Åh Lena jag beklagar sorgen efter din svärfar och jag tänker på hela familjen.

beklagar också sorgen Lena, förstår att det väcker mycket känslor med att icensätta sin egen död, men nu vandrar han på de evigt gröna ängarna, frisk och kry  kram Maggan47

Fårstår att det känns tufft och svårt för er i sorgen, men ändå kanske det var det bästa för just honom. Han hade möjligheten att göra ett val, kanske fick han på så sätt frid i sinnet. Mina tankar är med er.. Ge er tid och rum att sörja ordentligt.

Tänker också på den aktiva dödshjälp som ändå är så vanlig här i Sverige. Nämligen den av djur. Djuren som inte kan säga om de vill leva eller dö, men som ofta får dö av en spruta om de får en svår sjukdomsdiagnos. Har alltid tyckt att detta är svårt, liksom för människor som inte kan uttrycka sin vilja. När det gäller människor som faktiskt kan välja har det kännt mindre komplicerat. Jag har precis som du, Lena, också varit för aktiv dödshjälp. Nu tänker jag lite mer på det med det du skrivit i bakhuvudet, men har fortfarande kvar samma ståndpunkt ändå, även om jag förstår att det kan vara väldigt jobbigt för anhöriga. Man kan ju tänka, som du tänker nu, att den som tar emot aktiv dödshjälp kanske skulle ångrat sig, kanske skulle haft mer bra tid framför sig, men å andra sidan hade de kanske bara lidit och väntat på döden.

Ingen närstående har ännu dött ifrån mig, så det är ju möjligt att jag ändrar åsikt. Sussan, den äskade gammelkattan som bor hos min far är dock sakta men säkert på väg bort. Vi har funderat och diskuterat en del kring detta med aktiv dödshjälp, men inte beslutat något. Det känns så knepigt att det är VI som ska besluta det, inte hon.

Lena, jag var i Tyskland under dödshjälpdiskussionen och man får inte glömma bort varför folk kämpade för det och varför det tom blev lagligt. Tema döden är svårt, fel och knäpp, min kille dog för 2 år sedan och jag har fortfarande inte fattad någon mening i det.

Vad som är lite knepigt är, som du skrev: lärt sig leva för dagen. Vi alla vet om risken att insjukna eller dö plötsligt i en olycka är relativ stor, men ändå bryr sig ingen om det. Jag lever iaf inte "bättre" för att jag vet om risken. Därför undrar jag hur viktigt det är verkligen för en människa att acceptera en dödlig sjukdom för att kunna njuta av livet. Jag menar det kanske är inte normalt för oss människor och i sjukdomfallet blir det lite påtvingad. De människor i den situationen upplever livet på sina egna sätt, men de har inget val. För mig låter det mer skrämmande att plötsligt kunna "njuta" av livet och samtidigt veta att det snart är slut med det. Allting sista gången…

På nåt sätt tycker jag det är mycket bättre som jag lever nu, helt lugnt och ovetande och lat. Tar saker som de kommer och skjuter helst allting upp tills i morgon….

Jag tror allting blir mycket lättare för dig efter en tid och inställningen till aktiv dödshjälpen kommer också att ändras igen. Åtminstone lite gran. Men jag är jätteledsen för er skull!

Ja Lena, det är alltid de efterlevande som får dra det tunga lasset. Men vi får aldrig glömma att det är en persons val att bestämma, vad livskvalitet är. Som han hade det, så ansåg han inte att han hade någon. Jag är dig evigt tacksam att du tog upp denna dsikussion här, så att vi kunde följa detta i realiteten och inte bara som främlingar på en TVruta. Människor är olika. Som min kära Siw, hon gav aldrig upp hoppet. Hon ville leva. Men din svärfar tyckte inte, att livet hade mer kvalitet. Kan förstå hur han kände, lite grann. Som förhoppningsvis fullt frisk, så kan jag också känna, att jag själv inte heller skulle vilja leva vidare och vara beroende av min omgivning för att senare invänta en mer eller mindre plågsam död. Men, som sagt, lätt att prata när man är frisk, hur reaktionen sedan blir ifall något händer, det vet jag ju inte! Tröst till dig!

