Jag hakar på Lenas tips om berättelser om hittekatter.

Här kommer en berättelse om katten Alva. Jag vill berätta den för att det finns så många missförstådda katter runt om i landet som inte människor vill ta hand om på grund av okunskap och fördomar, och först och främst att ingen bryr sig!!

En arbetskompis berättade om en katt, Alva, som fött kattungar i stallet där hon hade häst. Det visade sig att Alvas ägare hade avlidit för cirka tre-fyra år sedan och att hon sökt sig till stallet när matte inte längre öppnade dörren.Alva hade suttit och väntat på trappen flera månader efter att matte dött men ingen av grannarna hade brytt sig.

Situationen i stallet blev snart ohållbar eftersom Alva fött otaligt många kullar under åren. Som mest fanns där cirka 30 katter så stallägaren tog beslutet att fånga in samtliga katter och skjuta dom, vilket han också försökte, inte bara vid ett tillfälle utan flera. Några katter blev kvar eftersom de vägrade gå i fälla, varav Alva, så snart var det samma visa igen med fler ungar.

Jag frågade arbetskompisen varför ingen i stallet tagit ansvar för Alva, gett henne ett hem eller åtminstone kastrerat henne. Det hade de tydligen tänkt men ingen orkade/ville ta tag i det. Inte heller hade de matat katterna regelbundet utan någon tog med gammal grädde eller gav dom en smörgås då och då.

Ingen tog ansvar, ingen brydde sig.

Jag sa till arbetskompisen att höra med katthemmet om de kunde ta emot Alva och hennes små bebisar. Det kunde de, men efter många turer och fortfarande inget hände åkte jag själv med till stallet och hämtade Alva och hennes ungar.

Jag var och hälsade på Alva flera gånger på katthemmet men för det mesta såg jag inte till henne. På katthemmet går katterna fritt i huset med rastgårdar efter karantänstiden så det betyder att de skygga katterna håller sig undan.

Jag hörde talas om att Alva fått ett hem efter en tid och ringde katthemmet för att höra om den glada nyheten. Fick till svar att de nya ägarna gett upp efter ett par dagar, de kunde inte ha en sådan "vild och rädd" katt. Alva hade legat under soffan första dagarna, de hade dragit fram henne och hon hade bitit dom i tummen. Det skulle jag också gjort! Lite tålamod får man väl ha?

Så nu var Alva stämplad som en skyggis och omöjlig att placera ut. När katthemmet publicerade annonser presenterades hon under skygga, förvildade katter.

Fast vi har huset fullt med hittekatter kunde jag inte göra annat än att åka till katthemmet och hämta henne. Jag var så rädd att de skulle avliva henne, hon var mitt ansvar. Jag tog med mig en bur och hittade henne sittandes i rastgården. Jag lyfte upp henne och satte henne i buren, hon sa inte ett ljud.

Första två veckorna fick hon tillbringa i tvättstugan. Hon låg i sin rosa koja och var lite avvaktande men klappbar. Hon njöt i fulla drag när man gosade med henne och hon åt som en häst. Efter några dagar började hon möta oss i dörren och svansade runt benen och hoppade upp i knät.

Snart slussades hon ut till övriga gänget, hon klev ut och sa "hej jag heter Alva, jag ska bo här". "Välkommen" sa de andra och lät henne undersöka huset. Det var som hon bott här för alltid, ingen av de andra katterna brydde sig nämnvärt om hennes ankomst.

I början förstod hon inte vad lek var, kastade man en råtta sprang hon och gömde sig. Men nu, drygt halvåret senare får man inte stopp på henne. Hon leker med allt och är som en liten kattunge. För några veckor sedan kom hon på att det var kul att sitta på köksbordet och titta ut, så nu är det den sysslan som gäller.

Alva är så försynt, hon sitter alltid och tittar på oss med stora ögon vad vi än gör. Jag har trott att det är något hon vill ha när hon tittar så intensivt, men trots alla delikatesser fortsätter hon spärra ögonen i oss, jag börjar tro att hon vill visa att hon är tacksam att vi tog hand om henne och att hon mår bra. Hon följer oss vart vi än går och visar inga tecken på att vilja gå ut. Hon är kompis med alla katter och kan ge igen till och med när bråkstaken Lill-troll är dum. Hon är en liten söt miniatyrkatt, men jisses vad tuff hon kan vara när det gäller!!!

Vi är jätteglada att Alva vill bo hos oss, hon har spridit mycket ljus och värme i vårt hus sedan hon kom!