man har en veterinär som man har förtroende för som kan hjälpa till med beslutet.

Ja, det där är jätteviktigt! Jag som är med i ett antal kattgrupper på fb läser alldeles för ofta om fall där man förstår att kattägaren låtit en väldigt sjuk katt ligga och självdö hemma. Och det beskrivs och uppfattas av många som något fint (!)…. Jag blir alltid bara väldigt illa berörd när jag ser sånt.

Ok att katter kan dö snabbt och helt oväntat i sin hemmiljö, men när det beskrivs hur katten slutat äta sedan flera dagar tillbaka, slutat röra sig och slutat med i stort sett allt utom att andas.. och ägaren tycks tro att det är normalt - och "naturligt" - för en gammal katt! Ja, det är normalt/naturligt att en gammal katt blir sjuk och att den inte kan leva för alltid, men när en gammal katt visar tecken på dåligt mående måste ägaren fatta beslut om behandling eller avlivning. Det går inte att smita undan från det ansvaret och det beslutet.

#2 Kan bara hålla med det kan vara svårt att avgöra rätt tidpunkt och tänker jag nu på min gamla dam här så får det gå snabbt så fort jag ser att det går åt fel håll men nu är vi inte där men det kan förändras fort och bra veterinär som jag haft i flera år och det är så viktigt att ha bra kontakt med veterinärer.

En kattkille jag hade som jag fick ta bort för drygt 3 år sedan han låg inne på sjukhus dom sista dagarna och blev nästan 15 år men där kände jag att nej nu får det vara stopp han ska inte lida efter att ha haft ett bra liv men veterinären såg dom första två dagarna hopp om att han skulle repa sig men sen tredje dagen lät det annat så då var beslutet enkelt att ta för kattens skull.

Jag brukar säga åt dom som känner osäkerhet kring det här ta djuret till veterinären och låt dom avgöra som är utbildade.

Många jämför och säger att: "vi avlivar inte människor". "Varför ska vi då avliva våra sällskapsdjur". "Vi har inte rätt att bestämma över när någon annan ska dö".

Men människor som ligger för döden får smärtlindring, ångestdämpande o.s.v. för att minska lidande. Det får inte våra sällskapsdjur.

Och många människor önskar trots allt att dödshjälp skulle vara lagligt…

Att "romantisera" när sällskapsdjur får ligga hemma och självdö över flera dagars tid är fel. Vi måste hjälpa våra djur att slippa det lidandet. Det är det sista vi kan göra för de djur vi har ansvar för och älskar. Låta dem slippa ett lidande som det inte finns någon bättre väg ur…

#0: För mig är djurets livskvalité helt avgörande för när det är dags att ta farväl.
Jag kan nästan känna att det är ett privilegium jag har som djurägd att jag kan säga "Det är dags nu." och har den makten att ge min vän ett värdigt avsked och få ett slut på smärta och elände innan det blir för illa.

När det beslutet har behövt tas tidigare än jag trott har mina egna känslor vackert fått packa sig in i baksätet, djurets välmående kommer alltid först. Jag får bryta ihop sen.

Jag har också slagits med tanken "Var beslutet förhastat? Fanns det verkligen inget annat alternativ?" men jag brottas hellre med det än insikten "Jag borde ha låtit hen somna in tidigare…".
Mina djurs välmående är mitt ansvar, både när de är friska men framförallt när de är sjuka eller gamla och skröpliga.

Det som förundrar mig är också att den som har en 20-årig katt verkar så totalt oförberedd på att kattens liv kan behöva avslutas.

Jag har större förståelse för att man är mentalt oförberedd om man har en betydligt yngre katt.

#7 Det kanske snarare är att man inte klarar av att "spela Gud", d.v.s. att vara den som ska fatta avgörandet och bestämma över när en familjemedlem ska dö….

#8 Ja, kruxet är bara att de som tänker så glömmer bort att de redan "spelat gud" i 20 år genom att vara kattägare. En frilevande katt som enbart måste förlita sig på sin egen överlevnadsförmåga överlever inte i 20 år.

#9 Det handlar nog inte om logik…

Det är därför jag tänker att det är så viktigt att vi diskuterar ämnet och hur man kan reagera som djurägare, alternativa sätt att se det på, samt info om lidande i livets slutskede, problemen med att låta djur självdö o.s.v….

Och att man förstår att det här är reglerat av lagstiftningen, och att det finns en anledning till det.

Vi pratar ofta om det ekonomiska: att sjuka djur kostar pengar. Vi pratar om vikten av försäkringar. Vi pratar om sorgen när man har förlorat en livskamrat. Om alla frågor som man ältar om och om igen: gjorde jag rätt. Kunde jag ha agerat annorlunda?

Men just den här biten: att fatta det svåra beslutet, tycker jag ofta kommer lite i skymundan.

Jag har mött människor som inte tycker att de har haft rätt att fatta beslutet att avsluta någon annans liv. För att livet är så unikt, och något man bara får uppleva en gång.

Jag förstår det sättet att tänka. Kan känna så själv ibland. Men samtidigt är det vår skyldighet som djurägare att (med veterinärens hjälp!) ta det här beslutet när lidandet för våra djur blir för svårt och utan hopp om bättring.