Som jag ser det nu (med dessa erfarenheterna i bagaget) är det en mycket svår fråga som det är betydligt lättare att ta ställning till så länge det befinner sig på ett teoretiskt plan och något helt annat när man står mitt upp i det. Ju mer man tänker på det desto svårare blir det. En sak vi måste ha klart för oss är ett det inte alls är svart och vitt heller. Att vi inte har aktiv dödshjälp i Sverige innebär t.ex. inte att svårt sjuka lämnas helt åt sitt öde i smärta och lidande. Det görs oerhört mycket för att lindra, underlätta och stödja. Passiv dödshjälp är långt utvecklad och har blivit betydligt mer förfinad än bara för 10 år sedan. Man kan göra mycket för döende utan att gå på den här aktiva linjen. Det blir dessutom mindre dramatiskt och ett mer naturligt förlopp.

#4 Min ledstjärna i livet är just detta Att fånga dagen. Kan dock inte skryta med att jag är särskilt bra på det.

//Lena

Själv känner jag en kall kåre inombords när jag tänker på aktiv dödshjälp. Åtminstone i ett skede där man trots en oåterkallelig sjukdomsbild som man vet kommer leda till döden i en viss framtid, ändå fortfarande kan funka som människa i en anpassad miljö. När det sen blir dags att ta farväl så kan den passiva dödshjälpen komma in i bilden och hjälpa dig över tröskeln.

Citerar ditt citat, Lena, som kommer från Brobryggarna, att det allvarligaste med att legalisera dödshjälp är att det riskerar leda till att människovärdet devalveras. Att normen blir de helt friska i vårt samhälle medan pressen ökar än mer för de sjuka. Att när man insjuknar och börjar tära på våra gemensamma samhällsresurser så förväntas det att varje lojal och samhällstillvänd individ i besparingssyfte väljer dra ur pluggen. Bättre vara död och begraven än försöka tulta omkring, vara kronisk sjuk och tärande. Det kan mycket väl bli det nya mottot i ett krasst samhälle framöver.

Tänker oxå ofta som supermoccine i #3 att den aktiva dödshjälpen i vårt land är förbehållen djuren idag, men detta tyvärr utan urskiljning, vare sig de är unga eller gamla, sjuka eller friska.

Det tycks ju vara allmänt utbrett att döden är lösningen på många s k problem. Övertaliga djur, rädda djur, djur med olika beteendeproblem och djur med diverse åkommor osv bör ju alltid avlivas/skjutas i första hand.

Själv anser jag att i en bättre värld så kan man med läkares/veterinärs hjälp få ett förhållandevis ångest- och smärtfritt liv - och död när det sen blir för svårt att leva och därmed dags att få hjälp att komma över tröskeln till de gröna ängarna bortom kosmos.

Fånga dagen är ett bra motto men själv klarar jag det tyvärr aldrig hur mycket jag än försöker. Fånga stunden, sekunden/minuten passar mig bättre. Småsmå stunder av lycka, ro och harmoni… innan den krassa och ofta helt sanslösa verkligheten tränger sig igenom kokongen och förstör lugnet och sinnesstämningen för en stund.

/Pelusa

Jag tror det blev så svårt för er för att det blev så bråttom. Det känns inte rätt. Att Koert just hade åkt och fick skynda sig tillbaka för att hinna och du kunde inte följa med. Det är inte så här jag kan tänka mig aktiv dödshjälp.

Om jag skulle göra det, då vill jag att min familj och mina vänner få den tid de behöver för att kunna acceptera mitt beslut.

#8 Ja, jag tror det ligger en hel del i det du skriver. Att det behövs lite tid för att beslutet ska hinna sjunka in hos de anhöriga.

Exakt Lena! Carpe Diem! Det känner jag, att Siw och Benny gjorde. Den kärleken var oerhörd, de var i alla  fall tillsammans i 37 år. Och in i det sista, så fanns kärleken och glöden där…..

så sorligt  ,men han har det nog bra nu,han är  nog   i  rengnbågslandet.

#7 Du skriver så bra om det här svåra, det gör mig glad mitt i allt eländet. Och när det gäller fånga dagen ska man kanske istället skriva fånga stunden, för det är precis så som det är. När jag var helt ung skrev jag en dikt med rubriken 3 minuter av lycka är mer än det låter.

#8 Det ligger mycket i vad du skriver, just den här racerfarten som allt skedde i gjorde det så mycket svårare.

