Vi har det lika dant med några av våra kissar. Othello och Isolde brukar t.ex. alltid gömma sig när det kommer okända gäster. Även den yngsta Cornelius kan bli blyg.

min Lillan försvinner fortfarande som en vind när det ringer på dörren.. enstaka gånger kommer hon fram o kikar… vet inte vad som avgör när hon visar sin skugga för gästerna….hon blir 10 år om några veckor o hon har gjort så här sedan hon kom till oss när hon var 4 månader…andra har svårt när jag berättar att hon kan vara rejält gosesugen ibland…hon ligger i min säng om jag ligger still o hoppar gärna upp för kel i sängen eller när jag sitter på toa eller borstar tänderna….

du vet vilken pärla du har Puma… när Billy är beredd så kommer han att visa att du inte ljög…..

Nemo kan även bete sig så mot min Sambo, hans husse alltså.. Rädd för det mesta men litar totalt på mig.

Det är likadant här. Det är ingen som vet hur många katter jag har!  Mina madamer uppför som vanligt när det kommer någon men ungkatterna som kom hit som skygga säger det bara svisch om så dom borta! Speciellt är en ungkatt sån. Han är världens kelgris mot mig men kommer det någon hit gömmer han sig. Helst i rastgården och där sitter han och bokstavligen darrar tills jag går ut och får in honom igen. Han är fullkomligt vettskrämd för andra människor men älskar sin matte. På nätterna t ex  står han på mig och trampar och trampar. Jag får tusen gosiga pussar av honom samtidigt.

Jag hade problem när jag sökte hem åt kattungar, där en del var hur gosiga som helst mot mig men när besökarna kom var de skyggisar.De hann bli ungkatter innan de rätta personerna kom, de som tog sig tid att sitta ned i lugn och ro.

Jag tror att katterna vet vilka som är sanna kattvänner och då kommer de fram.

#5 Det där stämmer nog inte helt.. Nemo gömmer sig för allt och alla.. Även min familj som älskar katter och har 5 stycken små älsklingar.. Så jag tror inte det har med att dom känner vilka som är kattvänner.

För 4 år sen köpte jag två "bonnkatter" av ett par. Jag ringde på annonsen och fick komma och titta. När jag kom dit var missarna, två systrar, redan infångade i en bur. Konstigt tyckte jag. Paret ville inte släppa ut dom, för då skulle dom försvinna för dom var så skygga.

Jag tyckte så synd om katterna så dom fick följa med mig hem ändå. Det blev grisen i säcken. Väl hemma släppte jag ut dom ur buren och vips flög dom ner till gillestugan och gömde sig. Det gick inte att få fram dom.

Dagen efter bestämde jag mig att det va ju f*n så synd, jag måste ju få en chans att visa att jag inte är farlig. Jag gick ner och hämtade upp dom. Dom fräste ingenting utan var bara rädda.

Jag satte mig med dom i knät i vardagsrummet. Dom började spinna bägge två och gjorde sig till rätta. Till och med hunden som kom fram och nosade accepterades. Men, sen kom det ett ljud, minns inte vad, och Fjollan flög som en vind ner i gillestugan igen. Turbo låg glatt kvar.

Turbo vande sig vid sitt nya liv. Fjollan jobbade jag jättemycket med, men hon var rädd för minsta lilla ljud. Även en nysning.

Till slut insåg jag att jag inte kunde göra mer för henne. Jag har ju dessutom ett ganska livligt hem. Så jag kom på min far, ensamvarg, som spenderar kvällarna med vin och musik. Inga vänner har han att umgås med (har sig själv att skylla). Han är inte så snäll mot oss, har aldrig varit. Men djur vet jag, att det har han alltid månat om.

Sagt o gjort. Min far blev överlycklig när han fick frågan om han ville ta hand om en liten skygg misse. På prov till att börja med.

Det var 4 år sen. Fjollan är kvar där än idag. Hon älskar min far, sover på magen, och ligger på bordet när han äter. Men de få gånger han får besök, då är det ingen som ser till henne…..

2 ensamvargar har funnit varann.. kanske lite sorgset att ha ett så inrutat liv, men dom verkar ju trivas för fullt….

Här är det samma sak, när det ringer på dörren så sticker Pontus och gömmer sig fast han har bott här i 1,5 år. Så det tar tid att dom ska känna sig trygga när det kommer folk..

Marianne,, har bara sett din Lillan under soffan när jag har kommit till dig.

Pia. Det tar tid men en vacker dag så stannar Billy kvar när det kommer folk..

