Jag köpte Mjau torrfoder.De stöder kattfonden och jag hade dator med internetuppkoppling för sonens skull. Sedan började jag surfa och mötte en värld som jag inte kände till tidigare.Nu känner jag till den mycket väl..

För min del har jag nog alltid vurmat för utsatta djur. Sedan småbarnsben. Jag var starkt engagerad i grannskapets hemlösa och misskötta katter redan i 10 årsåldern. Fast jag fick bara ha en katt hemma, men hjälpte de andra smygvägen. Sedan tog jag hand om någon fågel, ett par marsvin och när jag blev vuxen blev det katter och åter katter. Jag har dock varit en så kallas frilansare och mest arbetat i det lilla formatet. Men det är rätt många katter som jag hjälp till nya hem om man väl börjar räkna på fingrarna.

När jag flyttade hem igen från Holland i våras blev jag fly förbaskad över den dåliga katthållningen här i Sverige som blev ännu mera uppenbar för mig vid återflytten. Eftersom jag jobbar heltid och inte har mycket fritid tänkte jag att en sådan här sajt kunde vara ett sätt att göra något för katternas status. Men jag har aldrig gjort några sådan stor dåd som många andra av er gjort och gör.

//Lena

jag trillade in helt ovetandes om problematiken…jag var så fattig men angelägen om en kisse efter att ha flyttat från mitt allergiska exx att jag hittade min första Zazza som var upphittad inne i Stockholm….så fattigdom är min anledning…eller rena rama slumpen?…

Zazza var enormt pratig så hon skulle få en kompis…fortfarande nästan lika fattig så kontaktade jag veterinär på hemorten som hade reportage i tidningen om friska katter som lämnades in för avlivning…så jag ställde mej i kö….när dom ringde visade det sej att dom hade ett syskonpar, 4 månader gamla och rejält snuviga….kunde ju inte välja bort någon alls….så då kom både Buzan o Lillan hem….SEN vaknade mitt kattintresse enormt….jag sökte mej in på olika "kattsällskap" på nätet där jag fick reda på det stora problemet med oönskade katter…..ville ha lite inblick i det katthemsvärlden och följde med en gång som sällskapsdam till en kisse till veterinär….sen följde jag det på avstånd men var väldigt nyfiken….

sen "trillade" Bruno in av misstag? då mamman i familjen ÅTERIGEN var allergisk.. dottern skulle prompt lämna iväg honom till katthem men jag tror att jag anade vilket charmtroll det var..

sedan så fick jag modet att anmäla mej som akuthem….första omgången katter gjorde mej sjuk av längtan att behålla även dessa…... så jag kompromissade och behöll en av dom….Julia….grät rejält för de andras skull….vet inte om det är en vanlig känsla?…. har haft två besök till som var lättare att skiljas ifrån….

som det är just nu så är det mest akuthem jag kan ställa upp med… för jag måste ju hinna med mina 5 superdupisgullismississar i första hand….efter sista akutmissen här så behöver vi nog en längre paus… för Brunos skull framför allt…vet inte om det framför allt var för att det var en hankatt som han förändrades så….ska våga mej på ett försök till iaf….. fast vänta ett bra tag till…..

min egen högsta önskan är att kunna starta ett eget katthem…

Jag blev bedrövad när jag flyttade hit med mina två kattflickor och såg alla skygga, vilda katter som ibland spanade på oss. Bland människor såg jag att katterna aldrig fick komma inomhus utan fick gömma sig i hålor och lador när husse, matte kom med sin kattilskna hund.

Hundarna var så viktiga och så omhuldade medans katternas liv ansågs som totalt oviktiga.

En familj flyttade hit och deras katthistorier var bedrövliga. Vi var många som talade med dem utan att få gehör. Det handlade om honor som gömde sig med ungar i lador hos sommarstugegäster och om små ungar som låg döda på människors altaner och uteplatser när vintern blev för svår.

Det var hemskt men situationen har förbättras och jag känner mig stolt och glad över det. Jag vet att jag själv har bidragit med en hel del på den fronten här i området och att jag ska fortsätta med det. 

Soulway

Jag har alltd engagerat mig på olika sätt för djur som behövt hjälp. Från början mest hundar, men sedan även andra djur.
Katter reagerade jag över då jag ansåg att deras status låg så otroligt långt ner och det gjorde mig rent ut sagt vansinnig att katter behandlas så illa som de gör.
Så då har jag gjort vad jag kunnat för att hjälpa. Men riktigt aktiv blev jag inte förns hittekatter.ifokus startade.
Mvh Åsa

augusti - 2000, behöver väl  inte säga mer, blev involverad i KKS och sedan vet ni resterande historia. Om inte så ställ fråga…

Mvh
Morgan/KKS

Jag har räddat djur sedan barnåldern. Marsvin, hamstrar, fåglar, ökenråttor med mera. Då var inte steget långt till att gå över till katter.

