Tänkte att det här gäller ju alla djur. Jag föder upp marsvin och de flesta vill ha bebisar så de kan forma dem som de vill och inte ha "färdiga" djur.
Dock så är de som faktiskt köpt vuxna djur oftast de som är mest nöjda.
Med marsvin vill man ju helst att det är åldersskillnad så jag rekommenderar alltid att man köper en vuxen och en unge så får man lite av varje och den vuxna är ju oftast möjligt att kela med mycket fortare än ungen och den vuxna ger ungen stöd så den blir tam fortare.
Har själv ej katt men går i tankarna att skaffa och vill ha en eller två vuxna omplaceringar men vill först få mer ordning i mitt hem.

#1 I vilken utsträckning uppfattar du som uppfödare att man kan forma ett ungt marsvins personlighet och beteende för att få det "som man vill"?

Jag vet att det inte går att forma ett marsvin som man vill utan det är vad köparna tror. Jag har förklarat att det beror så mycket på arv också - jag har djur som är/varit supersociala och de som varit mer tillbakadragna och de har vuxit upp hos mig med samma förutsättningar men olika föräldrar.
Jag tycker det är viktigt att ta kullar efter djur med bra temperament.
Se'n blir ju ett djur som hanteras mycket på ett bra sätt mer tamt än ett som hanteras ovarsamt eller som ägaren ledsnar på efter en vecka och de inte blir hanterade alls.
Jag sålde två små ungar en gång till en ung tjej och det lät väldigt bra, de hade vana med marsvin också. Se'n flyttade tjejen hemifrån efter en tid och fick/ville inte ta med marsvinen så de kom tillbaka till mig och räddare marsvin har jag nog aldrig sett, sålde dem vidare till ett vuxet par som förstod problematiken och lovade ta väl hand om dem. Förhållandet tog slut och marsvinen kom tillbaka till mig igen och var då supersociala och trevliga så visst kan ägaren göra stor skillnad. De här killarna hade väldigt trevliga och sociala föräldrar så slutresultatet var nog en kombination av arv och miljö. Men det bevisar också att man kan göra skillnad för vuxna djur också.
Men här ser vi ett djur med lägre status än katten t.o.m. så förstår problemet med hur folk ser på katter.

Precis, hur en katt (eller ett marsvin) blir beror ju inte bara på familjen där djuret växer upp.

Arvet är också av stor betydelse. Vilka gener som just det djuret fick från sin mamma/pappa. Varje individ har sin personlighet. En del katter är t ex blygare och försiktigare än andra redan från start, och kan förbli så hela sitt liv. Det finns studier som visat att kattpappans personlighet (arvet från pappan) är av betydelse för hur kattungarna blir. En vänlig, människosocial kattpappa fick t ex oftare människosociala kattungar som var mer positiva till främlingar/beröring.

Det är också viktigt för kattungar att de får kontakt - med flera människor - tidigt i livet (under levnadsvecka 2-7 cirka, något olika uppgifter förekommer). Det gör också katten mer social i umgänget med oss människor.

Kattungar som föds ute, och som inte umgås med människor under sin första tid i livet (under den s k "socialiseringperioden"), kan bli mer försiktiga till människor rent allmänt, och kanske är tryggast bara med sina "närmaste" människor på sikt.

Många katthems-aktiva upplever att kattungar som fötts ute av en tam/social kattmamma (som signalerar att människor är ofarliga/okej) visar mindre rädsla för människor och snabbare blir tama och vill umgås med oss människor.

Förr trodde många att utefödda kattungar inte kunde få ett gott liv ihop med människor ö h t. Men idag vet vi att det i de allra flesta fall går bra. Dock bör man inte placera en rädd utefödd kattunge i en stökig, högljudd barnfamilj - utan som vanligt gäller det att man placerar rätt katt i rätt familj. En försiktig kattunge behöver en trygg familj som har tid för sin kattunge, och som förstår vikten av att leka och umgås med kattungen.

Köper/adopterar man däremot en vuxen katt så ser man ju ofta redan på katthemmet eller hos uppfödaren "vad katten är för sort". Dock ska man veta att en del katter är väldigt reserverade på katthemmet p g a stress och "blir sig själva" först efter en tid i det nya hemmet. Prata med ditt katthem - de har ofta bra koll på katterna och ungefär vad man kan förvänta sig framöver.

När vi skaffade katt ville jag absolut ha en vuxen katt just av den anledningen att "veta vad man får" .
Att katten skulle ha utvecklat sin personlighet så att vi kunde vara säkra på att få en som passade med vår familj.

Dock ville jag gärna att katten skulle vara ganska ung då jag hoppas på att få ha den med i vårt liv så länge som möjligt.

Jag hade också bestämt mig för att det var en vuxen katt vi skulle ha när vi sökte katt för ett drygt år sedan efter att vår senaste katt gått bort. Vi hade många tankar om hur vi ville att vår nya katt skulle vara. (Ungefär som vår gamla katt ; ) )
Då är ett katthem bra, tänkte jag. Och så gick jag och förälskade mig i en av katthemmets vuxna fd hemlösa skyggisar = en katt som ingen visste hur den skulle bli! Och det blev jättebra! Inte alls som vår gamla katt, men jättebra på ett annat sätt.

Men visst kan man forma en vuxen katt. Naturligtvis bär katten med sig erfarenheter från sitt gamla liv som ställer till det ibland. Men också en liten kattunge har erfarenheter med sig, och en egen personlighet. Och det tar väldigt mycket tid och kraft att ta hand om en kattunge. Och det tar längre tid än man tror innan den blir "vuxen och förståndig".

Min fd skyggis ligger just nu på rygg på min tröja i stolen intill mig och sover med magen i vädret. När jag flyttar mig till soffan om ett par minuter kommer kan att vakna, sträcka på sig och hoppa upp i mitt knä och kräva att bli kliad på halsen och under hakan. Han är en fantastisk goskatt. Men om någon skulle knöla ihop en papperspåse skulle han bli skrämd, och om en person utanför familjen skulle komma in genom dörren skulle han snabbt smyga tyst som en indian och gömma sig under täcket i min säng.

Med tiden kommer han förhoppningsvis att bli ännu mer av den trygga, lyckliga och busiga katt han har förutsättningar att vara. Han är på god väg. En katt är inte färdig och oföränderlig bara för att den är vuxen.