som du själv skriver så kan det ju vara väldigt olika beroende på vad det är för katt. som typexempel på hur olika det kan vara kan vi ta min ena katt som måste varit någons älskade katt innan men som blev upphittad vid motorvägen. hon är det raraste och mest kärleksfulla man kan tänka sig, snäll som få, men lite känslig och fortfarande med sorgsna ögon. i andra ändan har vi vår skygga stödhemskatt som först nu, efter sju månader, vågar stryka sig mot våra ben.

rådet jag kan ge dig är att tänka efter på vad DU vill ha. vill du ha en kelig katt som hoppar upp i knät på dig eller vill du ha en reserverad katt som man får jobba med? katter har ju också väldigt olika psyke och det kan vara bra att veta vad som passar just dig. tänk igenom noga vad det är du vill ha och prata sedan med ett bra katthem i området där du bor och förklara vad du är ute efter så kan de nog hjälpa dig att hitta rätt katt för just dig!

super att du är intresserad av det :)

Att ta hand om en hemlös katt är bland det vänligaste en människa kan göra. Tänk att ge en hemlös utslagen katt en chans här i livet. Man mår bra själv också av att göra något så bra. Jag tex sover mycket bättre om kvällarna när jag vet att jag räddat ännu en katt från gatan. Det är som balsam för själen.

Och sen tycker jag det är superbra att ta emot en katt från ett katthem. Dels så får ju katten ett riktigt hem sen så kan ju någon annan desperat hemlös katt få komma in. Det finns tusentals katter som står på kö för att få komma in. Så man gör ju både katten och katthemmet en tjänst.

Förklara för personalen på just det katthemmet du är intresserad av så ska dom kunna hjälpa dej med att välja katt. Kattungar kan vara lättare att "uppfostra" än en vuxen katt. Men det är egentligen så olika. Bättre du pratar med personalen som jobbar på katthemmet.

Lycka till! :)

har ju själv 2 katter från katthem, Felicia kom som 5 åring superskygg, låg under sängen i 4 månader, men vågade sig så småningom fram, och nu 4 år senare hur kelig och gosig som helst, även mot besökare, Flisan är utefödd, och levde under svåra förhållanden innan hon som vuxen fångades in, och har blivit svårt mobad i jourhem, så hon hade mycket i bagaget, det finns ju också katter på katthem, som kommit dit som tama, men på grund av ändrade familjeförhållanden Maggan47

så har jag då Timjan från Örebro katthem, fångades in dräktig vid 9-10 måanders ålder, och kom till mig som drygt 1 åring, var inte gömd speciellt många timmar, skygg mot besökare, men nu 3 år senare har det också gått över , Timjan är en mycket kaxig dam, som inte räds varken folk eller fä, och bara älskar Flisan, Lucas och hon undviker mest varandra, då han är lika kaxig, gosmonster är hon i alla fall

Hejsan, det går verkligen att påverka en vuxen katt. Om du redan har en katt så passar faktiskt en äldre skygging perfekt. De är vana vid andra katter, och gillar att umgås med dem. Sedan så kommer de tassande ur sitt skal. Här får du alltid råd om hur man umgås med dem. Oavsett vad du är intresserad av för katt så fundera på vad du vill ha. Gå till ett katthem, prata med dem där, men ha ändå öppna ögon. För du kan falla för en kisse du inte trodde du skulle falla för. Och då är det den som du öppnar ditt hem till. /Vanessa

När nitro kom till oss så var han knappt ett år.

Han var jätterädd och stressad av att komma från sitt stödhem, till oss. Misstanken fanns att han hade blivit sparkad då han var väldigt rädd för fötter, och ofta gjorde utfall.

Det gick ungefär en månad ( har jag för mig) med utfall, upprepade dagliga fräsningar och spott. ( han fräste bokstavligen bara man tittade på honom) extremt känslig liten kille.

Men med massor av tid och tålamod och inget tvång alls, utan det var han som tog stegen, vi erbjöd honom möjligheten att ta en liten godisbit från handen, han vågade sig fram, lite i taget. Myrsteg som visade sig vara helt rätt då han idag är en riktig liten gosetiger som älskar att bli omrkingburen och kelad med.

hej  jag tog   hand om en hemlös katt  för  ca 6 år sen , han haft et t  hem en gång i tiden, men blev  hemlös    och var ute  ca 1 år och  hade blivitt  förvildad   och rädd   för  människor, efter  mycket     lock  och pock    så fick jag  tillslut in honom  och han fick heta sotis,  det  tog  lång tid innan  han blev  social och han    låg mest i  ett hörn   men jag tog upp  honom  l  en  litn stund varje da  i  min  famn  fast  han  inte ville det   och tillslut     så började han gilla det,  och   tilslut   så blev  han den    goaste   och keligaste   man  kan  tänka  sig, och  det verkade som   han  va   mycket  tacksam att jag  tog ahnd om honom, tuvär  så blev han   sjuk   och somnade in i min  säng   nu   i juni,men   det blev 6   underbara år     ,jag   saknar  honom  så..   va alldrig rädd   att  ta hand  om  en  hemlöskatt,och om dugör det     ge  den  jätte   mycket  kärlek  och   värme    från din  famn,

