Skriver med liten text, för detta blir långt…..Ni får själva förstora det o det är svårläst. Den 6:e december för 19 år sedan, så tog jag det mest allvarliga beslutet i mitt liv. JAg lämnade ett förhållande, som både bildligen och bokstavligen hade blivit sönderslaget efter 15 år. Jag och mitt dåvarande X hade två hundar och tre innekatter. Trots att han var en våldsam person, krökte han aldrig ett hår på djuren, han älskade dem. Men hade jag stannat kvar, hade jag inte levt idag.  JAg tog en väska med mina kläder, stuvade in mina gevär i bilen och försvann som en tjuv om natten. Lämnade endast kvar en lapp med Förlåt, jag ringer sedan. JAg hade, vid 36 års ålder träffat mitt livs kärlek med stort K.  Vad hände med djuren? Hundarna mådde bra och levde tills de dog av ålderdom. Men katterna…..Allt var frid och fröjd, ända tills X:et träffade en ny kärlek, som var åtskilligt yngre än honom. Hon tyckte att det var besvärligt med katter inne och släppte ut dem. Samtliga tre katter gick den plågsamma trafikdöden till mötes.  Vad skulle jag gjort? Jag hade ingen möjlighet att ta med katterna, än mindre hundarna. JAg visste att X inte skulle skada dem utan älskade dem även om jag inte fanns där. Det enda humana hade varit att ta med katterna och låta en veterinär avliva dem.  Så därför har jag den ståndpunkt jag har än i dag. Jag svor på, när jag fick reda på deta, att aldrig låta mina katter gå ett ovisst öde till mötes och aldrig lita på en enda människa att ta hand om dem. Bättr att låta dem gå till katthimlen på ett värdigt och smärtfritt sätt.  JAg hoppas ni förstår bakgrunden till min inställning i sådana frågor lite bättre nu. Ni behöver inte kommentera detta, men jag hoppas alla läser det. KRam fårn Gunilla