En vinter för några år sedan läste jag en efterlysningsannons. Det var en hej-dundrande kall vinter, men annonsen grep tag i mig. Det handlade om en svart-vit yngre katt som försvunnit i området kring djursjukhuset (efter besök där). Kattens familj var i området och sökte.

Att ta sig till djursjukhuset innebar för mig en dryg timmes promenad. Det går förstås bussar, men det här var under pandemin, och det kunde ännu vara rätt farligt att ådra sig Covid.

Så jag promenerade dit och hjälpte till att leta. Plötsligt fick jag syn på en svart-vit katt som jagade ute på ett fält, för att strax därefter försvinna in i någon typ av lagerlokal. Det var galet många prylar på gården utanför.

Jag kontaktade den försvunna kattens ägare via messenger, och jag vill minnas att det var typ senare samma dygn (på natten) som familjen mötte sin katt i närheten och fick med honom hem.

Först var jag lättad. Men något gnagde inom mig. Den efterlysta katten var korthårig. Jag hade sett katten på bild. Medan katten som jag hade sett ute på fältet (där den jagade), ja, den hade jag uppfattat som semi-långhårig.
Jag hade lyckats få ett suddigt foto på katten som jagade. Det måste väl vara samma katt, att döma av färg och teckning. Men var den inte semi-långhårig? Jag skickade bilden till en van kattfångare, men inte heller hon kunde avgöra pälslängd utifrån bilden.

Men självklart måste det väl ändå vara SAMMA katt?

Dagarna gick. Det var den ena iskalla dagen efter den andra med temperaturer under tjugo minusgrader, och mängder av snö, och det blev bara mer och mer snö. En riktig varga-vinter var det. Min hjärna gav sig inte. Tänk om det var två olika katter. Tänk om det fanns en katt kvar där vid lagerlokalerna. I så fall var den illa ute i det här vädret.

Till slut gav jag upp och gick min hjärna till mötes, och tog ännu en timmes promenad bort till djursjukhuset.

Jag hade tagit med mig en påse blötmat, vilket nästan kändes fånigt, för det var klart att det inte kunde finnas två ”likadana” katter ute i snön denna iskalla vinter, och det samtidigt.

Jag hann bara fram till lagerlokalerna, och där – i snön – i det gnistrande solskenet – fick jag syn på katten. Svart-vit och semilånghårig.
”Du är kvar!”, utbrast jag förvånat. Katten var försiktig och for strax iväg bort till den ena lagerlokalen. Jag gick försiktigt efter. Det visade sig finnas som en öppning där katten kunde ta sig in i väggen, och där hade katten nu försvunnit in.

Jag tog fram blötmaten och stack in den så gott jag kunde under en dörr. Sedan gick jag en bit bort och ringde min kattfångar-kompis som bor ca 8 mil bort. Jag förklarade situationen.

Hon förstod allvaret. Det var galet kallt och inte en miljö för katter. Men hon kunde inte komma och hjälpa mig förrän ett par dagar senare.

Det blev min uppgift att ”hålla liv i katten” till dess.

Det kändes rätt stressande. Katten hade förvisso skydd mot väder och vind. Men hur länge hade den vistats där, och hur mycket mat hade den fått i sig. Det gick inte att känna igenom katten för att bedöma kattens hull (den var för skygg, jag fick inte komma nära). Långhåriga katter tenderar också att kunna se runda och fina ut, även när de är smala… Ibland har de också en massa tovor som gör att de ser större/tjockare ut än vad de egentligen är.

För stunden hade jag inte mer mat med mig. Skulle det räcka för att hjälpa katten genom natten? Kanske var katten ovan vid mat och skulle kräkas upp det lilla den fått? Jag uppfattade det som potentiellt farligt både att mata katten, och att inte mata den. Men kanske hade det här varit en lagom ”start-portion”, på drygt 50 g blötfoder…?

Mata!, sa kompisen.
Det var också det jag själv landade i efter en stunds funderande. Om katten hade svårt att upprätthålla kroppstemperaturen etc så hade den ingen chans att klara sig utan mat. Eventuella konsekvenser av matandet fick vi försöka lösa i nästa steg.

Kommande dag var det samma isande kyla. Jag gick upp tidigt och promenerade bort mot djursjukhuset (lagerlokalerna låg kanske 100 meter därifrån). Jag provade nya vägar och stigar, pulsade i djup snö. Återigen var det en dryg timmes promenad.

