Sotis, en vildkatt!
Får jag berätta om Sotis från Sollentuna!?
I början på november 2001 fick jag o min man av en händelse kännedom om Sotis som bodde i en kall och smutsig husgrund under en Pub i Sollentuna. Detta var mitt i smeten med pendeltåget på ena sidan och bussterminalen på den andra sidan. Framför puben fanns en liten liten innergård framför ett par hyreshus. Den kväll vi upptäckte Sotis så for vi hem och hämtade mat. Efter denna kväll åkte vi varje kväll till Sotis med mat. Vi fick ganska snart veta att Sotis bott 10 år i husgrunden! 10 år!!! En dam hade försökt hjälpa henne med mat. Damen hade även haft ett katthem där för att försöka fånga Sotis. Det enda dom lyckades fånga var Sotis första och enda unge. Det var en bister vinter med många dagar o nätter runt 10-20 minusgrader. På julaftonen var vi där med ljummen nykokt torsk. Vi proppade in filtar, tröjor, fleecekläder och allt varmt vi kunde hitta hemma, i hålet i grunden. Hålet var bara c:a 20 cm i fyrkant och muren var säkert halvmetern tjock. Det blev till att bara trycka in så mycket som möjligt för att lilla Sotis skulle få nåt värmande att ligga på. I grunden var bara grus och skit som "golv"! Vi satt där varje kväll och matade Sotis och försökte vinna hennes förtroende. En inlånad bur från katthem fick henne direkt att gömma sig. Detta hade hon varit med om föörut och blev helt enkelt skrämd av den. Vi övergick till att fortsätta mata Sotis och komma nära henne. Detta gjorde vi under nästan 2 års tid. Sånär som på 2 veckor så tog det 2 år. Det sista året tog vi med en transportbur varje kväll. Så småningom lyckades vi ställa maten i den och slutligen en kväll gick hon in i den för att äta fisk. Jag kan aldrig någonsin beskriva känslan för er. Det var enormt. Sotis fick ett eget rum hemma hos oss. Hon var inne i värmen och tryggheten. Det här hände för ganska exakt 4 år sedan idag.Jag kan kort berätta att Sotis gick framåt med stormsteg. Det tog inte lång tid innan hon klev upp i vårt knä. Kelade som om hon ville ta igen alla de år hon levt utomhus. 12 år! Vi kan än idag inte fatta hur hon kunnat klara sig. Tyvärr fick vi bara 9 månader tillsammans med Sotis hemma. Sotis njurar var helt slut. Inte konstigt med tanke på att hon var minst 12 år och hade levt ett mycket hårt liv ute i kylan. Sotis gjorde det så "lätt" för oss hos veterinären. Hon var tacksam och ville sluta, hela tiden hos veterinären så spann hon och kelade med oss. Denna katt som var så skygg! Hon spann och kelade ända tills hon somnade in. Jag ville berätta det här för att ni ska få veta att Sotis funnits. Vi tänker än idag på hur hennes liv var. Kan ni ens föreställa er hur hon klarat alla dessa timmar, dagar, månader och år i detta hemska råtthål hon fick bo i!? Vi kan det inte. Vi är ändå så glada att vi fick tillfälle att hjälpa Sotis. Vi fick ändå 2 år ute och 9 månader inomhus på oss att visa Sotis hur samspelet mellan katt och människa ska vara. För oss är Sotis den mest enastående modiga och tappra katt vi träffat. Känslan över att ha vunnit hennes förtroende är enorm, ja något vi bär med oss resten av livet. Vi önskar så att många många människor skulle få känna den enorma glädjen över att göra något sånt. Alla vet ju hur mycket illa människor kan göra mot katter. Hur Sotis hamnade där från början är det ingen som vet. Nu har jag i alla fall fått berätta om Sotis. För mig bevisar detta att det inte finns några "hopplösa" fall med vildkatter. Kunde vi hjälpa Sotis så kan man hjälpa andra katter. Det gäller bara att ha tålamod, ja förstås en plats i hemmet också. Många gånger när jag är deppig o ledsen så tar jag fram minnet av tiden med Sotis. Det får mig att må så mycket bättre i själen. Vi säger tack till dig Sotis för ditt förtroende och den enorma kärlek vi fick av dig! Vi glömmer dig aldrig!
Underbar berättelse. Nu blir jag riktigt tårögd. Tänk om det fanns fler som er. För det finns absolut fler "sotisar" där ute.
Ständig uppassare till griniga Luffar´n, Snygga Smilla, Busiga Mina, Skygga Tingeling, Charmören Flea och hunken Roffe.
Volontär på Stockholms Katthem
www.katthemmet.nu www.svekatt.se
Oj, lilla gumman, ett sånt fint minne hon fick i alla fall, de sista månaderna av sitt liv!"
The Owls are not what they seem
de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....
Kattolin, det är en av de finaste katthistorier som jag har läst nångång.
Har du en bild av Sotis?