Tror det är lite från gång till gång med. Min kompis var här igen och han hann inte gömma sig. Nu kunde han lukta på hennes hand men mycket osäker, hon fick klia lite med men så fort vi lämnade rummet stack han under bordet och gömde sig.

Hon är en verklig kattmänniska och har 3 egna birmor hemma.

Min lillebror är den förutom min kompis som nu har fått chansen att klia honom lite.

Det är ingen som tror oss .När vi säjer till främmande att vi har 5 katter. För det är bara två som möjligen visar sej på behörigt avstånd.

Ja om man säger så här att det är såna här stunder som får en att fundera på om man ska låta honom slippa genomgå mer trauma.

#11 nu är jag nog lite påträngande, men jag har länge önskat att du skulle skriva att du skulle behålla Billy …han bor ju redan hos dig…även om du inte verkar har så står bostadsyta så är det dig han är trygg med, ingen annan. Det är det som är viktigast.  Men jag förstår om du inte har möjlighet, men jag tänker på Billy ofta.

Som så många andra har vi katter som försvinner när det ringer på dörren, men om det är personer som kommer regelbundet kan det går bättre. Men det är ingen lätt sak att lämna ut katter som fått fötroende för oss. Det är fruktansvärt och det är därför de flesta skyggisar blir kvar, jag klarar inte av att placera ut dom. Det är min största svaghet.

#12 Jag kan säga att det är just sånt här som får en att tänka på sitt beslut. Nej jag bor inte stort men detr funkar ändå ganska bra med tanke på hur jag har möblerat för katterna. De har sina favoritställen överallt.

det som varit innan är att jag inte har råd med att ha tre, vill att mina egna ska ha det de behöver. Tudor har jag ännu inte kunna ID-märka eller försäkra tyvärr men det ska bli nu i sommar är planen och planen ska jag hålla mig till.

Men nu har det ju blivit så att jag fått en tjänst på jobbet så nu har jag pengar så jag slipper oroa mig för om de ska räcka till räkningarna. Jag slipper leva på 500 kr i en månad. Så nu finns det en liten chans.

Jag har pratat  med Emma och hon vet att Billy innan har fått stanna så länge han behöver men jag har inte råd att behålla honom. Nu så ska jag däremot känna efter om jag ska låta honom vara kvar. Vill komma in i jobbet, rutinerna fullt ut och känna efter innan jag tar ställning för det är endå ett stort beslut.

Men det är definitivt inte omöjligt att han får stanna och då är det för Billys skull jag tänker på.

Billy är en busig och sprallig misse som pratar massor. Lyssnar inte när jag säger till grabbarna när det är bus på g. Han vet hur han ska få fart på Tudor om nätterna så jag vaknar. Men att se dessa grabbar ligga tillsammans på klättermöbeln och pussa varann får mig att le. Varken Billy eller Tudor är den där genomgosiga knäkatten men det gör mig inget för jag har Thindra som är mattes kicka. De är så perfekta i sin helhet dessa tre så därför tar de inte så stor plats som man skulle kunna tro.

Åh, jag blir så glad över din inställning att tårarna rinner….

Oftat kostar inte en kisse till så mycket om köper större förpackningar. Försäkrar man också behöver man inte bli ställd när veterinärräkningen kommer. Vi finns ju här som stöd annars och kan försöka samla in kosing i kristid.

Kramar

Ställer absolut upp om du skulle behöva lite hjälp Puma-Pia :)

Jag kan trösta er med att för mig som har fyra stycken helt tama trygga och oskygga katter som bor både ute och inne, så är det tre som försvinner som avlöningar när vi har gäster. Fastän de aldrig varit utsatta för vare sig våld eller trauman. De är bara helt enkelt inte intresserade av att umgås med tillfälliga gäster.

Men om någon stannar mer än ett par dagar så brukar katterna dyka upp och bete sig som om gästerna alltid funnits här. Jag kan inte förklara vad det beror på - det alltså är helt trygga sociala katters eget val.

Det är också därför jag bävar i skyggiskattdiskussionerna, för det gör det verkligen svårt för en utomstående att korrekt skilja på en "riktigt" skygg katt och på en blyg, osäker tam katt….

Kram M

Billy är redan försäkrad genom KKS ;) sen har jag bara Tudor som inte blivit av än men det var tanken att de ska bli nu till sommaren när han ska chippas.

