Det kan vara slickdermatit - det uppkommer som en slags beteendestörning, det är helt enkelt nervöst betingat. Ungefär som när människor biter på naglarna. Helt säker kan man naturligtvis aldrig vara, så därför är det bra att du tar honom till veterinären för att utesluta allergier.

Många gånger kan vi kattägare i ren välmening förvärra de konflikter som katterna har med varandra genom att gå in och sära på katterna, sätta dem i olika rum etc. Jag fick stränga förhållningsorder från vår veterinär när jag hade en liknande konflikt i kattgruppen. Han så åt mig att bita ihop och låta katterna lösa konflikten själva. Det hjälpte faktiskt. Det var en hel del tuffa tag, men sedan la det sig. Om man själv går in och styr i det hela finns risken att konflikten konserveras och att katterna aldrig blir sams.

//Lena

Ja det är det jag tänker, att det skulle kunna hänga ihop med att han i övrigt inte verkar vara sig själv riktigt. Men det skulle också kunna vara episoden med att vi köpte fel kattsand, en med parfym, eller något i fodret, och såklart finns det andra saker han kan reagera fysiskt emot. Så vi ska titta närmare på det för säkerhets skull.

I normala fall så skulle jag också tänka så. Jag går aldrig emellan Lillan och Grizzly t.ex. Men mot Kisse är Grizzly såpass mycket värre, jag är både orolig för att Kisse ska bli allvarligt skadad och över att Kisse är så rädd. Nu är det lite bättre, men i början var Grizzly som en helt annan katt när han tände till, varken såg eller hörde… Och Kisse har inte en chans mot honom. Att vi stänger dörrar här beror på att vi när vi inte har uppsikt, framför allt när vi inte är hemma, inte vill att det ska hända något så att vi kommer hem till ett slagfält. Grizzly skadar på allvar när han slåss, ska jag ändå låta dem sköta det själva?

Jag har ju också dåligt samvete för att jag ser att Kisse mår dåligt, han är så annorlunda, och det var jag som plockade in Grizzly i hans hem…

Jag har en ny hane här som försvarade en hel golfplats som sin revir och jag har 7 andra katter här nu. Två av de är rädda honor som ändå har det svårt. Han går på angrepp mot alla. Fast samtidigt börjar de lugnar ner sig. De unga brydde sig inte så mycket om honom, fast han jagade de. Kvar är nu en hona och en stor bamsehane som är förbannat på mig för den nya hanen. När de börjar morra åt varannan går jag emellan med skinka, kattgodis eller bara prat. De kan de sitter brevid varannan och nosar hemligt på den andre. En del revor har det blivit både på den nya och de gamla katterna men inget allvarligt.

Katter är inga flockdjur men de kan lära sig att vara sams. Vad som är kul att den ena rädda honan nu har blivit kompis med de två unga hanar. Nu ligger hon med de och slickar de rena.

#2 Normalt sett brukar inte kastrerade hankatter slåss så att det är någon fara på färde även om det kan verka så. Nu kan jag naturligtvis inte gå in och bedömma just den här situationen om den avviker kraftigt mot normala rangordningsfejder. Har det hänt något allvarligt i samband med att de haft sina strider? Typ att de skadat varandra svårt.

//Lena

Det händer ibland att Grizzly bara går förbi utan att så mycket som se åt Kisse. Andra gånger kommer han smygande, man ser på långt håll vad som är på gång, och han kommer tillbaka så fort man vänder ryggen till. Mat vågar jag inte distrahera med, han kan bli lite exalterad om det är för gott…

Grizzly kastrerades i våras, Kisse har varit kastrerad i flera år. Kisse har fått några revor, hittills inget allvarligare. Nuförtiden brukar Grizzly inte flyga på direkt, utan börjar med att trycka upp Kisse i ett hörn, till skillnad från i början då det var pang på och tänderna i. Pluto fick i våras ett rejält bett över ryggen, som sedan såklart blev en varböld. Han hade ett hål rakt ner i ryggen, det såg ut som om någon spetsat honom med en penna. Kanske mest olyckliga omständigheter, men det som gör mig så orolig är att Grizzly är så mycket större, starkare och smidigare, och erfaren slagskämpe jämfört. Kisse sätter sig absolut inte upp mot honom, han bara springer undan (vilket verkar vara det som gör att Grizzly går igång så mycket på just honom). Själv har jag också lyckats bli biten av Grizzly, vilket mest beror på att jag var oförsiktig och inte till fullo insåg hur målmedveten han var. Jag har mig själv att skylla för det, men det är framför allt det som gör att jag inte vill omplacera honom. Jag vill inte att han ska hamna hos någon som vid en sådan olycka skulle lasta honom.

Pluto är lite dumdristigt uppnosig och lekfull, det kommer han undan med. Går Grizzly emot honom är hans taktik att lägga sig på rygg och skrika högt och morra, och det händer oftast inget mer. Lillan går på Grizzly och slår honom, och hon bryter om han bråkar med någon av de andra. Hon är snabb nog och tillräckligt tuff för att han ska acceptera att hon rättar honom, för det mesta. Men Kisse springer undan, och när han blir trängd, går i försvarsställning.

Vad säger det dig?

Det verkar som Lillan är ledaren i gruppen och att Kisse har problem med sin egen rangordning och därför inte spelar med på det sätt som är normalt. Sedan tror jag att Grizzly hade mycket hormoner kvar då i början vilket gjorde att han betedde sig som en okastrerad hankatt även om han var kastrerad. Det brukat ta en viss tid innan hormonerna går ur kroppen. Nu har det lugnat ned sig eftersom dessa är borta. Sedan kan en hankatt som varit könsmogen och är lite äldre ha kvar sitt beteende som okastrerad. Brukar dock mattas av efter hand. Det är ofta en serie av omständigheter som gör att det blir som det blir i sådana här situationer.