Alla katter har rätt att leva! Döda problemet inte katten....Besök oss gärna på Hittekatter.ifokus och på Djurskydd.ifokus
Få se nu om jag lyckas med bilden. Om det inte funkar får jag be min man imorgon. Vi tog inte några bilder inomhus för att inte Sotis skulle bli rädd. Den bild som finns är utifrån när vi lärde känna henne. Vi har en liten liten filmsnutt från när vi matar henne inomhus. Den får jag dock be gubben om hjälp med.
Gör nu ett försök med bilden!
Jättefin bild. Jag la in den direkt.
Du gör som du gjorde. Sedan går du in på bilden, kopiera, hantera inlägg (under din avartar), redigera, klistra in bilden, kanske förminskar genom att dra hörnen inåt. Kryssa: ta bort nuvarande fil, publicera.:)
Ofattbart, 12 långa vintrar. Men varför fick hon inte fler ungar?
Alla katter har rätt att leva! Döda problemet inte katten....Besök oss gärna på Hittekatter.ifokus och på Djurskydd.ifokus
Tack Alexej!!
Jag är inte nåt datasnille direkt! Ja, varför fick hon inga fler ungar? Damen som matat henne sa att hon uppfattade det som att Sotis höll ev. hannar ifrån sig. Vid ett tillfälle när vi matade henne så dök det upp en otroligt läcker röd långhårig hankatt. Inte heller han fick komma till! Efter en veckas efterlysningar på olika forum så fick vi otroligt nog tag på den röda kattens ägare. Det visade sig att han måste följt med en lastbil från en förort söder om Stockholm o hamnat i Sollentuna. Så skönt att kunna åka o lämna honom till sin ägare.
Jag som har höga tankar om katters intelligens tror kanske att Sotis inte ville ha fler ungar när den hon hade försvann. Sotis var en mycket smart kisse. Hon försvann ju direkt när vi kom med fällan. Hon kom heller inte fram till andra som passerade utan lärde sig ganska snabbt våra steg och röster. Det var ofta mycket otäckt att gå till henne. Halva Sollentunas a-lag höll till runt puben. Det var dessutom lite av en pissoar just där. Även Sollentunas mest kända a-lagare stötte vi på ett antal gånger. K Pettersson som var misstänkt för mord. Nej, ju mer man tänker på det så förstår man inte alls hur hon klarat sig. Då förstår du säkert vilken extra lycka det var att få hem henne från denna snuskiga bostad.
Vilken underbar och sorglig berättelse.. Vilket tålamod ni hade. Vad underbart att hon fick leva sina sista nio månader inomhus.. Det här värmde själen..
Otroligt!
Jag tor på att alla katter här på välden ha en uppgift för oss. Att trösta oss, glädja oss eller som så många katter gör lever ett hemskt liv för att visa oss hur vi är och var empatin och medkänslan hat tagit vägen. Just de katter som vi kan rädda ger oss så mycket och hjälpa oss att fortsätter växa som människa och att vi ska påverka andra att bry sig om andra och annat än oss.
Alla katter har rätt att leva! Döda problemet inte katten....Besök oss gärna på Hittekatter.ifokus och på Djurskydd.ifokus
Åh vilken fin historia om Sotis. Tack för att ni tog hand om henne.
#8 Instämmer helt!
Vilken fin berättelse men tårarna skymmer min blick så jag kan knappt skriva…………… Tack för det ni gjorde för henne….
Lilla lilla kissen…..nu har du det bra där på andra sidan regnbågsbron.
Kastrering är Aoch O i arbetet med att minska på de hemlösa katterna
vilken fantastisk berättelse, man blir både tårögd och rörd av denna lilla sotis, samma höst tog jag ochså in en liten sotis som hade varit ute ca 1 år. han blev världens keligaste och jag avgudade honom , han bodde hos mig i 5 och ett halvt år
Vart alldeles tårögd så här på morgonkvisten vilken vacker historia. Och massor med tassekramar till er för att ni så envist fanns där för Sotis.
//Eva, Mojje, Busan och våra akutkatter Kisen och Björne
Skicka ett sms med texten Katthem 25 eller Katthem 50 till nr 72970 så skänker du Stockholms Katthem motsvarande belopp.
Tårarna kommer, så underbart att ni inte gav upp om lilla Sotis att hon äntligen fick komma in efter alla dessa år. Det är så underbart.
Lisa
Även här bränner det av tårar i ögonvråna när jag läser den sorgliga men ändå så fina berättelsen om Sotis, Kattolin.
Jag kikade in på din sida och blev varm inombords av att läsa om alla de övriga missarna som du har räddat in i stugvärmen.
Kattvänner som du är det bästa jag vet, skrev jag i din gästbok.