Jag blev kvar vid lagerlokalerna i flera timmar den dagen. Portionerade ut blötmat i småportioner, och promenerade däremellan i närområdet för att hålla värmen. Varje gång jag lade ut mat använde jag en speciell ”lock-signal” för att katten skulle koppla ihop den med mat. Jag hoppades att det skulle underlätta infångandet, även om jag fattade att det var en optimistisk tanke.

Jag observerade några bostadshus i närområdet, insprängda mellan undervisningslokaler (sannolikt studentboenden). Jag pratade med en man som arbetade i en annan lagerlokal strax intill, som sa att det var noll-gradigt inne i lagerlokalerna, men att han aldrig hade sett någon katt där. Han gav mig namn på ansvarig för lokalerna, och sa att det sannolikt fanns råttgift utlagt därinne, vilket gjorde mig än mer stressad… Skulle vi hinna rädda den här katten?

Behövde den räddas? Det fanns trots allt en del hus några hundra meter bort.
Jag ringde kompisen på nytt och planerade morgondagen då hon skulle komma över med fälla. Kompisen hade också lyckats fixa en tillfällig plats åt katten på ett lokalt katthem där man skulle kunna kolla chip och göra allt som behövde göras.
Jag frågade om katten kunde bo i ett av studentboendena. Den kanske hade det här lagerområdet som sin ”lekplats” och gick hit och jagade bara? Kompisen - som var van kattfångare och katthemsmänniska - avfärdade min teori. Det jag beskrev var en typisk miljö dit vilsna och hemlösa katter sökte sig.

Inombords höll jag med henne. Hela katten signalerade att något inte stod rätt till, och det var som om kattens ögon på något magiskt sätt förklarade att den behövde hjälp. Hela katten liksom kommunicerade med mig, trots att jag inte fick komma nära.

Jag fortsatte portionera ut småportioner blötmat. Jag hoppades att katten fick behålla maten, och jag hoppades att den fick i sig tillräckligt med vätska. Till slut var jag så genomfrusen att jag inte hade något annat val än att gå hem. Jag avslutade med att sätta in en skål med vatten under en dörr i lagerlokalen. Där kunde jag också skjuta in en skål med en mindre ranson torrfoder. Den här gången gjorde jag ingen ”mat-signal”. Jag ville att katten skulle hitta maten först senare, och hoppades att vattnet då ännu var drickbart.

Kommande förmiddag gick jag åter till djursjukhuset. Kompisen kom också dit och vi började med att reka tillsammans. Hon var den första att upptäcka katten, som nu satt gömd bland bråtet ute på gården. Precis som tidigare sprang den in under lagerlokalen/in i väggen när vi upptäckte den.

Jag visade kompisen ett bra ställe för fällan, vi laddade den med extra väldoftande mat, lade en filt över halva, och jag bad sedan kompisen att gå iväg en bit. Därefter upprepade jag gårdagens ”matsignal” och hoppades att katten skulle koppla ihop signalen och min röst med mat.

Jag fattade att det var lite fånigt att tro att den skulle göra det så här snart, men trodde samtidigt att den SKULLE göra det. För det kändes som en klok katt, och det kändes som att den fattade att jag ville hjälpa den. Trots att jag var läskig.

Jag kände ett oerhört starkt band till den här katten. Kattens blick ”trollband” mig vid varje möte. Det var en både söt och vacker katt. Men ögonen var det som var mest speciellt.

Kompisen och jag bestämde oss för att gå en promenad medan vi väntade. Vi var välklädda men blåsten absolut isande.

Kompisen hade satt upp en åtelkamera vid fällan, och vi skulle bara kolla att bilden som togs emot av hennes mobil var OK innan vi gick iväg en bit. Men vi fick det inte att stämma. Hade fällan kanske gått igen – av misstag? Vi blev tvungna att gå tillbaka och kolla.

Till vår förvåning hade katten redan gått i fällan. Vi hade varit där i typ mindre än 10 minuter. Min matsignal (eller matlukten) måste ha fungerat alldeles utmärkt.

Katten jamade oroligt. Vi bredde nu filten över hela fällan, för att katten skulle slippa onödiga och stressande intryck, och bar sedan fällan kortaste vägen bort till bilen (som vi parkerat i närheten). Vi lastade fällan och åkte iväg mot katthemmet. Lättade över att både vi och katten hade fått komma in från kylan.

