Tror att alla katter har sina egna personligheter. Kan vara så att dom kattungar som springer och gömmer sig är osäkra på tillvaron.
Här hemma har jag haft T&T lika länge (dom är visseligen inte kattungar)
Båda var jätteksygga till en början men nu så älskar dom att gosa. Men bara med mig! Trötter är mest skygg. Han springer och gömmer sig så fort vi har främmande. Han är till och med skygg för min sambo.
Medans Toker är mer framåt. Han är inte kelig mot andra människor men nyfiken.

Har 6 katter här ingen är den andre lik. Så olika personligheter alihop. Och det börjar redan som små kattungar. Nu tänker jag inte berätta om alla mina katters personligheter. Det skulle bli en hel historia.

Jag har faktiskt stött på något liknande, en bekants kull med kattungar som vuxit upp på samma sätt som dina. Alla var likadant behandlade; ändå var skillnaden stor i deras tycke för människor.

Verkar som att en del katter bara är naturligt blyga/skygga? Av de kattungar jag stött på i mitt liv, så finns det både f.d skyggisar som senare fullkomligt kastar sig i knäet på varenda människa för att få kel, likväl som kärleksfullt omhändertagna innekatter som hellre går undan och är för sig själva än kelar med människor.

Kontentan av detta är att det, enligt min mening, inte finns något DU kan göra annorlunda för att få dem att uppskatta kel mer än vad du redan gjort genom sedvanligt kel och socialiserande.

Det finns ju en chans att Elizabeth och William faktiskt blir hur keliga som helst när de hamnar hos en egen familj med färre katter?

I vilket fall som helst är jag övertygad om att du gör ett bra jobb!

#3 Jag hoppas på att de blir keligare när de kommer till sina nya hem; bägge två ska bo med varsin annan katt, så det blir inte sju stycken.

Rent allmänt antar jag att det finns väldigt olika katter (mina två egna är väldigt olika) - det jag tycker är skumt är att det är så stor skillnad inom en och samma kull, som haft samma förutsättningar. Men jo, det är nog så att det finns de som är blyga i sig själva, och ganska osäkra kanske. Hjälps nog inte av ett hem med en massa andra katter…

Det jag har svårt att få folk att förstå är att det inte är självklart att en katt ska gilla mänsklig kontakt. Det är inte alla katter som vill bli klappade, och ännu färre vill bli lyfta. Helt naturligt!Det är så typiskt människan att tycka att katter ska vara våra gosse-djur.

Visst blir det kanske svårare att hitta hem till de som inte gillar kel, men jag tror endå att det åxå kan vända när de kommer ifrån sina syskon och in i det nya hemmet. Speciellt eftersom de ännu e så små.

Här hemma har alla 5 kattungar olika personlighet men framförallt är de periodvis olika i sättet. De som va mysigast för tre v sen e kanske inte det just nu, och vise verse.

en del katter har nog lättare att ta för sej än andra… andra iaktar mer och är lite hariga…..hur beter sej ungarna med varandra? är det dom två sociala som även har övertag på de skyggare? jag tror man ska satsa mycket på att försöka leka med dom.. med vippor och annat skoj… då kanske de glömmer bort hur läskigt det är annars….vet inte vad man annars kan tipsa om?…

jag hade för snart 2 år sedan kattungar som säkert var 10 veckor när de kom och inte hade träffat människor innan… jag kan tala om att jag inte stod speciellt högt på deras önskelista…men de fick alla 4 hem till sist…

Min dotters båda katter, syskon köptes när dom var drygt 12 veckor. Sigge som är försvunnen var social och superkelig och Josefina är en känslig fröken som springen och gömmer sig under sängen så fort hon blir rädd……………….