/Pelusa
Tack ALLA snälla för så mycket beröm! Det känns så gott i hjärtetrakten att få berätta om Sotis. Om ni visste hur många som passerade där i centrum och såg denna lilla katt. Tyvärr var det ju ingen som orkade engagera sig och ta den tiden att försöka få in henne. Alla dem vi mötte sa bara att det går aldrig. Sotis låter sig aldrig någonsin fångas. Så många glädjestunder och lycka vi fick med henne. Från att ha hållit ett avstånd på 10 meter ungefär till den första gången hon svarade när vi ropade på henne. Den allra första lilla nosningen med svanhals! Att få klia henne försiktigt under hakan fortfarande med svanhals! Vi satt där och pratade med henne. Några månader innan Sotis kom in fick jag kontakt med en "kattpratare" som sa att vi skulle sitta ner och berätta hur allt skulle bli när Sotis kom hem. Så vi pratade, vi förklarade om o om igen hur hon skulle gå in i transportväskan, hur vi skulle stänga luckan och åka bil hem till värmen. Vi berättade att hon skulle få ett eget rum med värme och mjuka saker att sova på. När Sotis först kom hem så bodde hon under sängen i rummet. Ja hon var ju van att ha ett tak strax ovanför huvudet. Det dröjde inte länge innan hon kom fram och tidvis la sig ovanpå sängen. Vi köpte en fåtölj för att vi skulle kunna sitta där inne och socialisera henne. Sotis snodde fåtöljen till sin så vi köpte en till. Vi ville sitta bredvid henne och mysa. Sotis började då kliva över i vårt knä. Ja det finns sååå många härliga minnen.
Ja, jag tror att vårt pratande till slut fungerade. Eller blev hon kanske bara så trött på vårt tjat så hon till slut klev in i väskan? ler
Åhhhh..vilken fantastisk fin berättelse..jag blir djupt berörd av den, tårarna gör ett litet försök att titta fram här…är så oerhört glad för Sotis skull..tänk så tacksam hon var mot er som såg till att hon fick ett värdigt liv tillslut. Ett liv då hon fick känna sig så högt älskad och omtyckt av varma människor som er…Så sorgligt att Sotis kom att bli så illa däran..men hon fick känna sig älskad intill det sista..o somna in i tryggheten..tror att hon finns med er än idag, och sänder er många tacksamma spinnanden på sitt eget lilla sätt däruppe bortom regnbågsbron..
Puttar upp!
Alla katter har rätt att leva! Döda problemet inte katten....Besök oss gärna på Hittekatter.ifokus och på Djurskydd.ifokus
otroligt att hon var ute i 12 år.och att ni tillslut fick in henne
Här kommer en länk till en liten liten filmsnutt med Sotis.
Får inte upp den:(
Alla katter har rätt att leva! Döda problemet inte katten....Besök oss gärna på Hittekatter.ifokus och på Djurskydd.ifokus
Så söt….. JAg kunde se den….
The Owls are not what they seem
de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....
Jätte söt filmsnutt!
Puttar upp denna underbara berättelse om Sotis liv.
Vilken underbar berättelse om en tillika underbar liten katt…
/Maria
Vad underbart att Sotis fick en trygg och kärleksfull sista tid i sitt liv! Tack för att du delade med dig om Sotis!!
Åh man blir så rörd.. Jag började nästan gråta!
Jag har räddat 3 små kattungar förra vintern.. En har jag hemma, Tarzan, och de två andra har min kompis tagit hem!
De bodde hos ett pensionärspar, under deras farstu och i deras gamla lada.. men de ville skjuta katterna! Deras granne brukade ge katterna mat och hade byggt ett litet vindskydd åt dem med filtar i så att de inte skulle frysa.. Deras mamma hade dött, antagligen av svält för hon hade vart så mager…
Det var många minusgrader ute när vi stod och förskte locka in katterna i burar med hjälp av leverpastej.. vi lyckades fånga en första dagen men det tog lång tid innan vi fick in de andra två. Min lilla Tarzan var skyggast och fångades in sist…
Idag, ett år senare så är Tarzan en gosig liten kisse som älskar att bli klappad på! Men han litar fortfarande inte riktigt på främlingar än och vill inte bli klappad på när han är utomhus… Inte mer än när han är på altanen och bara av mig! jag är hans favorit! hihi!
Men han gör framsteg hela tiden och är jätte mysig! Hans syskon, en bror och en syster, är helt underbara dom oxå! Dom busar och gosar som tokar! Men de är inte lika skygga som Tarzan!
Tänkte lägga in en bild på Tarzan oxå! 
Julkatt! 
Gråter…
Men visst är det underbart att vissa av oss bryr oss, det finns alldeles för många som inte gör det. Detta gör mig glad att få höra att någon visade sin värme och öppnade sin trygga famn för den vackra svarta katt.
Fler borde öppna sina hjärtan för katterna i nöd..
#28 Så underbart av er! Så fin han är Tarzan! Hoppas att han får leva med er många många år.
Ja, känslan är svår att beskriva när man vinner en utsatt katts förtroende. Alltid tänker jag på de människor som inte har känslor för djur. Tänk så mycket dom går miste om!! Den villkorslösa kärleken vi får. Att ha en mjuk spinnande varm kropp intill sig. Finns det överhuvudtaget något som är så underbart och rogivande? Jag har väldigt svårt att tänka mig det i alla fall.
Starta ny diskussion