#5: Ibland undrar jag varför vi inte kan låta våra gamla/obotligt sjuka få ett hedersamt slut istället för att få leva månader/år i svår smärta/ångest/förvirring. Speciellt efter ha spenderat somrar på demensboende, där ena damen hade långt gången cancer.

Vi låter våra djur somna in för att bespara dem lidande men inte våra äldre.

#11 Det är en stor och svår fråga det där. Många önskar ju att det skulle finnas dödshjälp även för människor, medan andra befarar att tilltron till läkare och sjukvård skulle minska.

#11 Håller helt med dig där men som #12 skriver är det en stor fråga samtidigt om det inte finns en återvändo varför ska vi lida. Själv anlitar jag Schweiz om jag hamnar i en sån situation där det inte finns en återvändo. Jag kan ju gå en snabb död till mötes med infarkt men det här är för mig om det inget finns mer att göra därför väljer jag den vägen.

I den här frågan är vi så oerhört individuella i hur vi tänker, för mig känns det naturligt för jag har haft ett gott liv visst med och motgångar som dom flesta men jag är nöjd och att då sluta mina dagar i lidande och plåga känns inte rätt alls för mig.

Vi hjälper våra djur så här borde valet även finnas i vårt land att ta beslutet för oss själva men det är mycket om och men, många regler och läkare som blandas in det är inte bara att kliva rakt på och tro man får dödshjälp och så ska det vara det måste göras under riktigt kontrollerade lagliga former.

Men som sagt frågan är svår och den väcker många känslor där en del är helt emot andra för och här får vi respektera varandra att vi helt enkelt ser väldigt olika på det här.

#11: Om jag uppfattat det rätt handlar det om att äldre ofta är sårbara. Hur vet man att en gammal och sjuk människa vill dö eller om de fått den iden av en släkting som är ute efter att ärva pengar? Tyvärr är det vanligt och riktigt manipulativa människor finns där ute.

Stackars katt!😿

Citatet "älskar man sitt husdjur låter man det dö i tid" ligger mig varmt om hjärtat.

#14: Det här tycker jag är en väldigt bra och viktig fråga Tismon 👍🏻

En människa ska vara vid sina fulla sinnens bruk när han eller hon tar ett beslut om dödshjälp och att lag och ordning råder i frågan.

Det här är ett stort beslut och det krävs många handlingar, lagar och förordningar innan beslut och godkännandet går igenom.

Viktigt är att komma ihåg det här är inte ett självmord i den bemärkelsen som vi är vana att läsa om, det här är ett beslut som jag med flera tar för att slippa undan lidande när faktiskt inte återvändo finns.

Många kan uppfatta "oss" som destruktiva men då vill jag med alla medel rätta till jag är en glad jäkel och jag är nöjd men hamnar jag i en situation där inget mer går att göra så ser jag den här vägen ut och varför ska mitt rika liv som faktiskt vart snällt trots både med och motgång ta slut så illa . Inte en chans.

#0:

Jag tycker även det är sorgligt med alla katthem, som har 0-tolerans på att avliva katter, med långt gångna sjukdomar efter ett tufft liv som hemlös. Borde inte katthem, vara mer seriösa och humana (kattmana) än så, än att förlänga ett livslångt lidande och onormalt/onaturligt leverne för en katt.

Att adoptera en katt med svåra tandskador, eller som inte har en enda tand, eller problem med njurar, diabetes med mera och kräver livslång veterinärvård och medicinering, kan bli en lång och dyrköpt historia.

Så ibland borde även katthem, som klagar över problem med jourhemsplatser, katthemsplatser och what so ever, se över vilka katter de har. Det gör ju till och med hundhem, ser över de hundar de fått in och tänkt igenom möjligheterna att finna ett seriöst hem. Jag vet inte hur många katter jag skänkt pengar till, dyr veterinärvård och de ändå avlivats ett par dagar senare… Det känns inte så seriöst av katthemmen att tigga pengar gång på gång, till katter som skulle behöva hjälp "vidare" på en gång vid räddning och inte plågas med dagar och veckor av "konstgjord andning", som bekostas av kattälskare, när det finns många katter som behöver hem… tyvärr…

<3

Det är inte illa menat, utan bara en tanke… både för de som önskar sig en pälskling som de kan älska och ära i hela dess liv och vågar lämna ett par dagar i vänners vård eller på pensionat för att kunna ha semester utan att oroa ihjäl sig över hur katten mår om den får den vård den behöver.

#17 Här vill jag invända. Jag upplever INTE att katthem särskilt ofta gör på det här sättet. Däremot ser jag andra katthjälpsorganisationer som samlar in pengar till katter där man verkligen undrar ibland om det är meningsfullt att alls sätta in behandling (vilket det ofta inte är, katten överlever inte).

Visst samlar många katthem in pengar när de får in katter som blir särskilt dyra vad gäller veterinärvård, men är katten "halvdöd" med mycket dålig prognos hoppas jag verkligen att veterinären (och katthemmet!) säger stopp.