Min Spotty var inte hemlös, men hade flyttat från sitt hem, till en granne. Tyvär blev hon påkörd av en bil och fick ligga i 7 veckor med fixerat bäcken och amputerad svans. Då var hon 1½ år gammal. Efter sjukdomstiden, vägrade hon att gå till sitt första hem för att äta, eftersom henne nye husse var borta 4 dagar i veckan. Hon hade ju fått gå som hon ville, men hon blev väldigt mager, så det beslutade att hon skulle komma hit, eftersom min Findus, då hade blivit som ett plåster på mej. Han hade ju alltid haft andra katter omkring sig, så jag bedömde att det skulle vara bra för honom att få en kompis. Jag hade rätt i det,för det var HAN, somfick Spotty att trivas. Hon älskade honom över allt annat och han älskade och tog hand om henne. Spotty blev innekatt, när hon kom hit och har hela tiden här bara fått gå ut i sele, utom de gånger hon har smitit ut genom dörren och någon av portarna varit öppna.

Spotty är fortfarande mycket skygg, men bara hon får sköta sig själv, kommer hon och kelar.

Archie är en skogis, som min dotter köpte i april förra året. Hon flytttade i december och ungefär samtidigt fick hon en hund, som var ca 1½ år gammal då. Hunden var rädd av sig och Archie var rädd för hunden. Han började kissa där han inte skulle och min dotter bad mej ta med honom hem, för hon trodde att han skulle trivas hos mej. När jag kom dit och skulle ligga över var det hos mej han och hans kompis Wilma(som rymde när hon löpte) sov. Ingen av dem var annars några "sängkatter", utan de sov alltid i soffan.

Här varn först rädd för Ludde, men han fick komma själv när han ville. Däremot klappar jag alltid katterna när jag går förbi dem, eller möter dem här inne. Numera sover han helst i min säng och han vågar dessutom visa vad han vill. Kissandet har han slutat med, utom när det gäller tidningar, som inte får hamna på golvet alls numera.

Jindra kom hit för 2 veckor sedan. Hon är lugn och fin, och kommer bra överens med de andra. Hon och Archie kommer väldigt bra överens och han verkar gladare på något sätt också. Han har saknat sin Wilma.

Semlan är hittekatten som ska omplaceras snarast. Hur han är kan ni läsa i en annan tråd. Han var ca 5 veckor gammal när han kom och Archie och Ludde har tillsammans uppfostrat honom. Han är trygg, social, nyfiken och framåt.

Ludde kom hit ca 1½ månad efter att Findus hade gått bort. Det var lite för tidigt, men det kunde inte hjälpas. Han var 7 månader gammal och och okastrerad. Därför gillade inte Spotty honom. Han kastrerade när han fyllt ett år och sedan har det gått bra, även om de inte är riktiga hjärtevänner, men de kommer överens i alla fall och det får man vara glad för när Spotty är inblandad.

Nu blir det inte fler omplaceringskatter här, för jag har helt enkelt inte råd till det. Måste få Spotty trygg igen, så att hon kommer och sover hos mej igen. Det gör hon inte nu, när jag har Archie, Ludde och Semlan i sängen. Jindra har inte börjat än. Hon sover fortfarande i den gamla docksängen, som brukar vara steget innan min säng.

jag tror  hemlösa  är mer tacksamma  av att  ha  blivit  omhändertagna

Fler tankar och ideér kanske finns?

Jag kanske kan få lobba lite för adoption av vuxna katter, då? När de blivit lite äldre har de hunnit bli mer självständiga och inte lika "klängiga" som kattungar kan vara. Det blir mer som att träffa på en ny individ som man behöver förstå och kommunicera med för att det ska funka - en kattunge är, som du säger, kanske mer formbar även om dess grundläggande temperament nog är som det är. En vuxen kisse som har bott ute kan ju ha varit med om en del, och man har ingen aning om vad, så där finns ju en del beteenden som man kanske inte riktigt förstår sig på i början, medan med en kattunge så har man ju ganska mycket av dess historia tillgänglig. Jag föredrar den vuxna kattens lugna tillgivenhet framför kattungens busiga lek-å-gosiver, men det är min personliga åsikt. Dessutom, för att det inte ska bli några missförstånd, vill jag tillägga att jag naturligtvis älskar båda mina katter lika mycket, och det är en homla massa det, trots att Kerstin fortfarande är en liten busig snorunge! Hon kommer väl också att bli vuxen någon gång…  