#3 Och djuren ja, de stackars djuren blir ju dödade även fast de är friska. Dock inte i Nederländerna för där finns en lag som förbjuder avlivning av friska sällskapsdjur….

I fredags när jag satt tyst med tända ljus och spelade passande musik i väntan på att Koert skulle ringa från Nederländerna och meddela att allt var över. Då kom Linus våran vita kisse och satt i mitt knä hela tiden. Och han som egentligen inte är någon knäkatt. Tänk vilka goda vänner man har i sina katter.

//Lena

Vad jobbigt för dig och din man Lena, många tankar när det blev på detta sätt det förtår jag, Kramar!!

§12 Men om någon av dina katter skulle bli obotligt sjuk, nog skulle du väl låta den dö med värdigheten i behåll genom att låta den somna in i stället för att plågas till döds? Jag tror att alla seriösa djurägare anser att det är den största gåvan man kan ge sitt djur, att slippa plågas, hur ont det än gör i en själv över att man mister sitt djur.

Jag tror nu inte att alla dödssjuka människor "får frid i sinnet" och accepterar sitt öde, jag tror att det finns många som dör i ångest över att de inte får fortsätta leva och att ha en sjukdom som gör att man inte ens kommer att kunna kommunicera med sina nära och kära men ändå ha förståndet i behåll måste ju vara outhärdligt. Inte kunna tala, skriva eller på annat sätt kunna göra sig hörd. Jag tror inte att någon kan sätta sig in i det utan att ha varit i den situationen och jag tror också att det är många människors skräck att ligga som ett paket och vara beroende av andra och dö långsamt. Jag kan tänka mig att din svärfar fattade beslutet efter moget övervägande och troligen i samråd med sin fru men att han var rädd för att hans barn kanske skulle försöka få honom att ändra sig och att det var därför det gick så fort.

För jag tror att det som måste vara värst är att allting gick så fort så ni inte hann förbereda er alls på vad som skulle ske och därför är ju du och din man fortfarande i ett slags chocktillstånd och jag kan mycket väl sätta mig in i hur du känner det men jag kan också sätta mig in i hur din svärfar resonerade. För en aktiv människa som har tyckt om att jobba med händerna och åstadkomma något så måste det vara fruktansvärt att hamna i hans situation. Jag miste två av mina väninnor under loppet av två år och en av dem umgicks jag med dagligen och såg hennes kamp. Hon hade lungcancer och hennes stora fasa var att hon skulle kvävas ihjäl. Det var fruktansvärt att se denna starka, aktiva kvinna förvandlas till ett levande skelett som inte kunde klara ens det mest elementära och det enda hon kunde göra var att avsäga sig tillförsel av mat och dryck (det har man nämligen rätt att vägra) och på det sättet få det att gå över lite snabbare. Jag är övertygad om att din svärfar gjorde det han ansåg var det bästa, inte bara för honom utan också för hans anhöriga men förmodligen hade det nog varit bättre att låta er få vänja er vid tanken så att ni hade kunnat ta ett ordentligt farväl.

Det var kloka ord.

#14 Det finns många sätt att se det på, men jag känner precis som Pelusa i det här med aktiv dödshjälp. Det kan jag inte ändra på. Den känslan kommer från hjärtat och den är ärlig. Nu är jag för trött för att orka skriva mera i detta och tackar för mig. Det har tagit så oerhört mycket energi och gör fortfarande. Nej tacka vet jag när döden kommer på naturlig väg.

När det gäller mina tidigare dödsjuka katter har de fått somna in hos veterinären. Mina föräldrar dog på naturlig väg men med smärtlindring. Så vill jag också dö när den dagen kommer och hoppas även att det blir möjligt.

Gonatt jord!

//Lena

Tar hand om dig! Kram!

Innan den här tråden kom upp, hade jag nog den inställningen att dödshjälp borde finnas som ett alternativ för alla som önskar, under förutsättning att det inte finns någon återvändo till livet, det vill säga om man drabbats av en plågsam sjukdom som man inte kan bli fri ifrån..

Men..nu när jag tagit del av Lenas känslor här..kan jag längre inte se det lika självklart att det borde finnas dödshjälp ..därmed inte  sagt att jag är emot det.

