Det kan bli bra men signalerna är ju helt galna.

Man får ju hoppas att det inte blir ett impulsivt ogenomtänkt beslut och att barnet och föräldrarna tröttnar på katten efter några veckor. En grej bland andra grejer…

Köp av husdjur tycker jag borde vara en separat stor händelse som man förbereder sig noga inför.

Men kanske är den här kattköparen ansvarsfull trots allt…

Att "överraska" någon med 15-20 års kattägande med allt vad det innebär - inte minst ekonomiskt, men även rent praktiskt och med tanke på hur begränsad man blir är vanligtvis en dålig idé. Jag kan tänka mig varianten att säga "ja till katt" i present om man tidigare sagt nej, men lever med någon som man vet väldigt gärna vill (kan och har råd) att bli och vara kattägare. Vilken katt det blir bör kattägaren själv få välja.

Fenomenet att ge bort katter till barn förstår jag inte alls. Barn kan inte vara kattägare, så det är ju ändå bara på låtsas och ger kanske barnet orealistiska förväntningar. T.ex. att den "egna katten" alltid ska favorisera barnet och inte välja att t.ex. sova i någon annans säng hos sin egen favoritmänniska. Att berätta att familjen ska skaffa katt är bättre på alla sätt tycker jag. Då är det klart från början att det är vuxna som ansvarar för katten utan förväntningar på att barnet ska känna samma intresse för den katten i 15-20 år - för sådana förväntningar är nog också ganska orealistiska.

Jag har faktiskt aldrig tänkt på att det kan vara olämpligt just som present när det är något som är planerat och genomtänkt. Att det liksom tidsmässigt passar in till födelsedag eller julafton men det ger ju faktiskt lite fel signaler som ni skriver.
Däremot skulle jag aldrig gett ett djur som julklapp/present om det inte vore ordentligt genomtänkt.
Jag undrar dessutom hur tusan en uppfödare/säljare tänker som säljer i ett sånt syfte. Money, money…?

Jag alltid tyckt att ge bort djur i present är en usel idé.

Om det är ogenomtänkt ja. Men jag kan tycka att det inte är ett större fel om det är en bra uppfödare, man vet att det kan fungera ekonomiskt och man vet hur man tar hand om en katt, och katten är tillräckligt gammal osv allt är ok.

Jag tänker som så här, att vet man med sig att någon planerar att skaffa katt och man därför vill ge en sådan i julklapp eller födelsedagspresent så fixar man ett personligt presentkort som säger "Detta presentkort är värt X kronor vi köp av katt".

Dessa X kronor kan vara hela inköpssumman om man så vill.

En kattunge i en korg under granen? Nej!

#7: Jag fick faktiskt ett "presentkort" av mina vänner när jag fyllde år: "Vi betalar 250:- per tass för nästa valp".❤️
(Visserligen en hund och inte katt.)
Men då vet de ju också att jag planerar att skaffa en ny hund (och hade förmodligen svårt att komma på något jag verkligen ville ha).

Att söka efter ung katt för att ge bort i julklapp. Njaa…

Men att planera och genomtänkt ge bort ett djur i julklapp, som föräldrarna är pålästa om och hjälper till att ta hand om, tycker inte jag är fel.

Sedan så beror det även på hur gammalt barnet är, om barnet har intresse och det finns en plan från föräldrarna för djurets hela liv.

Jag anser att djuret kan kallas för barnets, även om det självklart är föräldrarna som har huvudansvaret.

Jag fick en ponny i julklapp när jag var 12. Eller ja, jag fick tre julklappar att öppna i en viss ordning. Först en faktabok om hästar. Sedan ett grimskaft och därefter en lapp där det stod om en ponny som jag skulle få hämta ett visst datum. Han var en ridskoleponny som skulle pensioneras. Pappa hade redan hästar och stallplats och jag höll på med dem hästarna och red på ridskola. Ponnyn var tänkt både för att jag skulle rida och ta hand om, men även som sällskap till våran unghingst.

Jag hade min ponny i ungefär tio år, tills han blev gammal och sjuk. Han fick stå med pappas hästar och vi hjälptes åt att ta hand om alla hästarna.

Jag tänker nog att det ger ett felaktigt "signalvärde" att köpa djur som julklapp.

Även om jag förstås hade älskat att själv få en ponny i julklapp som barn! 😊

#10 Jag tycker att det viktigaste är hur man pratar om djur övriga 364 dagar om året, samt barnets mentala mognad.

Jag var väl medveten om att det var ett levande djur jag fick och att han var mitt ansvar att älska och ta hand om.

För mig var känslan inte annorlunda än när jag fick jag en kattunge på sommaren eller något av våra gemensamma föl föddes.

Vårat motto i familjen var "hästarna först". T ex om gnällde om att man var hungrig, så svarade någon annan "hästarna först" 😂 Vilket innebar att hästarna fick frukost och lunch innan en själv. 365 dagar om året skulle de ut i hagen, det skulle mockas o.s.v.