Det verkar ju trots allt som att det börjar normalisera sig. Men ibland mår vissa katter inte bra av varandras sällskap. Det har hänt mig med att jag fått omplacera individer som sedan blommat upp och mått betydligt bättre var för sig.

//Lena

Det stämmer nog att Lillan är ledare, och det accepteras av de andra. Kisse var kanske ett år då han flyttade in här, innan dess vet vi inget om honom. Han var kastrerad och övergiven. Hos oss var han ensamkatt tills för ca 1,5 år sedan, dock har han i stort sett hela tiden fått gå ut och där träffat på katter.

Situationen har ju blivit lite lugnare med tiden, och det är nog som du säger, delvis hormonerna och också att Grizzly börjat hitta sin plats. Frågan har ju hela tiden varit om problemen ska gå över eller inte, hur mycket tid man ska ge det osv. Just nu är väl lite av en ny vändning i och med att det är Grizzly som visar att han inte mår bra, och att vi nu ser en förändring av Kisse till det bättre. Det gör ju att alla frågor dyker upp igen och all oro blossar upp.

En sak som eventuellt kan göra Grizzly deprimerad är att vi har hållit honom inne här. Kisse är den enda som får gå ut, Lillan och Pluto kan gå i koppel så de får komma ut nångång ibland. Jag skulle vilja få upp en kattgård och låta dem alla ha samma villkor, ute i kattgården eller inne, men det kommer att dröja ett tag till innan det blir av. Jag kanske borde ändra policy för Grizzly. Kisse får ju gå ut enbart för att han mår dåligt av att vara bara inne och för att han inte funkar i koppel. Men det går ju emot mina principer om lösa katter. Och jag är inte säker på ifall det har betydelse för Grizzly eller ej, och om det kan ha någon negativ effekt, förutom de vanliga riskerna och att han kanske väljer att söka sig någon annanstans.  

Jag behöver skriva av mig lite, som ni kanske märker.

Har ni försökt med Grizzly och sele. Kattgård är alltid bra. Mina skulle nog blir ganska uttråkade om de inte kunde springa av sig ute.

#8 Det har jag inte provat ännu. Jag har tänkt tanken och avfärdat den, men när jag tänker efter så är det ganska dumt av mig att tro att jag vet hur det går. Så det gör vi.

Nu har han selen på sig… smög på den när han precis vaknat. Först satt han bara och surade, sen blev han lite akrobatisk och nu är han distraherad av att titta ut genom fönstret.

Förutom en kort stunds distraktion av fönstret ägnade han sig omväxlande åt att akrobatisera och backa, samt ligga och tjura. När jag sedan tog av selen passade han på att bita den. Under tiden sprang Lillan och Pluto runt och tjatade på mig om att de skulle få gå ut, de vet ju vad selen betyder. :) Jag gör fler försök så får vi se, kanske det blir koppelkatt av honom än. 

Resten, ja vi får se hur det går med alltihopa, ett steg i taget.

Sen finns det ju medel, typ Feliway och någon här inne tipsade om clomicalm. Men kanske små koppelpromenader gör att han får utlopp för energi….KAttgård är toppen! Jag älskar min!

Ja, Feliway ska vi prova har vi tänkt.

Idag fick han ha selen på sig igen, ungefär lika som förut. Satte fast kopplet också, men det var en leksak om jag inte höll i det. Hålla i går inte innan han är mer van, då får han bara panik av att sitta fast. Men jag antar att jag har gott om tid att träna innan det blir av med rastgården, det är ju inte bara jag som bestämmer där. Tränandet håller ju honom sysselsatt i alla fall, på gott och ont. :)

Han lyckades också smita, lös i trädgården, min ouppmärksamhet i kombination med att han blev skrämd. Han var mycket försiktig, och smög runt, sedan fick jag honom lockad till mig. Tog in honom och han var extra gosig efteråt. Känns bra att han tyr sig till mig och så, samtidigt gör det att det känns ännu mer angeläget att inte behöva placera om honom. Men jag ska i alla fall vara försiktigare nu så att inte han kan smita igen, sånt är nog inte nyttigt vare sig för mina eller hans nerver.

Dags att skriva av sig igen och uppdatera.

Det har fortsatt som tidigare, fram tills förra veckan då vi hade ett ordentligt bråk, av samma kaliber som i början av Grizzlys vistelse här. Kisse blev biten över ryggen, men det verkar läka som det ska. Både tack vare att han är tydligare med att berätta än Pluto, och att vi efter Plutos varböld är extremt noga med att titta efter, så vi upptäckte det direkt.

Men nu är läget spändare än någonsin. Grizzly bara smyger på Kisse, t.o.m. om han upptäcker Kisses rester i lådan piper han till. Kisse har lugnat sig lite nu, men de första dagarna bara jamade han och bets av rädsla om han kände sig fast så han inte kunde hålla koll omkring sig efter Grizzly. 

Annars så har Grizzly slutat slicka sig så mycket och varit piggare. Invänjningen av sele och koppel har inte kommit så långt. Sele ka han ha, får han nån distraktion går det bra. Men kopplet funkar inte, känner han att han är fast börjar han fäkta hysteriskt och försöka komma loss. Med de andra katterna har det inte varit några problem att introducera koppel, har de försökt springa i väg så har kopplet stannat upp dem för ett ögonblick och jag har hunnit ta i dem med händerna. Men Grizzly stannar dels inte upp det där lilla ögonblicket, och han är heller inte på samma sätt övertygad om att händer betyder trygghet.