Vissa katter mr dock bättre rakade
Jag har en långhårig hittekatt där pälsen förut tovade sig väldigt lätt, trots massor av kamning och så. så rakade henne 2 ggr/år.

Nu, får hon mush = tovfri päls

så man kan inte döma heller.

Jag håller med om att många katter mår mycket bättre när de är rakade, och slipper tovor som gör ont och när de slipper att få i sig en massa päls som ställer till problem (i form av hårbollar, stopp i tarmen o s v).

Jag håller även med om att kamning långtifrån alltid är tillräckligt för att hålla en katt tovfri.

Många katter tillåter inte heller att man vill kamma och sköta om pälsen, oavsett hur mycket prylar man har köpt in för pälsvård, och oavsett hur gärna man vill få pyssla om sin katts päls… (jag ser ju på min egen katt, en långhårig utefödd hittekatt - inte alltid lätt att få till pälsvård på en utefödd skyggis 😊).

Det jag vänder mig mot är att man medvetet avlar fram en massa långhåriga katter (ffa s k "raskattblandningar") och att köparna ofta inte har en aning om vad en långhårig päls innebär/kräver.

Jag är också rädd för att den ökade aveln på långhåriga huskatter kommer att generera fler långhåriga hemlösa katter, och då har vi ett jätteproblem.

Toviga hemlösa katter får svårt att hålla värmen, de kan bli "fångar" i sina egna tovor och få svårt att röra sig (t ex svårt att fly undan), de kan få sår och infektioner under tovorna, och ofta upptäcker folk för sent hur magra katterna har blivit eftersom pälsen och tovorna får katterna att se runda ut.

Jag hörde härom året talas om en katt som fastnade i ett taggtrådsstängsel med sina tovor - när den väl hittades var den i så dåligt skick att den inte överlevde.

Jag tycker således att det är märkligt att en del människor tillskriver lång päls en högre status, med tanke på vilket djurskyddsproblem en lång päls kan innebära.

Jag håller helt med TS. Tidigare har jag alltid haft korthåriga katter som utan problem skött sin päls alldeles själv. Någon gång när de fällt som mest har jag hjälpt dem med borstning för att slippa allt för mycket löst katthår inomhus.

Nu är jag sedan drygt 8 månader ägare till en långhårig katt, och plötsligt förstår jag varför det finns så mycket pälsprylar till katter i zoo-affärer! Vi har landat i en kam och en liten karda.

Kurre är en fd skyggis som numera är världens gospropp. Han älskar att kela, som tur är. Pälsvård/kamning är en del av att bli kelad med, enligt Kurre, och jättemysigt. Och det är tur att han ser det så, för han får lätt tovor framförallt i sin stora man (och skägg?) på sidorna av halsen och på bröstet. Jag tycker lite synd om honom när jag ser hur han sliter med att tvätta sig och det långa håret är i vägen… Vi kelar och kammar flera gånger om dagen för att hålla ordning på hans päls, och det behövs!

Egentligen är jag mer för korthåriga katter. Egentligen hade vi bestämt att vi skulle ha en korthårig katt när vi letade senast. Men så hittade vi Kurre på ett katthem och kände att det var vår katt, trots att han var både långhårig och skygg. Och nu är han vackrast i hela världen - som alla våra tidigare katter också varit.

Men det är mer opraktiskt med långhåriga katter, både för katterna själva och för oss människor. För en långhårig katt som inte gillar att bli kammad måste det vara ett elände!

Jepp, det ÄR ett elände.

Min skyggis accepterar kamning, men bara på morgnarna och bara om hon får torrfoder samtidigt (hon har begynnande njursvikt och bör inte äta torrfoder…). Det går INTE att kamma vid någon annan tidpunkt på dagen, eller när man äter blötmat. Det är helt enkelt inte möjligt i hennes värld. Det ska vara SAMMA och LIKA, och INGET får avvika.

Hon accepterar kamning under förutsättning att där inte finns några tovor. Har hon tovor svälter hon hellre ihjäl än tar risken att matte råkar peta på tovan med kammen…

Däremot kan matten få klappa lite under dagen och känna var tovorna sitter och så där… Och möjligtvis kamma på resten av kroppen, på ordentligt avstånd från tovan. I de här lägena försöker skyggisen avleda matten på morgonen genom att få igång matten i roliga lekar istället, där matte ska kasta iväg torrisar som skyggisen kan springa och fånga… Skyggisen är mycket kommunikativ…

FEL kam är också förenat med livsfara, anser skyggisen. Det ska vara samma kam som hon hade som liten. Den kammen och bara den kammen. Glöm andra kammar, och glöm kardor. Det går inte heller med "kammar" på skaft (formade som ett "T"). Tro mig, matten har försökt… många gånger.

