Ja min syster jobbade oxå tills det var någon vecka kvar. Och hon älskade att dansa, så hon var på Folkets hus tre dagar innan hon somnade in . Då orkade hon dansa en dans. Men oh så lycklig hon var.

Det är så svårt att stå bredvid och inte kunna göra nått för att hjälpa.

vad tragiskt…

om jag hade varit i samma sits skulle jag haft jättesvårt att avgöra hur jag skulle gjort…..huvudsaken man tänker igenom noga och gör sitt eget val…

Tänker på dej,,, usch vad jobbigt när ens vänner går bort,,, händer tyvärr allt för offta att någon dör i för ung ålder,,,

åhh…himmel vilken sorglig berättelse..men ändå så fint och genomgående skriven…canser är en så otäck sjukdom..och man är någonstans rädd hela tiden för att man själv, eller ens anhöriga ska drabbas..om jag fick ett sådant besked skulle jag med all säkerhet inte vara lika duktig o stark som din arbetskamrat var..eller så får man någon slags kraft när sjukdom väl slår till. Lika bra att man inte vet vad framtiden har att bjuda på…

tänker på dej o känner med i sorgen..

Så sorgligt, så stark, så rörande. Tänker på dig och alla i hennes omgivnig. /Vanessa

Tragiskt att läsa om det. Cancer är inget roligt. Men tyvärr drabbas många av det :/
Men hon verkade verkligen vilja leva ett normalt liv in i det sista. Det tycker jag är bra.

Jag tror att man ofta blir stark genom en sjukdom. Men är det då man måste vara stark. Framförallt ändras synen på livet och det är nåt som många konstigtvis inte får innan de blir sjuka. Denna medvetenhet att vi har fått en present genom att kunna leva.

MAjvi, jag går igenom samma sak som du nu. Har en väninna, som är tre år yngre än jag och som har fått cancer i levern. Hon blir bara sämre och sämre. Nu är hon alldeles gul i skinnet och denna stora starka kvinna har tappat 20 kg minst i vikt. Vi alla vet, att slutet närmar sig. Men hon orkar inte jobba. Hon arbetar som vårdbiträde på ett äldreboene och hon orkar inte jobba. Hennes arbetskamrater fick reda på orsaken till sjuskrivningen i torsdags. Det är så overkligt…. I midsomras så hade vi fest ihop, alllt var som vanligt, vi åt och drack och hade det precis som vi brukar ha…Gubbarna satt i soffan och nubbade och tjötade och vi satt i köket och sörplade rödvin och tjötade….Nu är hon en skugga av sitt forna jag, har åldrats 20 år på bara denna korta tid…. Och inte kan man gråta, så hon ser heller…..Vi har umgåtts flitigt i 18 år. Janne har känt henne i snart 40 år….Så vi är tämligen betryckta……

Det är så tragiskt när människor rycks bort av sjukdom allt för tidigt. Tror också att de bästa man kan göra är att försöka leva tills man dör så som din arbetskamrat gjorde och Jenna-Guns syster. Livet är kort och man vet aldrig när det tar slut.

Svärfar har fått en muskelsjukdom som heter ALS. Sjukdomen utvecklar sig tyvärr i rasande tempo och nu har han börjat tala om aktiv dödshjälp vilket finns att få i Holland. Vi fick veta det igår och det var ganska omtumlande - smått ckockerande faktiskt när man står mitt i det. Det här att kunna välja när man vill dö. Teoretiskt känns det riktigt om det är obotligt och bara plågor finns kvar, men känslomässigt blir det väldigt knepigt ur anhörigas synvinkel.

//Lena

#8…åhh…jag vet inte vad jag ska kunna säga..vilken oerhört svår situation ni sitter i som bästa vänner till din sjuka väninna..när man tar del av sådana här saker, får man bara en känsla av att livet inte är rättvist..antar att du pratat med din väninna om hur hon vill ha det..om hon själv nu önskar att ni visar era känslor öppet…eller så har du inte orkat göra det..det är så "lätt" att sitta såhär på håll och skriva..lider med er allihopa..

#9 åhh nej..inte detta ….har läst Ulla-Karin Lindkvist bok flera gånger om…om ni inte har den och skulle finna någon slags mening i att läsa den nu så kan jag sända den till er..är så ledsen med er Lena..nu kommer Bamse o stryker sig mot min arm..precis som om han sänder sin hälsning till er och Gunilla..

tänker på er…

Sidentass

Åh, Lena….Stackars Er!!!! Då menar jag förstås hela er familj. Ja, den utvägen finns tack och lov i Holland… Man får se det ur hans synvinkel. MAn är ensam om att dö. Då ska ingen annan människa lägga sig i hur man vill dö. Så om det är det han vill, så respektera det om ni kan. Als är ju en vidrig sjukdom.