Notera att i det här läget är det smart att INTE försöka lasta över katten till en transportbur. Det är bättre att ha kvar katten i fällan, för att undvika att katten kommer lös och att katt/människor kommer till skada. Dock behöver man se till att fällan är ordentligt stängd – även när man bär fällan (de kan vara lite klumpiga).

På katthemmet (som ägs av en privatperson) väntade både mat och värme och en fantastisk kattmänniska. Vi lämnade katten där, trygga i att kattmänniskan skulle ge katten allt vad katter behöver. Det var som sagt pandemi och smart att inte träffa så många andra människor just då.

Strax var katten chipkollad och den VAR chippad. Katten var också reggad på en adress bara ett par kilometer från lagerlokalen.

Var katten då verkligen vilse eller hade vi helt enkelt snott någons utekatt?

Så snart katten var chipkollad ringde katthems-människan till kattägaren som var på tillfälligt besök på annan ort. Kattägaren grät hela vägen i bilen på väg till katthemmet, dit hon omedelbart begav sig.

”Jag kunde inte tro att det var sant”, skrev kattägaren senare till mig i ett långt mejl. ”Jag vågade inte tro att det verkligen var hon, och att hon var hittad. Vid liv”.

Katten hade kommit ut av misstag (blivit skrämd) och hade varit borta ända sedan sommaren visade det sig. Kattägaren hade efterlyst och letat, men utan resultat. Hon hade emellanåt åkt iväg för att titta på trafikdödade katter, och ibland nästan hoppats på att det skulle vara hennes katt – bara för att få ett slut och slippa ovissheten.

Ja, det var en lycklig kattägare, och på de videofilmer och bilder som jag senare fick ta del av såg jag också en lycklig och gosig katt som njöt av umgänget och återföreningen med sin matte. Det var nästan svårt att förstå att gose-trollet på filmerna var samma katt som den skygga magiska lilla katt som jag hade mött vid lagerlokalerna.

Jag berättade om riskerna med svält hos katt, och om mitt dilemma med om jag skulle våga mata eller inte. Men att jag hade valt att mata, och matten höll med om att det hade varit det enda rimliga. Hon var så tacksam över att jag stannat i timmar på platsen för att kunna mata med småportioner.

Jag hoppas att det gick bra även på sikt för kissen och hennes familj. Jag vill minnas att något njurvärde (?) var lindrigt avvikande och skulle tas om.

Jag hörde aldrig något mer från matte. Jag hoppas att det är ett tecken på att livet gick vidare och att de hade det bra ihop. Men jag tänker ofta på dem.

Tänk vilken tur att katten var IDmärkt och ägarregistrerad. Det visade sig att matte hade adopterat katten från ett katthem (på annan ort). TUR att katthemmen är så noga med att IDmärka sina katter och ofta(-st) ser till att katten även är/blir ägarregistrerad. Ibland står katten t.om. kvar som reggad på katthemmet om ägaren inte reggar om katten på sig.

Och vilken tur att min hjärna inte gav sig utan vidhöll att det KUNDE vara två olika katter (även om det var rätt osannolikt).

Vilken himla tur att jag lyssnade på hjärnan, gick tillbaka till lagerlokalen trots kylan, såg katten, larmade en erfaren kattfångare och katthemsmänniska, fick hennes hjälp, och att jag envist försökte stödmata katten med småportioner blötmat i väntan på hjälpen.

Ja, det var mycket som fungerade bra, men jag önskar att jag hade gått tillbaka till lagerlokalen redan tidigare för att försäkra mig om att katten som hämtats där i närheten av sin ägare verkligen var samma katt som den jag hade sett.

Å andra sidan: genom att vänta hann det komma nysnö, och nysnön hjälpte mig också att se att det fanns en katt kvar i området.

Kan tillägga att jag tog vägarna förbi lagerlokalerna ytterligare ett par gånger efter att ”min” hittekatt hade hittat hem till sin ägare. Jag var helt enkelt tvungen att kolla så att det inte blev nya kattspår i snön när det hade snöat. Jag behövde få koll på att det inte fanns en tredje likadan katt i området.

Nu har det gått några år, men är jag i närområdet så går jag fortfarande förbi och kollar, så att det inte sitter någon liten katt där som behöver hjälp hem, och så det inte finns några kattspår i snön.