Jag har haft en tanke ända sedan Iris och Tore kom hit. Dom var stallkatter ifrån början och det var inte meningen att vi skulle ha kvar dom men det kändes som att dom passade in här. Hoppas ni förstår vad jag menar. Men nu har det gått ett år efter att vi fått dom och det känns inte som att dom "är mina" Det känns som att dom ska flytta som alla stödkatter gör. Dom var ju det ifrån början. Det känns inte som att ja vågar älska dom som dom andra. Ja kanske är dum, men man blir väl kanske så när man omplacerar en del katter.

Ibland känns det som om att dom ska flytta fast att dom inte ska det.,, Ja vill bara tillägga att ja älskar dom hur mkt som helst inte det ja menar :)