 Ja, min väninna är en envis jäkel. Hon vill inte ge sig och jag stöttar henne och hoppas, förstås att det ska finnas en liten strimma hopp. Hon ska på Onkologen i Uddevalla på onsdag, cellgiftbehandling. Om det finns någon som kan klara det, så är det hon.

jag  tycker synd om er   som   får  gå igneom allt detta.för 3 år  sen   dog  min  pappa  och samtídigt  fick  min syster  cancer  det   var jätte jobbigt,så jag vet hur   otroligt jobbigt  det är,men jag har ett  litet  tips  prova   healing   det är  en värmande  behandling  man lägger   sina    händer på den  sjuka ,det är ingen massage. men om man står  personen nära ska  man kunna  göra detta, man lägger  händerna  på  typ  magen  ofta tycker   den  sjuka  att det är  skönt. istället  för att  stöta bort  sinna nära så kan man göra detta, jag  jorde  det även  på sotis.kram till er   allihopa

Gulle dig Siberlina. Du kommer med ett tröstens ord!

Vad fint Siberlina!

Det var en så fin dikt i dödannonsen som passar så bra till G, kanske passar den även till andra vänner och släktingar här

Den dagen jag går för att ej vända åter,Jag vill att ni minns mig precis som jag var.Det blir bara värre,mina kära,om ni gråter För ingen kan ändra det öde vi harDen dagen ni står här och kanske mig saknar Jag vill att ni lever och livslusten har Mina älskade kära jag vill att ni vaknar och "lever" de dagar den tid ni har kvar

Otrolig vacker dikt!

#15 Ja det var en mycket fin dikt!

#11 Dödshjälpen är väl bra på sätt och vis, fast det blir knepigt också beroende på när den kommer in i bilden. Men jag antar att det finns regler för det också så att det inte blir alldeles fel. För Koert och hans systrar är det dock inte helt enkelt att hantera. Jag kände det själv också att det blev en helt annan sak när man hamnade mitt i det så här hux flux. Typ när någon säger till sin anhöriga att den bestämt sig för att dö i september.

//Lena

Man får inte glömma att människor som vet att de kommer att dö hamnar i olika phaser. Vi får kanske panik vid tanken på döden, men i en phas då kommer man till ro och akcepterar det hela. Och i den phasen måste det kännas bra att kunna bestämma själv. Och anhöriga måste kunna ge en människa den friheten att bestämma själv över sitt liv. Jag skulle blir väldigt glad om mina barn skulle kunna akceptera det, för det är en stor respekt-och kärleksbevis. För det är då man behöver stöd.

#18 Jo jag inser också allt det där. Jobbar ju själv inom äldreomsorgen och har applåderat Hollands lagstiftning när den kom för några år sedan. Fast när det kommer i den egna familjen då blir det något helt annat. Därmed inte sagt att någon har för avsikt att hindra om det nu är vad han verkligen vill. Det bara känns konstigt, precis som att det här kanske inte är något som vi bör få bestämma själva. Vet inte hur jag ska förklara det riktigt. Vad jag skulle önska oss alla när dagen kommer vore att vi fick somna in lungt och stilla helt på naturlig väg. Tyvärr ser inte döden alltid ut på det sättet. Fast oftast faktiskt när det gäller just den här sjukdomen ALS. De flesta ALS patienter somnar in helt odramatiskt under sömnen.

//Lena

Min systers annonsvers

Jenna:(

Det där med döden är så otroligt tung. Efter 2 äktenskap träffade jag en svensk man och det var som tvillingssjälar. Världens snällaste man-men alkoholist. En av de tysta som dämpade sin ångest och allas förväntningar hemlig med alkohol. Det tog för mig över ett halv år att fatta att han var alkoholist. Sedan började kampen-som en dragkamp mellan honom, alkoholen och mig. Konstigtvis tänkte jag aldrig på döden. Sedan dog han för nästan 2 år sedan helt plötsligt och utan förvarning (en kroppsåder sprack och han var död). Sedan dess måste jag leva med det. När jag läser "jag har bara gått in i rummet intill", det är så sant men också så fel. För dörren stängdes. En person är borta, för alltid. Inga pengar i världen kan köpa honom tillbaka.Det finns så många olika meningar och åsikter om livet, döden och ödet. Men jag har fortfarande inte fattat någon mening i det hela.

#15 # 20 Så fina verser..när man läser dom…får man en viss tröst i tanke på det öde vi alla har att gå till mötes…känner personligen att, den här tråden leder till mycket eftertanke..och det är nog så viktigt att stanna upp ibland o tänka efter..även om det känns skrämmande och svårt många gånger…

#21 Hade också en tvillingsjäl som dog när jag var 34 år. Ingenting blir sig likt efteråt.

Idag var jag uppe en snabbis till min väninna, med en hel korg rensad svamp(kantareller)Hon har sin äldsta dotter hemma nu, hon bor i Linköping annars, så där satt de och rensade svamp, som de hade fått igår av en annan kompis! Men jag vet, hur förtjust hon är i kantareller och att hon inte har ork att gå ut och plocka. Hon har som grädde på moset fått artros i benen också…Så i dag vet jag att det blir fest….

Sidentass, visst är den bra den boken som Ulla-Karin Lindkvist har skrivit. Jag har den oxå. Jättebra skrivit!

Sessan1