Jag hade precis skrivit fyllt i min ansökan att bli akuthem och lagt den på lådan när jag fick höra talas om Julius, eller Pusingen som han hette då, för första gågen. Min svägerska höll på att tömma sin mormors dödsbo i Moholm i Västergötland, och berättade för mig att värst skulle det bli med katten - den luggslitna strykarkatten som hållit till vid mormoderns hus i många år och fått sig lite mat, kärlek och värme på altanen.

Han hade hittats i en lada, alldeles ensam och mormodern hade förbarmat sig så smått över missen och såg till att han inte svalt.

Nu skulle han avlivas, ingen kunde ta hand om honom, alla djurhem i närheten var fullsatta. Nätterna blev kallare och nu fanns det inte längre någon som gav honom mat.

Så jag skickade ett mail till min kontaktperson på Djurskyddet här i Karlstad, hon ringde upp direkt med glädjande besked - de hade ju precis fått ett nytt akuthem - vårt hem!

Sedan följde ett par nerviga dagar då vi väntade på besked från min svägerska - skulle de kunna fånga i katten? Det visade sig gå över förväntan lätt, lille Julius var hungrig och frusen och lät sig gärna plockas in. att åka bil var däremot inte lika kul, och under vilda protester fick han åka transportbur hela vägen hit till Karlstad, raka vägen in till vår varma lägenhet.

Vi placerade honom i badrummet, och det dröjde inte länge förrän den smutsiga, tufsiga och skabbangripna katten försiktigt tittade fram ur transportburen och vågade hälsa på oss. Efter att ha druckit lite vatten, ätit lite mat och nosat på badkaret klev han direkt upp i mitt knä och började spinna. Katten fick namnet Julius, efter Julius Tonker i Ulf Lundells bok "Vinter i paradiset", varför vet vi inte riktigt, men det passade honom perfekt!

Han fann sig snabbt tillrätta här, och spenderade många långa timmar i mitt eller sambons knä - keligare katt har jag aldrig träffat tidigare! Vi lät kastrera, vaccinera och öronmärka katten, som trots några skavanker faktiskt visade sig vara i ganska bra skick. Vi behandlade hans öronskabb, och de såriga öronen läkte efter hand.

Sakta men säkert började han ta för sig mer och mer, han började leka och busa massor! Och sambon och jag tyckte om honom mer och mer för varje dag…

När hans karantänstid var över och skabben färdigbehandlad var det dock dags att lägga ut honom på djurskyddets annonseringssida. Samtalen från intresserade började komma och det kändes uselt! Ända tills i torsdags. Då ringde en ödmjuk, trevlig kvinna som jag klickade med direkt.

Hon kom hit för att hälsa på Julius, vi drack kaffe och pratade lite. Medan hon berättade att hennes förra katt tyvärr inte gått att rädda trots att de hade ruschat i ilfart till veterinären hoppade Julius upp i hennes knä, och jag förstod att det var till henne vår lille lånekatt skulle flytta.

Igår kom hon och hämtade honom, och trots att der kändes ruskigt tomt att inte mötas av hans "Prrr" imorse känns det riktigt bra. Julius har äntligen kommit hem!