#0 Ja, håller fullständigt med och blir också frustrerad ibland när det känns långt ifrån självklart att en upphittad katt är hemlös eller i behov av omhändertagande. Ibland reagerar folk med panik bara de ser en katt utomhus utan ägare… Som om de aldrig ens hört talas om utekatter och utekattsägare (hur man nu kan ha undgått det).

En småskruttig eller ovanligt smal katt behöver inte automatiskt betyda att den är vanvårdad. Katten kan lika gärna bara vara väldigt gammal, under behandling för t.ex. njursvikt eller allergi, eller vara av en ras som faktiskt ska se ut så (det har också hänt).

Påminner mig om en sak som hände oss för många år sedan. Hade en katt på tomten som såg super tufsig och mager ut och inte alls såg frisk ut. Den var märkt i örat så har för mig mamma ringde hundstallet eller något sånt och vi fick då reda på att det var vår grannes katt! Kände inte alls igen henne (då hon annars ofta var hos oss och tillbringa tid med mina kaniner) men det visa sig att hon blivit sjuk och gick på en del mediciner (minns inte vad för sjuka men säkert något åldersrelaterat för hon var gammal) och antar hon under värsta sjukan bott inne för vi hade inte sett henne på länge (vi gick ju och prata med grannen då så vi fick veta hur det låg till).

Detta var ju dock långt innan Facebook och liknande sidor fanns.

Det värsta när det gäller fallet i #0 är att en av de aktuella "katträddarna" för 1-2 år sedan "räddade" en annan katt, genom att ta hem den till sig (typ en mil bort). Detta efter att ha sett annons om en smal katt som man undrade om den var vilse.

Det visade sig att katten bodde där den observerats. Den var smal p g a problem med sköldkörteln, varken vilse eller hemlös. Inte misskött heller.

Nyligen planerade samma "katträddar-duo" att rädda en katt som observerats i en lekpark. Återigen baserat på ett foto på nätet där katten såg lite eländig ut. De fick massor av tips på nätet om att knacka dörr i området i första hand för att få in uppgifter om katten. Men tydligen tycker en del att det är bättre att gillra fälla, ägna massor av tid och energi åt att fånga in katten och först därefter börja eftersöka ägaren (som kanske är känd av hela området)…?

Jag tänker att just för många gamla "skrutt-katter" så är det tryggast hemma. Det kan vara förenat med stress att fångas i fälla. Det är förenat med stress att tas hemifrån. Kanske har katten specialkost + mediciner där hemma som "katträddaren" nu ser till att katten inte får i sig… Ja, det kan bli galet helt enkelt.

Man ska absolut reagera, och agera, men gör det i någon rimlig ordning (utifrån hur katten mår och har det). Ibland är det riktigt akut, då måste man hjälpa katten här och nu (t ex liten kattunge ute i svår kyla, katt som krampar/är omtöcknad, nakenkatt ute i kylan o s v). Men ofta så har man en stund på sig att prata runt i området utan att katten faller död ner under tiden.

Minns också en vacker svart långhårig katthona som skulle räddas. Återigen p g a ett foto på nätet. Hon var smal, men tam och trevlig.

Det var väldigt upprört i tråden. Men på något sätt så var det någon som kom fram till att hon var gammal och bodde precis där.

Något halvår senare såg jag hur ägarna efterlyste sin katt. Det är klart att något kanske hade hänt katten, men min spontana gissning var att någon hade "räddat" katten.

Om familjen och katten hittade tillbaka till varandra vet jag inte. Jag hoppas att katten var id-märkt och ägarregistrerad och fick komma hem igen.

Men det är så ledsamt i de fall då riktigt gamla katter tas hemifrån sista tiden i livet, då de verkligen skulle behövt få vara med sin familj och i det område där de levt länge och känner sig trygga.

Det är också en svår sorg för den familj som aldrig fick veta vart deras familjemedlem blev av.

Många verkar alltid veta bättre än djurägaren själv, ännu mer skrämmande om de tar saken i egna händer! Som utomstående har man sällan hela bilden, då är det lätt hänt att man feltolkar och kanske överreagerar.
Det är lätt att döma andra!