Började mer yrkesmässigt på grund av en missbrukares katt. Jag gav matte kattmat, men hon släppte aldrig in honom. Sedan så blev det svinkallt, så jag satte ut ett hus till honom. Hans öra blev sönderfryst.

Då vände jag mig till Kattfonden. De vägrade att ta emot en okastrerad och ovaccinerad katt. Vilket gjorde mig ledsen.

Vände mig till Djurens vänner. De ville avliva. Vände mig till Djurhjälpen som inte hade katthem. De betalade kastrering och vaccinering så att han kunde tas in på kattfonden.

Då valde jag att hjälpa Djurhjälpen för de räddade katten och mig, mer än vad det andra hemmet gjorde. Då erbjöd jag mina tjänster på det jag är bra på. Att skriva bland annat. Det håller jag fortfarande på med. Hemsida, annonsering, evenemang, kalender med mera. Plus att jag då och då är kattskötare, men oftare socialiserare. Så på den vägen är det. Jag fann ett sätt att rädda djur på ett bättre sätt, och kan använda mina kunskaper.

Lägger in en bild på huset han fick bo i. Dock sommartid med min katt Findus.

Vanessa

Mitt intresse för hemlösa katter
kom när Totte valde oss som
matte-musse.
Efter att i något år, varit här och
slagits med våra två katter (kastrater).
Förstod vi att den katten har inget
eller ett dåligt hem.
Mycket riktigt så fick vi veta att katten
tillhörde en missbrukare som skaffat katter för att hålla råttor och möss från huset.
Men någon omsorg om dessa katter
var det inte tal om.
De var okastrerade och det var mycket inavel.
Totte var säkert en katt med inavlade gener.
Men han var så underbar. När man efter mycket lirkande fick honom tam.
Han hade diabetes.
Detta såg inte veterinären när hon
kastrerade honom.
Vi fick inte ha honom i livet mer än 10 månader.
Men han var så speciell. Han fick diabetes som var omedicinerbar.
Så efter flera krampanfall fick han somna in
Jag kontaktade  kattklubben i stan och där fanns många katter som sökte hem.
Men vi ville ha en utekatt och
kattklubben lämnade inte ut katter som utekatter.
Men efter en vecka  ringde en kvinna från kattklubben och talade om att Måns behövde ett nytt hem. Hans matte hade avlidit och han var en sådan frihetsberoende kisse så han måste få vara en utekatt.
Det fick han bli hos oss. Tyvärr så försvann han i somras och vi hoppas han kommer hem snart.

Sara hittades i ett uthus övergiven dumpad. En liten och tystlåten kisse. så underbart god.
Cirri ville ingen ha. Hon hade på 5 månader bytt hem 4 ggr.

Lucy och Leo var min sons katter (innekatter). Jag grät varje gång jag var dit och träffade kissarna. Så separerade sonen och  kunde inte ha katterna kvar. så jag tog hand om dem.

Bamse hittade min man ute i -25*  vid ett hus där familjen flyttat och lämnat katten.
Så nog har man blivit involverad med hemlösa och hittekatter.
Kämpar med näbbar och klor för att få folk i min omgivning att kastrera och id-märka sina katter.

Så hittade jag Kattgruppen och Svenska huskatten på Internet och på den vägen är det.

Så blev Hittekatter iFokus en kär hemvist för mej
Jenna

Det hela började när jag var ca 11-12 år gammal. En hankatt, skabbig och smutsig, med infekterade ögon brukade springa lös i mitt gamla område. Alla visste att han var hemlös, men inget gjorde något, visst han fick mat av vissa grannar. Men han fick aldrig komma in. Jag brukade också mata honom. En gång tog jag även in honom. Men det var inte populärt. Pappa tog ut han igen. Då bestämde jag mej. Jag tog upp telefonkatalogen och ringde runt till olika katthem. Ett katthem inte långt ifrån mitt hem kunde ta emot honom! Glädjen var stor! En dag senare kom dom och hämtade honom. Hoppas han fick ett bra hem lille gubben..

Det var så det hela började för mej. Och idag 28 år gammal ser jag det som en gåva att rädda liv. Man mår bra i hjärta och själ när man räddat en katt från det hårda livet ute.