Du får tänka så här en vildbusig kattunge (vild betyder inte skygg utan mera livlig i mitt fall) gör mera krukskada än en vuxen katt. Jag har en vuxen o en kattunge (7-8 mån) vi har plockat rent i vissa fönster för att dom gillar å spana ut å lilla mamma kissen har itne ner något medans ungen trampar rätt på å poff ner med krukan, Ofta går dom inte på höga ställen om dom är skygga utan håller sig nära marken som möjligt för lättare krupa udner en möbel. Så det med ålder tycker jag inte spelar någon roll om du menar sitta på köksbordet  :)  En vuxen katt är ofta svårare att hitta hem till för många vill ha en kattunge.  visst kan jag förstå att det e gullit med småkattungar men dom busar ju o man har fina fandiga händer efter kattunge :) Du tar givetvis vad du tror passar dig bäst har du inte katt innan å skaffar kattunge så tycker jag man ska ta 2 så dom har kompis av sin ras å leka med.

Förstod inte riktigt om frågan gällde kattunge eller vuxen från katthem, eller om den gällde upphittad vildkatt eller katt från katthem.

Svarar från synvinkeln vildkatt och tam katt från katthem. En tam katt är det mindre jobb med. Man behöver inte bygga upp förtroendet mellan människa-katt från grunden.

En upphittad vildkatt är MYCKET jobb. Jag vet bara hur mycket det har varit med min Melvin. En skygg vildkatt som är ca. 5 år (veterinärens gissning). När han kom hade han både loppor och öronskabb. Han var okastrerad. Ohanterbar. En undersökning hos veterinären går på ca. 600:- eftersom vi tvingas ge honom lugnande varje gång. Annars skulle det inte gå. Sist vi var hos veterinären upptäcktes det att han hade en hörntand som är bruten, så att man kan se pulpan som en liten svart prick om man tittar från rätt håll. Det är något som en specialist måste titta på. Samma sak med hans njurar. Veterinären tyckte att de kändes något kantiga, vilket kan indikera cystor (stavning?). För detta behöver han röntgas. Han har tandsten som måste tas bort. Med andra ord kan det bli mycket dyrt med en vildkatt direkt från gatan. Men att ta hand om ett djur med problem (tex en skygg katt) är väldigt belönande i sig. Känslan av glädje för att katten vågat gå på lådan under dagtid. Eller att man hör katten röra på sig sent på kvällen medans tv´n fortfarande står på. Den är obeskrivlig.

Ska man ta emot en vildkatt kan det vara en fördel om man har en tam katt sedan innan som kan visa hur man gör. Bara genom att gå fram och kela med dig, visar den att den inte är rädd för dig = vildkatten ser och proceserar igenom skallen. Men det är absolut INGET måste att ha en tam katt sedan innan.

min första kisse är upphittad inne i tätort o hon var tam redan från start… underbar kisse..

nummer 2 å 3 var 4 månader o inlämnade till veterinär för avlivning och dessa har varit mina största utmaningar… den minsta av dom är fortfarande otroligt rädd men samtidigt väldigt kelsjuk… men hon får bestämma och kommer oftast fram när hon anser att vi är försvarslösa, på toa, borstar tänderna, ligger i sängen… så hon fungerar på sina villkor…. men hon skulle ALDRIG få för sej att sitta i knäet…

nummer 4 var aldrig hemlös…

nummer 5 hittades vid ca 8 veckors ålder när jag var akuthem…hon är otroligt kelsjuk och social…

i somras hade jag två syskon som fick kattungar.. den ena var tam och den andra inte… men när de hade kattungar så ändrades rädslan + att den skyggare katten såg hur den tama katten litade på oss…. så det är otroligt olika… jag tror på att man måste ha tålamod att låta katten visa takten

Min första katt Tusse blev dumpad där han bodde i Uttran, hans familj skulle sälja villan och skilja sig, ingen ville ta hand om katten. Tusse hade varit ute i flera månader ensam innan grannen reagerade och tog hand om honom, när han kom till oss så var han okastrerad fast han var ca 2 år, hade svår skabb i öronen. Den första tiden ville han bara ut och varje kväll jamade han framför ytterdörren, hoppade på handtaget så det lät som bara den, det var en jobbig tid men det gick över efter ca 6 månader.

Milou  5 år kommer från Örebro katthem, hon var en omplacerad katt så hon var tam, fast hon var rätt så blyg. Henne tog vi hand om 2006.

Pontus 6 år kommer oxå från Örebro katthem, men han har varit hemlös innan dom fångade in honom. Han har varit i olika jourhem sen han kom in 2004. Honom tog vi hand om 2007 och då var han skygg och rädd, men nu efter 5 månader så är han så tam och gosig. Så man ska ha tålamod när man tar hand om en hemlös katt och låta den komma fram i sin egen takt.