Jag hade tidigare en hund som blev 15 år. Syn och hörsel blev sämre med åren, den fick svårt att avgöra varifrån jag ropade och tittade alltid åt fel håll men rörde sig obehindrat både inomhus och utomhus. Den var av en frisk ras men den fick glucosamin som tillskott då den kroppsegna tillverkningen avtar med åldern, det funkade verkligen bra!

Vad jag vill berätta är när jag och hunden kom ifrån varandra. Jag gick en promenad i skogen vid stallet där jag hade min häst. Hunden var lös och luktade runt som hundar gör, vid en kurva tappar vi bort varandra, eller rättare sagt så ser inte hunden mig skumögd som den blivit, den hittar mitt spår och följer det tillbaka, jag ropar men hunden har ju svårt att avgöra riktningen så den ökar farten och springer i full fart tillbaka till stallet! Detta var andra gången det hände (efter detta var jag mer uppmärksam på att hunden var med mig när skogsvägen svängde, så att den inte upplevde att jag "försvann". ). I stallet får jag kritik, man anser att hunden vänder för att den inte orkar.
Hunden var inte alls trött när den vände, den sprang i full fart.
Sådana här situationer hände titt som tätt men det blev ju inte lika påtagligt inomhus där vi var närmare varandra, jag ska gå ut ur ett rum där jag ska stänga dörren, ber hunden komma och den tittar åt fel håll, då kanske det räckte med att gå närmare.
Ljuset påverkade synen mycket, utomhus i fullt dagsljus var den bästa förutsättningen!

Ursäkta om det blev lite off topic men jag vill bara belysa hur lätt det är att misstolka. Hunden var ju också väldigt gammal och (naturligt) dåligt med muskler, man upplevde nog den skruttig och den var förståss trött efter att den galopperat tillbaka till stallet i full fart!

#5: Tycker att det är synd att en del inte tänker över alla scenarion innan de "bestämmer" sig för att just den bilden de har är den rätta.

I ditt fall med hunden, så hade det varit hur enkelt som helst för dem att faktiskt fråga hur det egentligen ligger till.

Det är märkligt att folk är så dåliga på att tänka in "ålder" som en faktor. Som att djur inte skulle bli gamla och skröpliga…

Och man avlivar ju vanligtvis inte sin kompis förrän det verkligen behövs, det är en dialog som man för med sin veterinär. D v s "när är det dags". "Är det ok att fortsätta lite till?".

Jag minns när min ponny blev gammal och så småningom sjuk (OT). Hon behandlades under ett par veckor (enligt veterinärens rekommendationer). Behandlingen fungerade inte och hon avlivades inom 45 minuter efter att veterinären gett rekommendation om avlivning. Ett beslut som var helt riktigt då det inte fanns hopp om förbättring längre.

Men det märkliga var hur folk omkring oss (i stallet) reagerade. Typ att det var synd om hästen som inte avlivats direkt. Att jag skulle ha dröjt med avlivningen av egoistiska skäl. Ja, det var många åsikter som hittade fram till mina öron. Trist kändes det.

Jag hade varje dag i varje steg följt veterinärernas rekommendationer och närmast bott i stallet (sov över där många nätter). Det var jag som insisterade på ett snart återbesök på djursjukhuset när jag såg att det bar av i fel riktning (vi fick komma in akut samma dag jag ringde). Ändå hade folk mage att "tycka" en massa. Inte utifrån fakta utan utifrån sin egen fantasi.

Den här typen av "åsikter" har dessvärre även tendensen att bli till rykten som sprids ungefär på samma sätt som orden i "viskleken". D v s till sist finns det ö h t inga likheter med verkligheten.

Nej, man ska alltid försöka få prata med djurägaren direkt. Och återkomma till denne om man har fler frågor. På så sätt slipper man en massa missförstånd och ryktesspridning, som stjäl energi utan att tillföra något gott.

Mycket bra skrivet av er allihop och en angelägen fråga att lyftas!

"Nej, man ska alltid försöka få prata med djurägaren direkt. Och återkomma till denne om man har fler frågor. På så sätt slipper man en massa missförstånd och ryktesspridning, som stjäl energi utan att tillföra något gott."

Kan inte sägas nog många gånger!

Jag kan inte låta bli att tänka på vår gamla katt som sista sommaren var mager och hade tappat päls, men veterinärkontrollerad och vi visste att tiden var utmätt men han fick ännu en sommar där han hade glädje av livet.
Om någon "katträddare" fått syn på honom hade det kanske blivit lika upprörda skriverier som ovan.
Här omkring visste alla att det var vår katt och hur det var.

