Jag tror faktiskt att de flesta inte tänker på att de ska skaffa barn. Och så skaffar de sig barn och många kanske lyssnar på sin omgivning eller mödravårds centraler och liknande där de skriker ta bort pälsdjuren så fort man har sådana och väntar barn. Vid första barnet kan dessa människor te sig lite skrämmande med sina profesior:
-Älskar du ditt barn? Gör dig av med katten!
-Du vet att katten kan klösa ögonen ur ditt barn va?
-Älskar du ditt barn? Gör dig av med katten!
-Du vet att otroligt många spädbarn kvävs av katter som ligger på dem?
-Älskar du ditt barn? Gör dig av med katten!
-Vill du att ditt barn ska bli allergiker? Få astma och kanske dö av det?
-Älskar du ditt barn? Gör dig av med katten!

Låter hårt, men många är sådana. Om man då står som mamma till första barnet kan man bli skrämd av detta. Jag har inte blivit det men jag vet folk som ringt mig och gråtit blod av dessa anledningar. Och djuret kan bytas ut från katt till andra. Stämmer i alla fall.
Tragiskt men sant.
Så där kan man nog se en förklaring i alla fall.

Sedan finns alla andra i och för sig också. Men min erfarenhet är att många gör det på grund av myndigheter/läkare runt om dem under graviditeten eller strax efter bebisens födelse.

Tur att mina föräldrar inte var sådana. Jag delade vagga med underbara, stora hankatten Minos. Önskar jag kunde bjussa på en bild, men jag har den inte här..

Oh, vilka ondsinta människor på mödravårdscentralerna! Fara med sådana osanningar.. Påminner mig om idioterna på ungdomsmottagningarna som vill tvinga på alla unga tjejer galna hormonpreparat (p-piller, p-stav etc). Men, jo, jag har också hört de där visorna. Folk är inte riktigt kloka.

tråkigt med såna hot, okunighet synd bara att det fortfarande lever kvar hoppades att det mer eller mindra försvunnit nu i bårt upplysta samhälle. själv är jag uppväxt mer att djur och barn höt ihop, under samma filosofi är mina barn och barnbarn uppväxta

#3 Vilken fin bild!! Visar hur gott det kan vara att ha en sängkamrat av det mer håriga slaget!!

 #3 Säger samma sak, vilken fin bild!

Vi hade lite av det problemet när vi fick barn.

Trots att jag lovat mig själv tusen gånger innan att Hampus aldrig skulle behöva känna sig undanskuffad när bebisen kom, så var verkligheten lite annorlunda.

Det fanns helt enkelt inte samma mängd tid att ligga på golvet och gosa när bebisen skulle ammas och matas och bytas… Ammas gick väl i och för sig bra, då hade jag bebisen på ena armen och katten på den andra. Men jag såg att han hade lite tråkigt och framförallt hade jag ständigt oerhört dåligt samvete, trots att jag var hemma hela dagarna och gosade så mycket jag bara hann. Så vår lösning på problemet blev att skaffa en kompis till honom.

Och det blev otroligt lyckat! Han har levt upp och busar som en tok med svarta Sally (fd Marta) från Akutgruppen. Hon är världens coolaste katt, klev in och acccepterade allt. Och han är så barnsligt förtjust i henne så att han blir jobbig…Han putsar henne, ropar på henne och lurpassar på henne. Hade jag varit hon hade jag blivit mäkta trött på honom. Men han är lycklig, hon är lycklig och jag har inget dåligt samvete längre. Och bebisen är lyckligast av dem alla, hon älskar sina katter över allt annat!

Så kan man också göra när man har katt och skaffar barn!

Sån underbar berättelse Hampelina…….

Ja alltså.. jag fattar inte det där heller… 

Har förståelse om det visar sig att det lilla barnet är allergisk mot katt, då kan jag förstå att det är en våldsamt smärtsamt situation på alla sätt, men att sådär i "förebyggande syfte" typ.. alltså.. jag fattar det inte.

minns att jag fick många sådana kommentarer när jag väntade barn, och fick höra hur oansvarig jag var som inte gjorde mig av med katterna! Trist att det finns sådan okunskap på mvc… kan ju berätta att barnen och katterna är riktiga bästisar och det fungerar aldeles utmärkt:-)

#10 Hade ju varit mer oansvarigt att faktiskt göra sig av med katterna. Då tar man ju inte sitt ansvar för dem!

Undrar vad dom skulle sagt på bvc om dom fått nys om att vår äldsta gick o födde sina ungar i vår en-veckas bebis säng!!..Vi såg inga problem med det..bäby fick ligga nära mamma hela tiden i sängen istället..enklare för mej att amma..o johannes hade mamma o pappas närhet hela tiden…aldrig några problem med bäbis o katter..förutom att morfar fick göra skydd för tvååringar som tycker det är spännande att smaka katternas torrfoder..