Det började med Felix. Felix kom flera gånger tassande till vår uteplats då vi bodde i Örebro. Han hade ett skadat öga..tovig, övergiven o visade en sån oerhörd tacksamhet när jag tog honom till vår hgf-lokal. På den tiden var jag ledamot i hyresgästföreningen och hade nycklar till lokalen där vi hade våra möten. Den lokalen använde jag sedan till många hemlösa kissar ( en katt i taget) innan de placerades i nya hem..Felix.."min" älskade Felix..han var så tacksam..så tacksam..o jag är lika tacksam till den fond som stod för kostnaderna för  veterinär, o varma tankar går till Birgitta i stockholm, som  öppnade sitt hem för ljuvliga Felix trots att hon hade såväl hundar, katter och en sjuk make..

Sen kom den ena missen efter den andra i min väg..för mej var det en självklarhet att ta mej an missarna..några kunde fungera med våra egna katter..andra fick bo i lokalen i väntan på hem..några hos mina föräldrar..så på den vägen var det..så mycket värme..så stor tacksamhet…så mycket kärlek dessa katter gett mej..det är obeskrivligt..

En av dessa missar hette Tess…hon och jag fick upp en alldeles speciell kontakt, själv upplever jag den kontakten som något  mer än "matte o kisse"…när jag får tid (vi lever nu i flytt!!) ..ska jag sätta mej ner o skriva om vår relation..vi gick igenom så mycket tillsammans, Tess och jag..

Siden

Väldigt intressant att läsa om era berättelser. Någon mer som vill berätta?

Har haft katt i nästan hela mitt liv men hade uppehåll ett par år när mina katter Rasmus & Felicia hade gått bort vart så ledsen att jag tänkte aldrig mer. Men sen en 4 år senare så sitter jag och läser tidningen och ser en annons om kattungar som skulle akut säljas, jag hade inte en tanke på att skaffa någon katt men det var något med den annonsen och 3 timmar senare så satt jag på tunnelbanan på väg hem med en kattunge på 9 veckor i handväskan *s* fattar fortfarande inte vad som hände. Hade ju inga grejor hemma till en katt så det vart en stressig dag med mycket shoppande *L*. Och sen dess har Mojje förgyllt min tillvaro Men jag märkte när jag hade skaffat Mojje att folk hade en väldigt låg uppfattning om katter på ett sätt som inte var för ja 6-7 år sen då jag hade katt sist, hörde många konstiga nedsättande  kommentarer av folk om katter och hur dom skulle göra för att klara av kattproblemen i deras kvarter osv. Började oxå läsa en massa historier på nätet om katter som for illa och hittade Stockholms Katthem och såg att dom behövde volontärer och tänkte att jag kunde göra något iallafall för att hjälpa till och på den vägen e det.

Så det var att bli med katt igen som fick mig att se hur illa det var ställt med katten och dess status i sverige.

Tassar från Eva & Mojje

Mojjje är jättefin! Är han långhårig?

#13 …ja det e han mamman var 100 % norsk skogkatt som fick sig en "åktur" av grannens norska skogkatt/huskatt och resultatet vart Mojje…ägarinnan till Mojje var mycket upprörd över att hennes fina raskatt hade fått ihop det med en strykar katt *s* därav det akuta i annonsen när han skulle säljas hon ville bli av med ungarna till varje pris…otäcka manniska men jag fick en fantatisk katt med ett otroligt keligt och sällskapligt lynne.

Tassar från Eva & Mojje

Mojje ser så himla snäll, rund o go ut!

Min historia är ganska kort. Fram tills för några månader sedan hade jag aldrig haft ett husdjur alls, katt eller annan. Mina funderingar kring att skaffa katt kom när en bekants katt fick ungar och han erbjöd mig en av dem. Det var för två-tre år sedan och då sa jag nej.

Så i augusti satt jag och tittade på Blocket och gick in på kattsidorna av någon anledning. Började fundera på det igen. Hittade en annons från KKS där och gick in på KKS hemsida. På hemsidan hittade jag en kattunge jag tyckte om, men det visade sig att den bara ville adopteras bort med sin bror och eftersom jag var inställd på att bara ha en katt sa jag nej.

Fick träffa Mio istället och adopterade honom, men det funkade inte och efter fyra eller fem veckor och flera bett och läkarbesök för min del lämnade jag tillbaka honom. Nämnde min önskan om en dräktig, tam hona för Therese och redan samma dag som jag lämnat Mio kom Carina från KKS med Mathilda.

The rest is history ^^ Det lagom ironiska är ju dock att jag just nu har sju och inte en katt, och jag kommer behålla två.

/Camilla och kattungarna

Läste om www.katter.nu i tidningen Kattliv. Så det var den första adressen jag loggade in på, när jag fick internet. På den vägen är det….. MAjvi, jag håller med dig. Köp Mjau! Behöver du bara vnalig kattmat, så är det just därför jag köper den maten. De stöder kattfonden. Ps, även Doggy hundmat……