haha, du har stött på jantelagen!

Ja det är typiskt svensk.. vår kultur är sån kan man väl säga.. på gott och ont, mest på ont..

Men det konstiga är att den personen som ställde upp och inte ville har en tack eller pengar tillbaka, ändå är lite sur inom sig och tycker att han /hon hade varit värd en större tack!

Fniss, det är så sant. Själv är jag halvamerikan med fötter i lite olika länder. Så jag vet vad du pratar om.

Har märkt att det försvinner mer och mer ur Sverige. Eller så har jag tur. För jag har märkt att det är lite äldre som fortfarande säger "det var så lite så". Medan de som är lite yngre säger att de ville hjälpa för det kändes bra. Eller så är det ett Stockholmsgrej att saker förändras.

En annan sak jag hakar upp mig på är frågan "Hur är det med dig" och då svaret "det är bra" fastän man känner sig som skit. Och är man ärlig och säger att det inte är bra, så skuttar folk till av chock. Men sedan så får man en helt annan positivare kontakt.

Som de flesta i mitt hus som är så engagerade i mig och min mamma och hur vi mår. Sött. Dock inte svenskar, så det kanske är en förklaring.

En annan sak som jag tycker är konstigt är att det är så svårt för folk att vara stolta över vad de gör. Inte ser sina styrkor utan sina svagheter. Och så vidare. 

Det finns fler saker jag tänker på i det svenska, men kommer inte på det nu. /Vanessa

Det är sååå sant. Man ska inte vara stolt och man ska inte berätta om något man gjort bra. Av någon konstig anledning så fungerar det så. Medans alla psykologer sitter och säger att man ska plocka fram sina bra sidor. Alla på arbetsförmedlingen säger att man ska plocka fram sina bra sidor. Inte lätt att plocka fram sina bra sidor om man hela livet lärt sig att man inga har.
Eller åtminstone inte får prata om dem.

Jag hör nog till de som ofta säger det var så lite så. Fast jag menar det. Annars säger jag att det är okej, man ska hjälpa varandra om man kan;-)
På det sättet behöver jag inte gå och må dåligt efteråt heller. Fast jag har svårt för att ta ett tack. Vet inte riktigt vad jag ska göra då. Blir generad och önskar mig långt bort.
Likaså om jag får berömm blir jag oerhört generad.

Men mycket är knasigt i det svenska samhället.
Det där med att alla svarar det är bra. Det tog jag upp i en tråd på insidan för ett tag sedan. Och det är sjukt vad folk kan reagera knasigt om man är ärlig där. :-)

Mvh Åsa

Fast jag har svårt för att ta ett tack. Vet inte riktigt vad jag ska göra då. Blir generad och önskar mig långt bort. Likaså om jag får berömm blir jag oerhört generad

jag är exakt likadan där..

Har inte heller kläm på vad man ska svara egentligen men har ändå märkt att man numera ofta hör "inga problem", dvs taget direkt efter det amerikanska "no problems".

Det engelska "don't mention it" motsvarar väl vårt "det var så lite så.."

På spanska säger man "de nada" och på finska "ej kestä" vilket väl oxå kan översättas dirket till det svenska "det var så lite".

Vad svarar man tyska, Landfreak?

Ingen aning, ju, man svarar "att det gjorde jag gärna". Och då nervärderar man inte sin insats.

Men en sak är bäst i Sverige, det är duande. För det första är det jättejobbigt, när tex tre arbetskompisar fikar. A duar B och B duar C, men A niar C. Det finns knappt något värre sätt att såra någon, tar medveten avstånd. Mycket med fru X och fröken X. Då blir hela stämningen dåligt. Alla där i Tyskland verkar vara på dåligt humor, ingen skämtar eller är själv vänligt tex. mot kassörskan i affären. Stor skillnad mot Sverige. På myndigheter och kontorer är alla på dåligt humor.Om jag är nu i Tyskland, men det är 5 år sedan nu, då är jag tvungen att niar 20-åriga annars blir de sura. Alla tror att respekten ligger i niande. Nej, där är Sverige mycket bättre. Här tackar man för hjälpen i affären och behandlar alla likadant. Det giller jag.