Valet att betala in pengar eller inte gör du själv. Själv ger jag sällan/aldrig pengar till den typen av akuta insamlingar som du beskriver. Då skulle jag hellre skänka pengar till t.ex. SVEKATTs insamlingsfond Kattastrofen, eller till ett katthem som jag vet jobbar på ett seriöst sätt. På "mitt" katthem skulle vi ö.h.t. aldrig ha lagt ut en annons om en halvdöd katt som behövde veterinärvård. Däremot om man vet att prognosen är god, men vården kostsam.

Att det skulle finnas katthem med nolltolerans när det gäller att avliva katter håller jag inte med om. Vad är det för katthem menar du? Katthemmen har att följa djurskyddslagstiftningen, annars mister de sitt tillstånd.

Gissar att du kanske syftar på No Kill-katthemmen (???), men No Kill i Sverige betyder inte att katter inte avlivas. Alla dessa katthem avlivar katter när det inte finns något hopp om ett fortsatt gott kattliv. Det är de skyldiga till enligt lag. Däremot är No Kill-katthemmen ofta beredda att satsa mer på varje enskild katt, när det gäller t.ex. veterinärvård. Men det är absolut inte så att man kan ha en massa katter som ligger och dör högt och lågt på katthemmen och sedan kalla det No Kill. Det vore vanvård och inget annat.

Ett seriöst katthem adopterar ö.h.t. inte ut katter med svåra tandskador, utan ser till att munnen är åtgärdad innan katten adopteras ut. Ett seriöst katthem informerar också köparen om att katten t.ex. har TR/FORL (och åtgärdar det som är innan katten adopteras ut) och informerar om att katten kommer att behöva kollas i munnen regelbundet av veterinär (+ åtgärdas vid behov) framöver. TR/FORL är mycket vanligt hos katter generellt, även bland våra vilda kattdjur.

Att katten "inte har en enda tand kvar" är egentligen inget problem, om katten hålls som innekatt och inte har ont. Dessa katter kan äta både torrfoder och blötmat utan problem. Och som sagt: detta drabbar ju inte bara hemlösa katter, utan alla katter. Men det är inte acceptabelt om katten får gå och ha ont.

Katter med njurproblem - ja, där handlar det om graden av njurproblem. Mer än hälften av alla katter har förhöjda njurvärden efter ca. 10 års ålder, vill jag minnas, men många av dem har ju många goda år kvar, utan just några symptom alls. Njursjukdom kan försämras olika fort. Är det katter som kommer via lst så kan lst ibland kräva att dessa katter avlivas, trots att katten har lindrigt förhöjda värden. Det tycker inte jag är OK, eftersom katten inte lider och kan förväntas ha ett fullgott kattliv många år till.

Katter med svår/långt gången njursjukdom ska förstås aldrig adopteras ut. Däremot kan katten kanske få bo i ett "pensionärshem"/"läkehem" sin sista tid i livet och bli bortskämd, om veterinären säger att det är OK och katten har livskvalitet. Men i så fall ska förstås katthemmet stå för alla veterinärkostnader och ha koll på kattens hälsa och livskvalitet, och säga stopp när det är läge att avsluta.

Katter med diabetes är knepigt, för ja - de kan behöva vård och det kan vara en hel del bestyr kring det. Men många katter blir också bra från sin diabetes (till skillnad från oss människor). Och då är det ju onödigt att avliva katten… Men även här är det viktigt att katthemmet har koll, och att dessa katter bara adopteras ut till rätt hem (t.ex. djursjukvårdare, folk med erfarenhet av diabetes o.s.v.). Hade själv en veterinärkompis med diabetes-katt. Det fungerade utmärkt.

Jag vet att det tidigare har funnits både hund- och katthem som rutinmässigt avlivat efter typ 3 månader, om ingen ny ägare hittats. DET tycker jag är både galet och fel.

Om katthem klagar över brist på platser/jourhemsplatser så är det f.ö. inte katthemmen som ska göra annorlunda. Det är vi kattägare som brister, och som ska göra om och göra rätt. Om folk tog ansvar för sina katter fullt ut så skulle det göra stor skillnad för situationen på katthemmen.

Katthemmen är ingen myndighet med skyldighet att "städa upp" efter oansvariga kattägare.

#17: Jag måste som Uppkatten opponera mig och jag instämmer i allt det hon skriver för hon har verkligen koll på det här.

Jag vet inte vilken erfarenhet du har som utlöser den reaktionen hos dig men en sak är säker vad gäller katthem så tar dom hand om katterna och det till förbannelse och det finns inga genvägar det finns inga slarv det görs med högsta prioritet av katternas liv och hälsa.

Förekommer det något annat så är det snart ute i press och media det kan jag garantera för i dagens upplysta samhälle vad gäller djur oavsett det är katt eller annat djur så ser vi inte med blida ögon på slarv vi anmäler och vi har vaksamma ögon till förbannelse.

Jag vet inte vad som triggar just dig Ragatans Naturande men något måste ha hänt som fått dig att tro och har du på något sätt upplevt att katter eller andra djur far illa någonstans ja då är det din plikt att anmäla och se till att djurens rättvisa skipas.