För mig började det med att jag blev sugen på katt igen efter som mitt ex och hans mamma hade rätt många. Både renrasiga och huskatter. Hans mamma ställde bl.a ut. Gissar att det var på hobby nivå. Sen ville jag gärna ha djur, men kände att en hund var mer än jag kunde klara av då.

Jag letade runt, och hittade Selma. En "One in a life time"-katt. Tog med henne hem till dåvarande pojkvännen när vi var där och hälsade på. Det gick rätt så bra med de flesta av deras katter. Efter någon vecka, gick det inte att ha Selma som ensam katt längre. Hon satt i vardagsrummet och "skrek" så fort jag gick på toaletten (hade toadörren öppen åt henne). Hon var extremt klängig när jag hade gått ut en sväng. Om det så bara var för att kasta soporna. Så då köpte jag en kattunge till, i ungefär samma ålder. Hade turen att hitta en som det bara skillde två veckor med. Hade kontaktat något katthem, men blivit något så fruktansvärt illa bemött via mailen, så jag kände att där ville inte jag köpa en katt ifrån! Fick utskällningar för att låsa in min katt/låsa ute den från gemenskapen, vilja avla på katten jag köpte från katthemmet (när jag ville ha en hona till för att det absolut INTE skulle kunna ske någon olycka) osv osv. I vilket falls om helst, så köpte jag Stina, som jag hittade på en annons på blocket. Selma och Stina blev mycket bra kompisar, och gjorde det mesta ihop.

Tyvärr dog Selma för drygt 1½ år sedan. Endast 2½ år gammal. Det visade sig att hon hade fått fel på njurarna (efter obduktion).

Vi hade då hunnit flytta hem till min syster och hennes två katter. I samma veva gick även de bort av olika anledningar Sen träffade jag pojkvännen, och vi bestämde att jag skulle flytta till Sthlm (och bo i egen lägenhet där). I samma veva hittade en kompis Melvin, som ingen verkade vilja ha. Han var/är väldigt skygg för människor. Han fungerade bra ihop med 3 av hennes 4 katter. Det var den 4:e katten som gjorde att hon inte kunde ha honom kvar för rehabilitering och sedan omplacering (som hon hade tänkt från början). Så hon tvingades kasta ut honom igen i slutet på oktober. Hon fortsatte stödmata honom. Tänkte att han kunde bli en bra kompis till min Stina, så hon slapp vara ensamkatt när jag flyttar till Sthlm. Sagt och gjort, nu bor Melvin i mitt rum för att vänja sig vid saker och ting som sker i hemmet. TV´n, dammsugaren, rörelse osv.

Genom att Melvin är en hittekatt så blev jag mer och mer intresserad av att hjälpa till. Har ingen ekonomisk möjlighet att vara tex jourhem, eller att adoptera en katt till, men har däremot blivit virkare åt KKS.

Tyvärr har jag ingen bra bild att lägga ut.

ja, här har jag ett foto. men jag kan inte säja att jag gör särskilt mycket för utsatta katter i jämförelse med vad ni andra gör här. men på fotot är det åtminstonde en hittekatt :)

Missan, som dog i höstas, och Jansson, som numera är en kastrerad hittekatt. Taget i somras när de dödade ett rep tillsammans. :) Att hjälpa hemlösa katter tycker jag är att ge dem en chans till ett nytt liv, fullt av glädje, lek och trygghet.

Vilket fint foto Onikan. Ser verkligen mysigt ut. Härligt att hon blev så gosig så snabbt! :D

Hela mitt liv har jag älskat djur men fick tyvärr aldrig något eget i min barndom. En månad efter vi gift oss blev vi med vår första katt som blev 18 år. När vi var tvungna att skiljas från honom skaffade vi direkt 2 st kattungar eftersom vi visste att katter kunde vi inte vara utan.

1991 kom jag i kontakt med Stockholms Katthem och skulle hjälpa till där och då fick jag upp ögonen för katternas situation. Redan vid mitt första besök presenterades jag för Knodden en liten kattunge som dumpats ute i en kartong med sina två kullsyskon endast några veckor gamla. Han var då  4 månader och helt ljuvlig och visst stal han mitt hjärta direkt. Problemet var att lilla kissen inte var frisk och hade varit mera på Bagarmossen än på katthemmet. Vi ville ändå köpa honom för jag var helt såld. Siv som då förestod katthemmet sade att vi fick se vad som hände för Knodden var mycket sjuk och skulle in till Bagarmossen igen.

Efter 3 dagar ringer veterinären och säger att Knodden är döende och kommer aldrig att klara sig så det var bäst att avliva honom direkt. Det ville inte katthemmet och vi fick chansen att ta hand om denna ljuvliga katt och jag undrade hur jag skulle klara upp det hela. De första dygnen låg jag på sängen med kissen i halsgropen med en mjuk babyfilt över honom. Jag gick bara upp för att hämta mat och dryck och näring  till Knodden. Efter det första dygnet började han piggna till och intressera sig för sin omgivning. Han undersökte en bit i taget men återvände till min halsgrop med jämna mellanrum.

Denna älskade kisse blev helt präglad på mig och litade på mig till 100% och en sådan katt får man nog bara en gång i livet. Vi fick 15 ljuvliga men även smärtsamma år tillsammans och jag kommer aldrig någonsin glömma honom.

Under dessa år kom jag också i kontakt med Djurombudsmannen Ingrid af Trolle och vi inledde ett bra sammarbete. Genom DOSO som var en stödförening blev det så att vi räddade ett antal katter som var både misshandlade och övergivna. När vi tog hand om dessa kissar och till slut vann deras tillit då var lyckan fullständig. Ingen av dess kissar är i livet idag men det förde med sig att vi sedan hjälpt katter genom katthem.

Har man som kattälskare kommit in på den här vägen så känns det helt rätt och meningsfullt att hjälpa en utsatt katt.