Glöm även saxen, tovutredaren och klippmaskinen…

Ja, jag är förvånad över att hon ännu har båda öronen kvar efter tio år tillsammans… För hur många gånger har hon inte kastat sig bakåt i samma ögonblick som jag har klippt för att få loss en löst hängande tova… Saxen tas fram bara i väl avvägda sammanhang, och bara om matten är någorlunda säker på att kunna skona öron, svans och annat som katten mår bäst av att få ha kvar…

I dag när hon låg och vilade så gosade jag en bra stund med henne. Mysigt, sa hon. Jag märkte att hon hade en tova där det fanns risk för "spridning", d v s det var rätt mycket långt hår på den. Hår som skulle vara enkelt att klippa bort. Så jag hämtade saxen, smugglade den i fickan, gosade lite och gjorde ett mjukt, tyst och fint klipp med saxen, bara i den päls som stack ut. Hon kan inte ha känt det ö h t. Men redan ljudet (som för mig och hennes kattkompis var nätt o jämt hörbart) fick henne att reagera som om jag hade startat en motorsåg, typ… Nåja, kanske inte riktigt, men i samma stund som den lilla mängden päls föll från hennes tova så for hon själv som en raket iväg från sin hänghylla… och tittade förebrående på mig….

Pälsen är helig. Det är bara så. Och gud nåde den som försöker göra något med den heliga pälsen.

Självklart får hon en del tovor. Det får de flesta långhåriga katter. Och som långhårig huskatt med silkeslen "bebispäls" så är perioden september-december värst för henne, eftersom hon fäller då. Man kan följa hennes turer genom lägenheten genom de "spår av hår" som hon lämnar efter sig så här års. Det är inga små mängder hår… Man ser exakt var hon har gått, och vart hon har stannat till en stund…

Matten får gå efter och plocka, samla ihop, dammsuga… Mattes strumpor är fulla av katthår varje kväll…

När jag tömmer dammsugarpåsen och ser mängden päls där i, är det inte utan att jag undrar hur min kära skyggis ser ut inne i magen efter allt tvättande av den egna pälsen…

Tovorna på sidorna av halsen har hon en bra teknik på att nöta bort själv, genom att gå runt och gosa med stolsben och bordsben… samtidigt som hon spinner. Ofta hinner matten bara tänka på rakning hos veterinären så är de tovorna avnötta. Det kan vara värre på andra delar av kroppen.

De senaste åren har hon fått fler tovor just under senare delen av hösten, när fällningen drar igång. Kanske har det med åldern att göra, eller med hennes begynnande njursjukdom? Ja, det är svårt att veta. Oftast har det varit små pyttetovor som sedan gått lätt att plocka bort när fällningen ökat.

Det är en balansgång det där med att avgöra "hur tovigt som är OK". Och under hur lång tid. Och svårare blir det förstås att fatta beslut när katten är njursjuk och helst inte bör sövas i onödan…

Jag kan ju ändå klappa henne och på så sätt ha koll. Och hon är innekatt.

Jag kan kamma en del i förebyggande syfte (även om antalet tag som hon tillåter med kammen per dag är starkt begränsat….). Och jag kan ta bort en del tovor/början till tovor och på så sätt hjälpa henne…

Men i dagsläget funderar jag på om vi kanske ändå behöver ta en tur till veterinären framöver för rakning av kisses vänstra sida… Ja, vi får väl se vad kisse och matte lyckas få bort ihop de närmaste dagarna, och om det "sprider sig". Känns inte så kul att behöva åka till veterinären så här i coronatider, men måste man så måste man.

Att bara ena sidan är tovig skulle kunna bero på smärta som gör att hon har svårare att sköta pälsen på just den sidan. Men jag tror kanske inte det, eftersom hon är rörlig och har full fart i alla andra sammanhang. Jag tror istället att det beror på att hon nästan alltid sover på den sidan, och när hon fäller så här mycket så trasslar det ihop sig lite här och var.

Det finns balsam och annat att ta till, har jag förstått, men jag är tveksam till att använda den typen av produkter på en katt med konstaterad njursjukdom, eftersom hon lär få i sig av produkten när hon tvättar sig.

Tror inte att jag sett någon katt som varit rakad på ena kroppshalvan tidigare, men jag får väl ta en bild eller två, och hävda att hon är en "blandras": 50% sphynx och 50% norsk skogskatt… 😉 Det är ju populärt med rasblandningar… 😖

Men tänk alla hemlösa långhåriga katter som lever ute, och som ingen har koll på, och som ingen kommer nära…? Nej, där kan det gå riktigt illa med toveländet. Det är därför som jag är så bekymrad för ökningen av buskaveln på långhårskatter…

Vi kommer sannolikt att få fler långhåriga hemlösa katter, och vi kommer sannolikt att få in fler långhåriga skyggisar på katthemmen med de problem med pälsvård som detta kan innebära på sikt.

Jag märker att min skyggis njuter under vinterhalvåret, när hon har fällt färdigt och är relativt korthårig. Inga dumma tovor, inte en massa jobbig päls i magen när hon slickar sig, hon får inte in lång päls i munnen när hon äter, det blir inte samma misstänksamhet mot matten på morgnarna o s v. Hon blir gladare och gosigare. Mer positiv till att bli kammad (fast bara på morgonen och med rätt kam och med torrfoder förstås).

Jag tror att hon kanske skulle ha varit en mer "lättsam" katt att ha att göra med om det inte hade varit för pälsen (såsom hennes korthåriga kattkompis som kom från samma koloni, i samma ålder, och som hon följts åt med "på heltid" sedan de fångades in 2010). Kompisen är ett riktigt gosetroll, det finns bara en sak som man INTE får göra med kompisen… Klippa klorna på höger framtass….