Mitt liv består av kattminnen, men inte så många som man skrattar åt. Däremot andra djurminnen som kråkor och sådana som jag räddat. Eller snarare försökte rädda. /Vanessa

vanessa   har du alltid  katter,eftersom du verkar  ha   så  bra hand  med katter?

Jag kommer ihåg ett minne. Vår granne hade en jätte fin svart och vit katt som hette Simba.. vi hade en utekanin som hette Kim.. varje dag kom Simba och hälsade på Kim och la sig utanför gallret eller på buren.. de blev bra kompisar kaninen o katten.. samma dag som Kim dog så slutade Simba komma in i vår trädgård .. Hon gick aldrig in där mer..så hon sörjde nog vår kanin och sin bästa vän..Kim levde i 10 år så ni kan förstå att Simba  räknades till familjen av oss.

#3 Djur förstår mer än man tror. Simba visste att Kim inte var i buren mer. De blir som familjemedlemmar.

När jag skaffade mig min första katt var jag katträdd. Första helgen satt jag i ett hörn av lägenheten och skrek och Simson i den andra.  Jag hade då haft hund i några år och trodde att det var samma sak. Dvs jag tog katten i koppel och gick ut och gick med han. Träffade så en kompis och stannade om pratade. När jag skulle gå hade jag ett koppel som försvann in i en stupränna!! Där hade Simson klättrat in!  Snacka om att jag inte hade nån koll på vad jag höll på med!

Jag minns vår underbart goa misse som vi hade då jag var barn..på den tiden var det inte tal om något annat än att kattungar skänktes bort…mina föräldrar tog hem den här missen från en bondgård..minns inte hur gammal katten var vid omhändertagandet, som 7 åring reflekterade man inte över sådant..men hur som havar växte Snöfot upp till en helt fantastiskt snäll, go o oerhört klok misse..det var med stor sorg för hela vår familj då han var tvungen att somna in på grund av sjukdom..glömmer aldrig underbara Snöfot..

fina  och sorgliga   minnen   har man    av   sina   djur.jag hade en katt   en sommar   som jag   tog hand   om  och kallade  för  nic   efter skådisen  nic  nolte    en  dag    i  slutet   av  sommaren   hittade jag    honom död     på  gatan     ,han hade blivit  överkörd. det  glömmer   jag alldrig.

Intressant att läsa om era kattminnen sen ni var små!

du   katter  e mitt  liv ,har du  några  kattminnen  sen  du var liten.

Jag kommer ihåg när jag kom hem från en vecka på Teneriffa. Jag blev bokstavligen skiträdd för mina katter! Speciellt Lucas. Han såg sååå stor ut när jag kom hem. Jag blev livrädd å bara grät å skrek att det inte är min katt.. Jag va 12 år då. Snacka om att det kan slå slint i skallen på en.. haha.


#8 Nej jag har bara "vanliga" och tråkiga

När jag var barn hade vi en svart-vit hane, Josef. Vi bodde då i Hannover och han var utekatt. Men då fanns det inte så många bilar. Vi var de enda som hade katt och därför populära hos kompisar. Vi bodde på bottenvåning och han hade stege upp på balkongen. Vi var 3 syskon och på kvällen hade vi schema var Josef skulle sova, det var alltid bråk. Han blev gammal, då hade jag flyttad för länge sedan.

Min mor har alltid varit kattokig. När hon gifte sig och de åkte på bröllopsresan till Jugoslavien hade de en kattunge med sig. Den finns med på många bilder. Sedan flyttade de kanske 200 km och katten försvann, men efter en tid kom det till det stället de bodde innan. Katten fick nog stanna där.

Mitt minne kommer från när jag var fyra år. Min syster hade tagit hem en skölpaddsfärgad kisse. Så kelig och söt och underbar.
Pappa sa ingenting, det var väll ok att ha katt. Men mamma fick ett utbrott genom telefonen där hon skrek "vi ska inte ha katt, det kommer aldrig att funka i lägenhet sen, lämna tillbaka den på en gång!"
Min syster fick snällt gå tillbaka med katten.

En vecka senare kommer mamma upp till landet. Hon följer med min syster som ska rida på en bonndgård lite längre bort.
Dom är borta i ungefär två timmar.
Jag springer för att möta mamma som kommer cyklandes och där, i hennes tröjarm så sticker det ut ett litet huvud. En lite katt? Men mamma vi skulle väll inte ha katt?

Det var så Lucas kom in i vårat liv. Han hatade mig från första stund och det tog många år innan vi kom överens.
Men han blev till slut min bästa kompis, det var mig han tydde sig till, mig han lyssnade på.
Vi fick leva med honom i 17år och jag kan säga att min mamma aldrig ångrade att hon tog hem honom. Hon skämde bort honom som ett litet barn, han hade till och med en egen stol vid matbordet.

vilket   gulligt och fint  minne