En gång var det en tjej som "räddade" en katt. Hon skrev på Facebook att den var mager och hemlös. Vi hade också sett den katten ströva omkring och den var inte ett dugg mager. Men den hade en ovanlig färg och var väldigt vacker …Något år senare såg jag att tjejen ville skänka bort katten för hon hade skaffat en annan …
Man blir aldrig riktigt klok på folk.

Ibland brukar jag råda folk som har äldre utekatter som är lite skröpliga att sätta upp anslag om katten i det omedelbara närområdet, samt att lägga information om katten i grannarnas brevlådor.

Typ: "Tusse är en äldre herre som är van vid att vara ute. Han har problem med sin sköldkörtel och står på specialfoder. Sjukdomen gör att han är lite tunn och dålig i pälsen. Han kontrolleras regelbundet av sin veterinär. Vid frågor om katten eller om ni ser att katten verkar må dåligt, kontakta oss på telefon XXXXXXXXXX".

Då blir grannarna förhoppningsvis trygga i att katten får tillsyn, blir uppmärksamma på katten t ex om den verkar må dåligt eller om någon kommer för att "rädda" den, och man känner "som allmänhet" att man kan vända sig till kattägaren om man har funderingar.

Naturligtvis måste det göras med omdöme och utifrån området där man bor.

Ibland är det bästa att bygga en kattrastgård till den äldre katten, kompletterat med t ex koppelpromenader.

Har f ö en kompis vars katt ständigt "hotas" av "kattnappare" därför att han envisas med att hänga vid kvartersbutiken. Ett anslag om honom i entrén till affären har förmodligen förhindrat många "räddningsaktioner". 😊

"Hej, jag heter ….. och jag är inte hemlös. Jag bor på …..vägen och gillar att hänga här och hälsa på folk. Jag är hemma och äter flera gånger om dagen och sover hemma varje natt. Min familj kan nås på tfn. XXXXXX".

Kan tillägga att det är i ett lugnt bostadsområde, kisse bor kanske 150 meter från kvartersbutiken.

Väldigt viktig inlägg och diskussion!

Vi hade en äldre katt som tyvärr fick avlivas för drygt ett år sedan, och innan dess hade hon sett skuttig ut ett tag (hon fick problem med bland annat njurarna, vi hade såklart veterinärkontakt). Vi lät ändå henne gå ut för hon höll sig bara i trädgården och vi ansåg att hon mådde bra av det.
En dag kom en granne och knackade på. Han hade gått förbi vårt hus några gånger och sett katten och blivit orolig. Efter en pratstund var han nöjd med att katten hade det bra
Efter att ha läst detta inlägg är jag väldigt tacksam över att han kom och pratade med oss, och inte försökte kidnappa henne istället! Sen tyckte vi också att det var väldigt fint att han brydde sig alls och att han tog sig tiden att kolla upp att vår katt hade det bra

#10 Verkligen föredömligt gjort av grannen!

Att grannar knackar på fyller också en annan viktig funktion, tänker jag. Man blir lätt lite "hemmablind" om man har en äldre, lite skruttig katt (och kanske inte någon annan katt att riktigt jämföra med).

Ibland kan man behöva grannars/bekantas hjälp för att inse hur utomstående uppfattar katten. Man "ser" inte själv riktigt hur smal katten har blivit, och hur tufsig den ter sig för andra, eftersom man själv ser sin kisse varje dag och vet att det är en effekt av just ålder/åldersrelaterad sjukdom.

Ibland kan man behöva se sin kisse även "med utomståendes ögon". T ex så att katten inte rasat alltför mycket i vikt, eller mår väsentligt sämre än vad man själv uppfattat.

Har själv en kompis som regelbundet brukar fråga hur jag uppfattar hennes hundar (som jag träffar då och då), med avseende på hull, allmäntillstånd mm. Just för att man ser på djuret på ett annat sätt när man träffar djuret mer sällan. På det sättet kan vi hjälpa varandra och ge varandra stöd som djurägare. För djurets bästa.