Kolla in solkattsberättelsen på Xylene

http://www.katthemmet.nu/info/katter.php?archive_name=Solkatter

Blev så glad när jag läste och såg den fina bilden

Ja det finns människor med hjärna……

Min stora skräck just nu är att tänk om när jag väl skaffar barn att barnet blir allergisk mot katt… Men har aldrig haft en tanke på att sälja mina gullekissar för att jag skaffar barn. Jag växte upp med katt och det har lärt mig så otroligt mycket om respekt och hur man behandlar både djur och människor.
Men nu så är det inte snack om barn på några år, varför skaffa barn när jag har mina tvä kissar här hemma ;)

men fy så hemskt! även jag är uppväxt med djur, både katter och hundar. till och med kattungar. :) och inte har jag skadas av dom inte. tvärt om tycker jag att barn lär sig att man inte kan göra vad som helst med djur

§7 Vilket härligt sätt att hantera situationen och dessutom har du ju gjort en god gärning som tog en katt från katthem :) Jag som är 60 år fattar öht inte varför så många tycker att det är ett problem att ha barn och djur och i så fall borde det väl vara jobbigare att ha hund som man ju måste gå ut och gå med än en katt som i stort sett sköter sig själv. Jag har sovit med katt i sängen så länge jag kan minnas och jag hade djur när min son var liten och ingen är allergisk och ingen har blivit kvävd eller riven eller nåt annat som de skrämmer blivande mödrar med. Jag tror inte ens att den tanken existerade på den tiden utan det var naturligt att ha barn och djur samtidigt och dessutom fick ungarna lära sig att ha respekt för djuren vilket man inte kan säga om många av dagens unga tyvärr.

Jag är själv en orsak till att vi inte har kvar dom, andlednign; jag var livrädd för katterna trots att dom bott med mig i typ 7 år. jag grät, kunde inte vara ensam hemma.. dom bet/rev mig helt enkelt bara jag sa något eller satt bara gjorde ett piss,
Min mamma blev jäkligt orolig och vill einte att jag skulle må så dåligt för katterna höll på, tro mig vi försökte länge, i samma veva fick båda tarmproblem och det blev så helsike mkt medeciner (tror jag det var) och sådant, så vi avlivade dom.
Än idag bär jag skulden på att "dödat" katterna. jag önskar att vi kunde haft kvar dom, men som sagt dom funkade inte med mig, och att sälja sjuka katter är ju inte helelr lyckat. så vi avlivade dom..

Tänkte på det här med "Barn - Slänga ut katten" som det stog om, lite annorlunda för mig dock. men kände att det träffade..
vi kan ju inte sälja sjuka katter eller hur ? Och dom funkar inte alls för oss och i samma veva sjuka, det fick bli avlivning.
nu 3 år efteråt gråter jag vid att jag har skuldkänslor.

Behövde skriva av mig ang detta…

Men katterna blev sjuka och det var inte ditt fel. Och att du var rädd för katter är inte heller ditt fel. Här finns en kvinna på sajten, Marieborg, som berättade också hur rädd hon var. Jag tror tom som vuxen. Men nu har hon en massa egna katter, akutkatter och jobbar själv på katthem.

Tråden var mer mot folk som skaffar sig en katt och när det väntas barn måste katten ofta flytta. Mycket pga okunskap och rädslor hos föräldranar och barnläkare.

Kan meddela att flera av mina bekanta som har varit på gång att skaffa barn har blivit starkt rekommenderade av sina barnmorskor att göra sig av med katten pga av risk för allergi samt pga av kattsanden då det inte är bra för foster och nyfödda?!?

För att inte tala om att katten kan klösa barnet….. Och flera av dom har blivit rädda och gjort just det. För inte vill dom riskera sina barn.

Ibland så känns det verkligen som om man jobbar i motvind när man värnar om våra djur.

Eva & Mojje & Busan

Jag hör mycket av det där att gravida inte kan hantera kattlådor för att det är giftigt för fostret ect. Och att när barnet väl kommer så ska dom bli rivna, allergiska osv… Allt detta är myter som blivit sanningar, en bebis har ju det oskyldiga utseendet för att väcka moderskänslor hos andra och då inte bli skadat.

Vem är det som har hittat på att katter ska riva bebisar? Jag tror aldrig det har hänt, och absolut inte med mening och illvilja från kattens sida.

Och Vad är det som är så gftigt i kattlådan att fostret ska skadas som de blivande mödrarna inte kommer i kontakt med direkt dom går utanför dörren och motionerar som dom blir rådda till?

Varför är det vanligare med allergier sen dessa myter började spridas runt på MVC? Kan det vara för att barnet aldrig får utveckla recistens mot allergener eftersom allt som innebär bakterier och smuts rensats bort så intensivt av föräldrarna? 

Om jag mot all förmodan skulle få för mig att bli gravid och skaffa barn så kommer det barnet att få träffa på inte bara katter utan även råttor, hundar och diverse damm.

Att gravida inte ska rensa kattlådan är ingen myt, man kan nämligen få toxoplasmos vilket är extra farligt för gravida. MEN har man redan katt så är man i regel immun mot det och sen kan man ju se till att någon annan (läs barnets far) tar hand om kattlådan under tiden. Inget stort problem alltså.

JA, mot dumhet kämpar tom gudarna föregäves….