 Efter denna tragiska händelse som drabbat Lenas svärfar och alla de inblandade, känns det som att man inte längre har något svar…det känns som en alltför stor o tung fråga att ta ställning till…det är en sak att ha åsikter om man aldrig gått igenom vad det hela innebär som nu Lena o hennes anhöriga gjort…

dödshjälp eller inte..jag vet inte längre…

Sidentass

§18 Fast det är väl så att det handlar om den som är sjuk (i det här fallet Lenas svärfar) och dennes känslor och tankar och inte om vad anhöriga tycker att de borde göra. Uppenbarligen så var ju han för dödshjälp och då måste han ju få bestämma det själv när han nu bor i ett land där det är lagligt. Tycker jag.

Jo..gubben…du har allt rätt i det du säger…vad jag menade med mitt inlägg var att det känns som en så stor, tung o svår fråga..detta upplevde jag särskilt efter att Lena o hennes anhöriga fick gå igenom detta..man känner så mycket..känslorna far åt alla håll o kanter..

Beklagar sorgen Lena!

#19 Ja men riktigt så enkelt är det inte. Om man ska gå till svärfar hade han själv dåligt samvete på sin dödsbädd och bad om förlåtelse för att han tog den här vägen ut.

Det är inte lätt att veta vad den enskilda människan egentligen vill innerst inne. Vad är det sanna svaret? En deprimerad person vill ofta dö, men när väl depressionen släppt sitt grepp så är det inte längre så. Hur påverkar aktiv dödshjälp människors sätt att tänka? Hur många väljer att dö för att de inte ska ligga samhället till last? Som i en annan diskussion om samma tema ansåg någon att aktiv dödshjälp kan ses som en samhällsekonomisk besparing. Så kan man också se det om man vill. Det var precis vad som praktiserades i tredje rikets Tyskland. Det började med funktionshindrade och växte till en allt vidare cirkel människor som samhället ansåg vara belastande och därför inte värda att leva.

När det gäller anhöriga är man trots allt del i ett större sammanhang. Inte heller här finns det  svarta och vita svar. Att bara tänka på sig själv och helt strunta i anhörigas känslor och tankar är väl inte heller så himla bra för någon av parterna. När döden kommer den naturliga vägen slipper man ifrån dessa svåra ställningstaganden.  Vid aktiv dödshjälp kan det ställas på sin spets.

//Lena

Men vi lever i ett samhälle där effektivität, tidsbrist och produktion gäller. Hur stor är kärleken till de gamla här? Jag pratar inte om dubbelmoral, men dubbelkänslor. Jag vet det finns många som älskar sina gamla anhöriga, men många klarar inte av det längre för det finns ett liv utanför sjukhuset/ ålderdomshemmet. Besök där är ofta ett måste och man är glad när man är ute i det "verkliga" livet igen. Man menar inte illa, men de gamla och sjuka har inte riktig plats i våra liv längre.

Jag vill absolut inte bli ett rumsnummer, får nya blöjer av okända tjejer som jag inte ens vet namnet på, blir matad med sked och nån äklig gröt i. Och en klapp på kinden. Besök av mina barn 2 gånger i veckan med ett liv som jag sedan länge inte hänger med längre. DET är ovärdigt.

Min tid är här och nu och jag vill aldrig bli enbelastning varken för mig själv eller mina barn.

#23 En del av mitt arbete ägnar jag åt anhörigstöd. Där ser jag en helt annan bild av anhöriga än den du beskriver. Visste du att så mycket som 2/3 av den totala äldreomsorgen i Sverige utförs av anhöriga? De är inte likgiltiga för sina anförvanter utan vårdar och hjälper med stor kärlek och omsorg. Och om samhället är på väg tillbaka till den gamla ättestupan då är det dags att göra något åt detta istället för att acceptera utvecklingen. Det är viktigt att väcka debatt, för vad är det för samhälle som bara har plats för unga och friska?

//Lena

När jag jobbade inom äldreomsorgen fanns det många som aldrig/sällan fick besök av sina anhöriga. Några få fick jättemycket besök/omsorg. Oftast kom det bara en familj på pliktbesök, alla satt bara där lite felplacerad och ingen hade nåt att prata om. Bara vädret, maten, hur mår du och sedan försvann en lättad familj hemåt.

