Efter Uppkattens inlägg om att det inte finns några vildkatter, så kom jag att tänka på vilka fördomar jag själv har stött på. Både folk som tror att skyggisar aldrig kan bli trevliga katter. Och folk som tror att de kommer att vara knäkatter på en vecka.

Skyggisar kan självklart bli underbara familjemedlemmar! Men de kräver mycket mer tid, tålamod och arbete än en redan social och framåt katt.

Jag tänkte berätta om våra två före detta hemlösa katter.

För ca tio år sedan så behövde min far stallkatter. Vårat lokala katthem hade en annons om två vuxna svarta katter, fångade med fälla i det fria. P.g.a att de var fångade tillsammans, hur de betedde sig och uppskattad ålder, så antog man att de var mor och son (det tror jag också, då Linus är en riktig mammagris). De annonserades ut som stall eller ladugårdskatter. Min far ringde direkt och fick berätta om vilka förutsättningar han kunde ge katterna.

Katthemmet körde ut dem till stallet och lämnade deras tygbur och filt där och instruerade oss i hur länge katterna skulle hållas instängda i selkammaren.

Där hade de flera platser att gömma sig på och mjuka hästtäcken och filtar att ligga på. Till en början så låg de gömda i ett hörn och fräste om någon kom för nära. Förutom att ena katten inte fräste åt min hund…

Vi spenderade mycket tid där inne, utan att försöka närma oss eller tvinga oss på katterna. Helt enkelt bara dricka kaffe, prata och vänja katterna vid våran närvaro.

Med tiden, så vågade framförallt sig honkatten närmre. De fick nu vara i hela stallet och ute, men såg selkammaren som sitt hem. Min far som var den som var mest i stallet, satt varje dag och kastade godis åt katterna. Hankatten kom inte nära, men honkatten kom närmre och närmre tills min far och sedan vi andra fick klappa henne. Därefter så blev hon snabbt helt tam och social. Och så var hon uppenbarligen hundvan. Så hon måste ha haft ett hem som kattunge.

Ett problem hon hade var dålig balans. Man var t ex tvungen att stötta henne när man klappade henne, för att hon inte skulle ramla och hon kunde inte klättra, hoppa upp på grejer eller balansera. Vissa förstod inte varför djurhemmet brydde sig om att adoptera ut henne. Hon ville inte heller bli upplyft.

Hennes son tog längre tid på sig. Men han vågade slappna av med oss allt närmre och närmre. Tillslut så kom han fram och strök sig mot sin mamma när man klappade henne och då kunde även vi som han kände, klappa honom.

(Han gick har aldrig visat några aggressiva tendenser och gick att få fast på och b la avmaska.)

Det gick ytterligare flera år innan man kunde klappa honom utan hans mamma och då skulle det vara godis involverat. Jag vill betona att han då fick gå fritt ute och säkert hade kunnat göra fler framsteg snabbare i en annan miljö, där han haft ännu mer kontakt med människor.

Hoppa fram lite till i tiden. Av anledningar som jag inte tänker gå in på här, så slutade vi med hästar. Katterna fick självklart sin dagliga omvårdnad, men ville ha mer. Det fanns då dessa två + en äldre katt i stallet. För fyra år sedan så gjorde vi om stallet till lägenheter och jag och sambon var först att flytta in. För oss var det självklart att katterna skulle få flytta in till oss! De hade kvar sin gamla selkammare som då blivit pannrum med b la en egen kattsoffa.

Vi gick dit minst två gånger om dagen för att mata, gosa och ge katterna godis. Gammelkatten flyttade in hos oss redan efter någon dag.

Mammakatt vid namn Lena, kom ett tag efter. Jag kan lova att det var en hel del godsaker och lockande involverat för att få hit alla katterna. Även min far som bor ca 90 m bort försökte locka in katterna hos sig. Men vi hade ju fördelen att vi bodde "hemma hos katterna".

Lena bodde till en början deltid inne hos oss och deltid hos sin son i stallet. Sedan kom vintern och då ville hon inte alls gå ut längre.

Sonen, Linus, blev då ensam därute och började t o m jama för att vi skulle umgås med honom. Han blev gärna klappad då och då om man närmade sig försiktigt.

Spola fram tiden lite till och han upptäckte äntligen vart hans mamma hade tagit vägen. Gammelkatten var till en början arg. De hade tolererat varandra i stallet, men nu var våran lägenhet hans hem och han ville inte ha in Linus. Det gick trots allt bra och det blev inte mycket mer än att de hoppade på varandra, skrek och sprang åt varsitt håll.

Till en början så var Linus rädd för det mesta. TV t ex hade han ju aldrig sett förr.

Och Lena med sin dåliga balans? Hon övade flitigt på att gå in och ut, över våran provisoriska trappa. Första gångerna vi lyfte upp henne i soffan så var hon höjdrädd.

Men så en dag, efter mycket övande i trappan, så testade hon själv att hoppa upp i soffan. Hon såg riktigt stolt ut och hoppade upp och ner, upp och ner, som bara för att hon kunde det. Snart hoppade hon upp i sängen också.

Och sambon som redan hade lärt henne massa grejer, som att han skulle stå på alla fyra och de skulle gnugga huvudena mot varandra, när han kom hem… Blev extra lycklig när Lena nu ville bli upplyft. Gärna ihopmosad till en boll med lite huvudgnugg 😂

Idag så älskar hon att bli upplyft och ska absolut vara med oss i soffan och gosa! Vi ställer ner henne försiktigt, för även om hon är mycket stabilare idag, så är hon fortfarande lite vinglig och försiktig. Andra människor vill hon inte bli upplyft av och därför så tillåter inte vi det.

Och Linus. Ja han har gjort enorma framsteg under dem här åren! Han har velat gosa och vara med oss allt mer.

Han är extremt matmotiverad, så jag började träna på att lyfta honom bara en halvmeter, för att placera honom vid matskålen. Därefter la jag till att sitta i knät och så småningom famnen, bara en kort stund och sen till maten. Idag är det inga problem att lyfta upp och gosa med honom. Precis som sin mamma så finns inget som heter "för nära" och ju hårdare du håller honom, desto bättre 😅 Det gör så att när jag släpper ner honom, så kan jag "hålla fast" honom och massera honom tills han har glömt bort att han tänkte gå någonstans. På så sätt så associerar han inte att jag släpper ner honom med att han "flyr".

Han har sina "trygga ställen", som blir fler och fler. Där kan man gosa. T ex så vill han absolut inte bli klappad i köket, utan då ska han gå till vardagsrumsmattan för att gosa där. Sängen och soffan är också säkra platser. Han pratar och kräver alltmer! T ex så kommer han gärna in i badrummet och jamar på en, för att man ska gå ut i vardagsrummet och klappa honom.

Till en början så ville han inte titta på en när man klappade honom. Idag stirrar han på en för att vara helt säker på att man ska klappa honom och än värre om man slutar klappa.

Men ett större framsteg som verkligen värmer mig i hjärtat. Det är att han känner sig helt trygg att ligga bredvid en och sova, trots att man far runt! T ex att jag kliver i och ur soffan eller vänder mig när vi ligger och vilar ihop. Visst har han sina stunder där han inte vill att man kommer för nära (vilket vi respekterar), men de blir allt färre!

Så våra vildkatter är idag soffpotatisar, som högljutt kräver att man ska göra plats för dem i soffan och lägga ut favoritfilten utav ull (som vi inbillade oss att vi köpte till oss själva). Och därefter ska det gosas!