*kramar om dej Soulway*, den känslan som du beskriver med orden "jag inte bara sörjer" känner jag såväl igen…har upplevt något liknande med älskade missar..

Sidentass

Det tar lång tid, oerhört lång tid, att komma över den värsta saknaden när någon man älskar dör.  Vi var tvungna att avliva vår underbara katt i somras och det var ett rent helvete att vakna om morgnarna och inse att han var borta. Livslusten försvann och ingenting kändes roligt givetvis. Man tycker sig se katten då och då och framför allt så hör man den.  Men den gamla klyschan tiden läker alla sår stämmer faktiskt.  Nu kan vi tänka på vår gosekatt utan att bli ledsna och börja gråta, nu kan vi t o m le när vi pratar om honom….  men det har tagit tid. 

Det blir bättre Soulway, en klen tröst men ändå. 

Det är svårt att diskutera känsliga ämne här inne eller på nätet över huvud taget. Ord och meningar som inte menas som aggressiva kan lätt missuppfattas och gör det också. Om folk dessutom inte mår bra så kanske de reagerar oerhört starkt på något de tror är aggressivt. Jag tycker det verkar som om ni har överreagerat både du och ÅsaF i er diskussion och med tanke på vad ni båda går igenom just nu så är det ju helt naturligt. Jag förstår er båda två men tycker det är synd att det ska gå till överdrift så att ni mår ännu sämre efteråt.  Ja, det här var bara mina tankar… jag hoppas att det löser sig.

 Agneta

Hej Soulway

Jag förstår att du behöver lite andrum nu, att förlora en familjemedlem (för det är dom) är så otroligt svårt och tungt och precis som du säger så blir man golvad. Så ta den tid du behöver och rå om dig och dina kissar Sessan & Sara. Jag & Mojje tänker på dig.

Ha de bra

Kram Eva & Mojje

Hej!

Jag känner verkligen med dig. Har haft många katter genom livet och det är alltid lika hårt när något husdjur dör. Naturen kan ha en läkande kraft. Har då jag sörjt varit extra mycket ute i skogen med min hund och de kvarvarande katterna. Det tar lång tid och katten finns ju alltid kvar i ens minne.

Ta god tid på dig och ha det så gott du kan.

hälsningar tiger 1

Sorgen får ta den tid det tar. Själv kan jag fortfarande få tårar i ögonen när jag tänker på min första katt som gick bort 1993 18 år gammal.

Låt sorgen ta den tid det tar. Men man får inte stänga in sig livet måste trots allt gå vidare. Ta hand om dig och tänk inte för mycket

i vår gemenskap här så tror jag att vi flesta likställer våra katter med människofamiljen eller vissa av oss tycker att de betyder mer….ta det lugnt…. sörj det du behöver….alla våra katter är speciella individer som vi vårdar o älskar… vila dej tills du känner att du orkar…..jag tror det är en stor fördel att de kvarvarande katterna kan hjälpa oss i sorgearbetet…

De flesta av oss har varit med om detsamma, dvs mist våra kära kattvänner. Det är svårt och jobbigt. Men saknar dem så oerhört. Men som Kattlover skriver blir det lättarare med tiden och man kan  till slut minnas dem med den glädje som de gav medans de levde. 

//Lena

förstår dig så väl, om du vill ta en paus, sorgearbetet tar lång tid, saknaden upphör egentligen aldrig, min lilla brittbebis Sara dog 17 december 03, 13 år gammal, på grund av akut njursvikt, gick jättefort, från pigg till döende, och det är 3 år sedan, och 2 nya katter flyttat in, men ändå kommer tankarna på henne, och sorgen tränger sig på kram Maggan47

Matte Soulway och Sara skickar en liten hälsning från Skogen!

Vi är jätteglada att ÅsaF har skymtat Missan&Mojje och håller alla våra tummar och tassar för paret!!!!

En liten hälsning till mipmap också känner vi för!!!

Mvh Soulway (som fortsätter sitt skrivande bl a i dagboken härinne!)