Och jag undrar hur många av de som vårda anhöriga gör det pga brist på pengar, plats på äldreomsorg eller helt frivilliga?

Och jag undrar hur många gamla som sitter ensamma hela dagen med en hemtjänst som kommer som "patrull" med djupfryst mat och ingen tid att vattna blommor?

Storfamiljen finns inte mer och vi lever i ett produktionssamhälle. Jag försvarar absolut inte systemet och tycker det är fruktansvärt och förnedrande hur många äldre eller sjuka har det idag.

#25 Men menar du att vi ska förorda aktiv dödshjälp som en lösning av samhällets tillkortakommanden?

När det gäller anhöriga som vårdar gör de flesta det av fri vilja, och inte för att det inte finns någon äldreomsorg att tillgå. (I Sverige är det på det sättet, i många andra länder har aldrig samhället ställt upp varför det ligger helt och hållet på familjen). Vi har trots allt en socialtjänstlag i det här landet som är en av de mest utbyggda i världen och som ger rätt till omsorg när behovet finns. Vad vi glömt bort är den rent mellanmänskliga biten, den som uppstår på medmänskliga grund. Vi har glömt bort att bry oss om varandra i tron att samhället fixar allt.

Men det här, känner jag, är en helt annan diskussion som kanske förtjänar sin egen tråd då den är nog så viktig.

//Lena

#25 Bara ytterligare en liten synpunkt från mig maa Alexejs inlägg om att många gamla som sitter på hem i livets slutskede, inte får några besök av anhöriga (jo, jag vet, vi har kommit lite från ämnet…)

Många gamla har kanske inga nära anhöriga kvar helt enkelt. Eller att de anhöriga som finns kvar i livet bor och jobbar kanske långt ifrån sin åldris och har små möjligheter att lämna sitt liv och vara till hands i alla lägen.

Sverige är ett avlångt land - och världen är ju så stor så stor!

/Pelusa

#27 Visst är det så! Det kan se ut på många olika sätt. Som du skriver är Sverige ett mycket avlångt land. Många har även mycket engagerade anhöriga, även fast de bor långt borta.

Vid en intervjuundersökning riktad till 70 - 75 åringar ställde jag en fråga om ensamhet. Det visade sig vara väldigt få äldre som kände sig ensamma, även fast de beviserligen var rätt ensamma. En tidigare fråga hade behandlat just den frågan - hur mycket kontakt de hade med släkt och vänner. Det som i våra ögon kan te sig på ett sätt upplevs inte alltid på samma sätt av den det berör.

//Lena

Jag gör likadant med mina gamla släktingar. Skyller på tid, men igentligen är det brist på engagemang och lust. Jag gör mina pliktbesök. Jag försöker hjälpa till och städar eller fika med de, men igentligen har jag ingen stor lust till det. Eller det beror också hur man känner för de. Hade en älsklingsgammalmoster, där var jag jämt. Men för de som är kvar nu har jag inte samma känslor, det blir mest dåligt samvete för jag vet att de hoppas på mer kontakt.

Ja, för att tjata om Siw, så jobbade hon i äldrevården. Hon kände, att mot slutet, medans hon fortfarande jobbade, så var hon egntligen inte rätt person. hon ställde sig frågan, skulle jag själv vilja bli vårdad av mig? Svar NEJ. Hon såg också, precis som du Lena, massor av folk, som bara de anhöriga ville hålla liv i. Bl a en farbror, över 90 år, som knappt var medveten om sin omgivning, men ny pacemaker, det skulle han ha, det bestämde de anhöriga! Sedan dog han i alla fall fyra månader senare…. Sen är faktiskt inte självmord något egoistiskt. JAg kan inte se min mamma som egoist. Nu, trettio år efteråt, så kan jag nästan se henne som en stor dramatiker. Hon sa, at hon inte skulle fylla 60. Alldeles rätt. Hon tog livet av sig fyra dagar innan. Djupt deprimerad? Ja. Krigsskadad? Ja.Vidhåller, att rots allt besvär det förorksakade mig, så var det ett för henne naturligt sätt att dö på. Men jag kan förstå saknaden hos dig och Koert, hoppas bara, att han fick chans att fråga så mycket om sig själv som han ville. Det saknar jag. Hann aldrig fråga mamma……