Billy är ju egentligen en mycketr kontaktsökande katt, redan efter 12 timmar hoss mig efter att han kom hit så låg han i mitt knä och spann för fullt. Men sen tog det ju ett tag innan han helty litade på mig givetvis.

Att låta honom få genomgår detta en gång till samtidigt som han behöver ett lungt hem och gärna en kompis. Så jag ska känna efter för min egen del ett tag och sen tar jag ställning.

Jag vet att det alltid finns goa snälla människor härinne som ställer upp och hjälper varann när det behövs.

Just ringklockor har ett ganska otäckt ljud också - det är stor skillnad på hur mina katter beter sig om jag kommer hem i sällskap med någon och om någon kommer och ringer på dörren… För att vänja katterna vid besök kan man testa att låta folk ringa på mobilen eller så när de står utanför isället för att ringa på klockan - en del katter stannar då kvar framme istället för att gömma sig.

Mina tre huliganer är helt olika.

När det kommer folk drar Julian som om jag hotat han till livet. 
Indy drar fortare än snabbt fram till besökaren.
Atos drar fortare än snabbt. Är det en man så tvärvänder Atos o hoppas att det är mitt ex. När han var hemma hos oss satte sig Atos på hans fötter och skrek och han rörde sig.

De är så olika.

Fast jag måste erkänna att det är skönt för "nerverna" att de drar…då kan man i lugn och ro komma hem, ensam eller med besök, och gå in utan att ha tre som springer ut genom dörren.

I början var speciellt Julian tokrädd när det ringde på dörren. Numera vet han att det inte alltid är någon som kommer då den ringer av sig själv många gånger.

Sms-signalen har jag ändrat till en ringklocka också så numera är det inte alls skrämmande med plingplong. För sms kommer det massor här hemma…

Det bästa jag gjort är att ha tre katter tillsammans. Det blir någon typ av jämvikt. Alltid någon att vara med. Inte så att de sover tillsammans i en hög men de har verkligen stort utbyte av varandra på olika sätt.

Hoppas verkligen att Billy får bo hos er fortsättningsvis också.

Måste göra en uppdatering nu känner jag. Igår lördag var jag iväg och fixade en del mest hela dagen. Min mamma ringde och ville låna min tvättmaskin vilket hon fick då hon har nyckel. Hos mig var det som i vanlig ordning endast två katter synliga. Billy tryckte under sängen.

Efter några timmar så kom jag äntligen hem och var döslut. Pratade lite med min mamma och så hörde jag lite rörelse under sängen. Började då prata med Billy och tyckte att han skulle komma fram. Min mamma utbrast att det knappast var troligt att han skulle våga. Men där satt jag på sängkanten och fick se plutten kika fram under sängen. han kom längre fram och hoppade sen upp i sängen till mig. Min mamma satt stilla och tyst för att inte skrämma honom. Lite nyfiken var han och han kikade åt hennes håll men visade ingen direkt rädsla så han skulle springa under igen.

efter att jag pratat och gosdat med honom var han framme hela tiden, satt och åt en stund och var sedan ända framme och nosade på min mammas hand.

Så snacka om att man var stolt över honom.

Aha, en liten smygare alltså… så modig han har blivit :) HURRA!

Ja när matte kom hem så blev han genast lite mosdigare. Han har blivit en mattegris och sover nere i fotändan om nätterna. Om dagarna sover han gärna uppe vid min kudde. den enda katt som inte sover i sängen är Tudor. Hans favoritplats är i en Bumbisbädd.

Underbart att läsa!! Hurra! Nu fattar han nog att det är trevliga personer du känner…

Hoppas det fortsätter så nu när första steget tagits!!! Håller tummarna!! Hårt!

visst är det roligt, när det vänder, Sturkö Skrållan, numera Sigrid, har ju försvunnit som en avlöning så fort någon kommit förut, har bott här sedan september, men så sista veckorna dröjer hon sig kvar, och gör inga ansatser att springa uppför trappen, eller bakom soffan, har till och med börjat nosa på händer, så kul att andra får se hur söt hon är, och att hon är så trygg nu

Maggan47

visst är det roligt, när det vänder, Sturkö Skrållan, numera Sigrid, har ju försvunnit som en avlöning så fort någon kommit förut, har bott här sedan september, men så sista veckorna dröjer hon sig kvar, och gör inga ansatser att springa uppför trappen, eller bakom soffan, har till och med börjat nosa på händer, så kul att andra får se hur söt hon är, och att hon är så trygg nu

Maggan47

#20 Men åhhh så roligt…verkligen ett framsteg!!

Puss på Billy_kissen:-)