åh jag vet den känslan den är jättejobbig, men man får tänka på att det är för alla katters bästa, och att det inte är för evigt. men visst är det hemskt att möta de där sorgsna ögonen som inte förstår bättre och de hjärtskärande skriken när de vill ut.

Visst är det jobbigt också med skygga katter som kastar sig mot väggarna när de blir utsläppta  i rummet och är vettskrämda. En del har inte umgåtts med människor förut och tror att man vill dom illa.De mår dåligt ett tag men vad är ett par månader när de sedan kan få ett bra liv i många år.

Känns bara så svårt, synd att man inte kan kattspråket..

Sällan vi märker av krafsanden och jamanden från katterna i burarna. De som verkar mest ivriga att komma ut är de som är tama. Men de skygga får en stund att landa på. Vi kan samtidigt börja med att peta på dem och se vilket stadie de är i på skygghetsskalan så att säga. Sedan så är det kort tid, för dem att landa och lära sig känna av ljud som de skygga inte hört tidigare, se människan nära, och så vidare. Men tamingarna kan protestera, men de lugnar snabbt ner och med gos, god mat med mera så smälter de upplevelsen bra tycker jag.

Själv tycker jag att karantänen är ett utmärkt tillfälle att lära sig känna dem, för nästa steg. Ut i hemmet. Men det är nog skillnad mellan katter och katter.

Jobbigast är det med de riktigt rädda skyggingarna, som klättrar upp i burtak och sådant. Men då anpassar vi oss efter dem även där och är så försiktiga och även de brukar lugna ner sig snabbt./Vanessa

Det jobbigaste är när de inte äter.Opal åt inte mycket under den vecka som hon bodde hos mig. Jag vet att de äter väldigt lite de första dagarna men här gick det längre tid. Nu blev hon kastrerad dagen efter hon kom till mig och det kunde väl göra sitt till.Här var det meningen att hon skulle släppas ut igen på gården där hon kom ifrån och morgonen efter utsläppet så var all kattmat borta i skålen jag ställde dit.

Jaa det är jobbigt, men de brukar inte krafsa så mycket på dörren för de flesta är skygga dem första dagarna…men de redigt kelna vill ut och det är jobbigt att se, när man går deras sorgsna ögon..och de lite skygga kollar också efter… men jag håller med Naquita, man får tänka att det inte är för evigt se de är där..det är i två veckor…men ändå en lång tid för de :/

Åh det där känner jag igen. Jag brukar ha hemlösa katter i ett av våra större arbetsrum och höra hur dom jamar förtvivlat är psykiskt jobbigt. Man vill ju dom inget illa men när dom låter så där känner jag mej elak. Man får försöka tänka att man gör det för deras bästa.

Beror nog på vad för sort kisse man har i karantänen. Dom som har varit hemlös länge och som har haft det svårt ute tycker att karantänen är rena lyxhotellet . Värme, mat, vatten, låda, sovplats, allt tillgångligt utan att behöva vara på sin vakt!

Sociala katter som har varit hemlös kortare tid har det jobbigare.
Förvildade katter brukar känna sig tryggare i ett begränsat utrymme, så för dom är det bra att börja i karantän, där dom även får lugn och ro.

/Miranda

Vi har såna hårdplastfönsterrutor och har nu två tama herrar. De vill bara kela och kastar sig framför mina fötter och när jag stänga in de igen försöker de förtvivlad krafsar sig igenom plasten. Då känner jag mig som den största svikare…

Usch, så jobbigt. Men ibland så är du tvungen att byta ut ditt hjärta mot ett av stål. Det är ju bara tillfälligt!"

Usch, så jobbigt. Men ibland så är du tvungen att byta ut ditt hjärta mot ett av stål. Det är ju bara tillfälligt!"