Hon flyttade in hos mig för snart fem år sedan. En liten docksöt men mycket skygg missa vid namn Tingeling. Meningen var att jag skulle vara akuthem till henne för en kortare period. 

Första tiden bodde hon i min klädkammare. Där bosatte hon sig inuti en lång klänning som hängde nästan ända ned till golvet. Hon satt som i ett tält och det var bara de små vita tassarna som stack fram. Det tog lång tid för henne att våga sig ut i lägenheten på upptäcksfärd och då bosatte hon sig under min säng. Jag försökte så småningom att få kontakt med henne, men förgäves. Alla klassiska knep gick åt skogen. Lek funkade inte. Hon tittade oföstående på vippor, laserpekare och snören för att sedan gå därirån. Däremot var det kul att sitta på avstånd och se mig leka med de andra katterna, men så fort jag riktade vippan åt hennes håll gick hon därifrån. Godis funkade inte heller, hon satt på avstånd och tittade på när de andra kalasade på räkor eller kyckling. Försökte man slänga en bit åt hennes håll såg hon mycket förolämpad ut och gick därifrån. Hon var  inte rädd för mig men totalt ointresserad av kontakt och efter två års tid utan större framsteg bedömdes att hon nog inte skulle kunna bli  mer tam och jag ville att hon då skulle få stanna här hos mig som min egen katt. Kunde inte med tanken på att utsätta henne för en flytt.

Det som bekymrat mig är att hon inte heller visade intresse för mina andra katter. När de försökte få kontakt med henne såg hon uppriktigt  förvånad och frågande ut och gick genast därifrån. Det var precis som om hon inte visste hur hon skulle bete sig. Hennes oförmåga att interagera både med mig och med katterna har  fått mig att undra på om hon kan vara autistisk. Men eftersom hon verkade rätt nöjd i sin egen lilla bubbla så har jag accepterat det och tänkt att hon har det bra och är lycklig som hon är och det är OK.

Så en dag för några månader sedan hände något enastående. Plötsligt for hon över vardagsrumsgolvet med en pälsmus. Efter fem år!!  Jag hade aldrig tidigare sett henne leka. Och så för någon månad sedan så sprang hon plötsligt runt med mitt tjejgäng här. Jagade och busade så att mattorna flög. Jag var alldeles stum. Hon lekte med de andra katterna. Och så har det fortsatt. Inte varje kväll, men ibland är hon med och far runt. 

Och så i lördags hände  det. Det ofattbara. Jag satt i soffan och hon kom fram till mig och nosade på min fot. Ni fattar inte, men för mig är det högre odds att jag skulle vinna fem miljoner på lotto.  Jag är fortfarande chockad och måste nog frångå min teori om autism. Vem vet, om några månader kanske jag kan få bjuda henne på en räka. 

Tingeling när hon kom till mig.