Kul tråd… Jo, jag kommer ofta på mig själv med de var så lite så… Men bara när det verkligen var det….Min mamma var ungerska, hon reagerade på det evinnerliga tackandet för allt och ingenting här i Sverige… Tack, tack, för vadå????

#7 det där har jag fått höra mycket om av de äldre jag jobbar med.. Tror "niandet" försvann från sverige på sextiotalet, och till och med de som nu är 70-90 år tycker det var kanonbra :)

Så lite maktspel som möjligt, tack! ;)

Men vad ska man säga? Jag kan tänka mig att A känner en tacksamhetsskuld till den som hjälper(B) och att B inte vill att den här skulden ska bli ännu större och förringar då sin insats.I det här fallet är det B som ger och A som tar emot. I stället för att bara säga tack kan A ge en blomma eller något annat till B.Det tror jag nästan att B förväntar sig men vill inte säga rent ut att jag vill ha något för att jag hjälpte dig.

Å, det är så typiskt svenskt. Jantelagen är så tråkig! Bort bort bort! När jag blev årets bleking i lokalradion förra året så intervjuade de mig. När de frågade hur det kändes svarade jag: "Det känns verkligen jättebra och jag tycker faktiskt att jag är värd det." Jag lovar, det stack till i ögonen på folk!! För sånt "får man inte säga"….Typ. Men då sa programledaren: "Vad skönt med människor som är stolta och glada för att få en utmärkelse! Skönt att det finns någon som inte resonerar så typiskt svenskt."  Nu efteråt har jag förstått att utmärkelsen var väldigt stor. Och det märkliga var att det fanns folk i min omgiving som inte sa grattis….men det kanske man inte ska förvänta sig heller?

#5

Jag är precis som du,jag blir jätteblyg och generad ,(hmm,undrar varför egentligen..)

Jag tror jag ska försöka mig på att helt enkelt säga -Varsågod".

Sedan får jag väl bita mig hååårt i läppen eller ¨nåt för att det där förbaskade "-De' var så lite' så" INTE ska krypa fram...

///Anki

#11 Haha, det var bra att du sa så :D
Du man ska faktiskt förvänta sig ett grattis, självklart! Fy vad dåligt av dem att inte säga grattis!

Det var så lite så, säger jag ofta, men det är av artighet, som ungefär - det är du värd, det ser jag det var så lite så :)
Och om ni säger att det håller på att försvinna så gör det inte det i lilla Oskarshamn inte i alla fall inte hos mina kompisar..men vi kanske är udda där?:P

Vad är årets bleking? Har det med Blekinge att göra eller blek hud? Varför blev du det? Grattis oavsett varför!

Och vad som är fruktansvärt störande, är när jag hälsar och knappt får tillbaka ett svar. Första tanke: Osäkerhet, de tycker inte om dig och därför har de ingen lust att hälsa tillbaka. Sedan blev jag förbannat: Vad är det? Totalkonfrontation…"Ont i huvud, trött osv." Varför kan de inte säger det med en gång, då slipper jag gå runt och funderar vad jag gjorde för fel? Är väl ingen tankeläsare?

#13 Det är ju att ofta är det inte så lite som man har gjort och då börjar nervärderingen av sig själv.

# 14 Hrm…Jag blev Årets Bleking (landskapet) för mitt engagemang som redaktör för en tidning som görs av tjejer och killar med olika funktionshinder. http://www.sr.se/cgi-bin/isidorpub/PrinterFriendlyArticle.asp?artikel=1114882&ProgramID=105

#15 Du kanske har rätt där…

Vilken intressant tråd detta är! Försöker att erinra mej vad jag säger när någon tackar…och mitt svar beror nog också på vad det är man tackar för! Om man till exempel vattnat blommorna över nån helg..låter det väl lämpligt att säga "jamen det gjorde jag så gärna" är man kattvakt.."jamen det var ju bara roligt"!!!

Sen ska tilläggas att jag har väldigt svårt för att be någon om hjälp..då räknar jag inte med familjen jag lever med..men när det handlar om utomstående känns det som att man inte vill besvära om den minsta lilla grej…

Sidentass

Engla, kom inte in till intervjun. Men det låter jättespännande.Grattis!

# 19 Nä, den finns inte kvar. Detta var ju förra året. Men visst är det kul!