#11 Absolut, det är lätt att bli hemmablind. Nu var det här en av mammas tre katter och jag bor inte längre hemma, så när jag (eller något av mina syskon) är hemma över en helg så ser vi ju skillnader som mamma missar för att hon ser katterna varje dag. Så jag upplever att vi hade bra koll. Men det kunde såklart inte grannen veta, och det är ju bättre att fråga en gång för mycket än en gång för lite

Att be en kompis eller bekant kolla igenom var en väldigt bra idé, det har jag inte tänkt på. Annars brukar väl ett standardtips vara att väga katten (eller husdjuret) regelbundet, då ser man ju åtminstone förändringar i vikt. Men kan man få en utomståendes bedömning blir det ju mer heltäckande. En matt päls eller allmänt skruttigt utseende måste ju inte synas på vågen

#12 Tänkte nog inte främst på din mammas katter i mitt resonemang i #11, utan mer generellt. 😊 Har man andra katter hemma, eller anhöriga som kommer på besök regelbundet så blir man nog inte lika lätt "hemmablind". Men jag vet hur lätt man kan bli det.

Att väga sitt husdjur regelbundet är guld värt, det är ofta då man börjar ana att något inte står riktigt rätt till med djurets hälsa. Vågen upptäcker ofta viktnedgång långt innan vi själva upptäcker den.

Men precis som du skriver så är det inte enbart vikten utan kanske även djurets päls, hållning, om djuret verkat glatt och välmående o s v som man kan behöva få input om.

Kanske har djurägaren börjat bli fundersam kring något och blir stärkt i sina funderingar om en bekant ser samma sak utan att djurägaren har berättat om sina funderingar.

#0: Håller helt med om att man måste prata med ägaren innan man "räddar" en katt, dvs om man vet vem det är. Annars kan man skaffa en egen chipläsare för omkring en tusenlapp. Då kan man själv ta reda på vem som äger katten, förutsatt att den är märkt och ägarregistrerad.
Här t ex
https://btsid.com/chipavlasare/?gclid=EAIaIQobChMIgcqfu47Y7gIVB5eyCh3n5gaOEAAYASAAEgItZPD_BwE

Ett bra sätt att hjälpa hemlösa katter är förstås att anmäla sig som volontär på närmaste katthem. De brukar behöva hjälp med en massa olika saker.

Jag tycker det är häpnadsväckande att se hur folk tänker och resonerar.

Det förekommer regelbundet att folk tror att "något katthem måste ha stulit katten". Ungefär som om katthemmen åkte runt i skåpbil med håv och nät och fångade tamkatter för senare försäljning (när det i själva verket står katter i kö för att få en katthemsplats).

Men det blir också "hysteri" när katthemmet (som i det här fallet) säger att "vi kan inte omhänderta den observerade katten, den bor i området och har en ägare".

Den observerade katten SKA "räddas" till varje pris, anser folket på nätet, för katten lider. Trots att ingen har pratat med kattägaren eller tagit reda på hur katten och ögat mår.

"Kan inte katthemmet försöka få katten överskriven på katthemmet", skriver någon upprört. Trots att det - så långt - inte finns några indikationer ö h t på att katten inte kommer att få hjälp av sin familj, eller att familjen vill bli av med sin katt.

Katthem både "anklagas" för stöld av privatpersoners katter och förväntas åka iväg och stjäla ägda katter som folk på nätet har fått för sig att det kan vara synd om…?????

Både "stöldanklagelserna" och "uppmuntran till stöld" är fullständigt galet. Inga seriösa katthem eller katthjälpsorganisationer jobbar på det sättet.

Först och främst tar man reda på hur katten mår och har det, genom att prata med djurägaren. Därefter får man fundera igenom om man behöver agera och vilken väg som är rätt att gå. Detta gäller vare sig man är privatperson, eller om man är verksam inom någon katthjälpsorganisation eller på ett katthem.

#14 Jag har en chipläsare som jag är väldigt nöjd med och som jag också gärna tipsar om 😊. "Halo microchip scanner" heter den.

#15: Det är bedrövligt så mycket lögner och skitsnack mot katthem som förekommer. Men de flesta fattar nog att de står för något gott.

#16: Tack för tips! Har länge funderat på att skaffa en chipläsare för att kolla till synes hungriga katter som strövar omkring i området, men det har inte blivit av. Ännu. 😉