Nej, separation tycker jag inte är rätt väg just nu. De behöver den trygghet de har i varandra.

Vad hände med kattmamman? Och var samtliga kattungar verkligen 12 v när de separerades från henne?

Om du har glada nyfikna kattungar där hemma så har du kommit långt.

Du tänker helt rätt som jobbar med lek och mat. Det brukar vara vägen till små skyggisars hjärta.

Din observation av att veterinärbesök INTE förstör någon relation man byggt upp är även min erfarenhet.

Jag måste till jobbet nu, men skriver mer senare.

Tycker det låter som att ni är bra på väg!

Jag skulle inte ta hem ytterligare en katt i det här läget.

Mina två skyggisar utvecklades i väldigt olika "takt". Den ena blev mattes "plåster" på rekordtid. Den andra är än idag (12 år senare) försiktig i sin kontakt, och det var först för 1-2 år sedan som jag började kunna borra in ansiktet i hennes päls och pussa på henne. Fast bara när hon vill förstås. Hon låter sig inte hållas/lyftas men är en glad och rolig katt.

Den tamare katten har alltså inte påverkats negativt människo-socialt av att leva med en försiktigare kompis.

Att ge tid och att det är lugnt och förutsebart där hemma (rutiner, lika, lika, samma, samma) är ofta bra.

Skriver mer senare.

#1: Tack så länge! Skriv gärna mer när du har tid. :)
Det var katthemmet i samråd med veterinären som tog beslutet att separera ungarna från mamman och lämna dem till jourhem (mig), för att mamman inte skulle hindra deras socialisering. I samband med det veterinärbesöket kastrerades mamman, också en anledning till att ungarna inte skulle vara kvar med henne. Om de verkligen hade blivit 12 veckor då vet jag inte. Jag bara förutsatte det eftersom veterinären sa att separering är ok. Därmed min gissning att de är cirka 15-17 veckor gamla nu. Minstingen ser ut att vara två-tre veckor yngre, kanske har kattmamman hittat/stulit henne ute? De hittades tillsammans.
Mamman är kvar på katthemmet och föreståndaren tror att hon ska kunna socialiseras också, med tiden. Det var först meningen att jag skulle ha henne hos mig men katthemmet bedömde att det var viktigare att få ut ungarna till jourhem bums, och så får mamman vänta på ett annat.

Oj, det är så mycket jag vill skriva så jag vet inte var jag ska börja och sluta 😊.

Först vill jag säga att: superbra att katthemmet valt att även ta ansvar för kattmamman. En del kattmammor är väldigt skygga/arga när de har kattungar. Sedan (när kattungarna flyttat ut) visar det sig att kattmamman i själva verket inte alls är så skygg/arg, utan mest har värnat om sina kattungar.

Det finns också en del skräckexempel där katthjälpare bara har tagit in kattungarna och lämnat kattmamman åt sitt öde, eller där katthjälpare har avlivat kattmamman när kattungarna blivit "stora nog". Så får det inte gå till. Även vuxna skygga katter går att socialisera/habituera. Men det brukar ta längre tid, och bör göras av någon med erfarenhet.

Precis som du skriver så kan kattungar påverkas av kattmammans (brist på) erfarenhet av människor. Men man har också sett i studier att kattpappans gener är av betydelse för om kattungarna blir skygga eller inte. Jag har även mött extremt tama hittekatts-kattmammor med väldigt skygga kattungar (som dock så småningom blev trygga och sociala ungkatter sedan de adopterats ut). Så man kan inte "skylla allt" på att kattmamman är skygg. Även riktigt tama kattmammor kan ha skygga kattungar. Det är inte helt ovanligt med enstaka skyggare kattungar även t.ex. inom seriös avel. Det finns en del forskning kring det här.

Att en kattunge är mindre än övriga behöver i sig inte betyda att den är yngre eller från en annan kull. Även inom en kull kan ungarna skilja sig åt i storlek p.g.a. t.ex. näringstillgång o.s.v. Kattmamman kan också ha en kull kattungar - men med olika kattpappor(!). Om kattmamman kommer från t.ex. ett misärhem kan man dock tänka sig att hon kan ha fått "en kattunge med på köpet" från en annan katthona som levt i samma misärhem. Det händer.

När man får hem kattungar så får man räkna med att de är ordentligt stressade åtminstone 2-3 dagar. Det kan ta upp till 2 veckor innan de börjar visa "sitt rätta jag". Ibland tar det längre tid.

När det gäller skygga katter/kattungar är det viktigt att ha tydliga rutiner så att katten kan "läsa av" hur dagen ser ut, och vad som kommer att hända. D.v.s. "hemma hos oss får vi först frukost, sedan gör matte rent kattlådorna, sedan leker vi en stund och sedan är det sovpaus". Typ. Samma-samma-lika-lika varje dag. Så långt det är möjligt.

Sådant som dammsugaren kan vara jätteläskigt. Ha gärna någon form av "signal" innan du dammsuger, så kattungarna lär sig vad som är på gång, och kan gå undan om de vill det. Här hemma har jag en ficklampa i väggen. När jag drar ur den går ena katten in och gömmer sig i kojan under sängen. Hon vet att jag då kommer att börja dammsuga om en liten stund. Då vill hon hålla sig undan.

Att jobba med mat och lek är viktigt. Där du är ska det alltid vara roligast-mysigast-godast.

Så här i början handlar det mest om att kattungarna ska våga röra sig i hela bostaden och känna sig trygga där. Våga leka. Det är bra om de är nyfikna på dig, och om de kan lockas att söka kontakt.

En katt som låter sig klappas behöver inte nödvändigtvis vara "tamare". Håll lite koll! Det kan vara så att den katten är så pass stressad att den reagerar med "apati". Du får försöka läsa av katten så att så inte är fallet. Att din kattunge gärna går iväg gör dock att det inte låter som apati. Försök att hålla kvar den kattungen lite i famnen. Släpp först när du känner att kattungen slappnar av (lite i alla fall).

Min ena katt lät sig lyftas upp och hållas redan efter några veckor här hemma. Hon protesterade men accepterade om jag lugnt höll i henne och klappade etc. Så snart hon slappnade av så fick hon möjlighet att själv välja på att stanna kvar eller gå ner. Hon blev snabbt väldigt tam och social (med mig, inte med andra), och hoppade snart upp i knäet frivilligt. Om det är möjligt, så är min uppfattning att det är bra att katten får slappna av innan man låter den gå ner (den behöver inte bli helt avslappnad, bara "gå i rätt riktning"). På så sätt "belönas" avspänning. Men självklart är det inte jättebra att tvångshålla paniksprattlande halvstora ungkatter. Här får man läsa av varje enskild katt. Min andra - jämnåriga - skyggis, gick t.ex. ö.h.t. inte att hålla/lyfta/bära, och så är det än i dag - 12 år senare. Men hon är en kul och trevlig katt ändå, men lite mer "egen".

Skygga katter utvecklas ofta 2 steg framåt, och sedan 1 steg bakåt. Det tar tid, och det behöver få ta tid. Det går olika fort för olika individer, och oftast fortare för yngre katter än för äldre.

Men räkna med att det kan ta både veckor, månader och ibland år. Beroende på katt och vad du vill uppnå.

Man ska ta vara på kattungarnas nyfikenhet och leklust! Min ena katt klarade först bara av att leka med tysta leksaker. Båda katterna ville gärna att jag hade en lektunnel (eller liknande) mellan mig och dem när vi lekte. Den ena föredrog bollbana och ett fleecesnöre (jag undvek andra snören så de inte skulle fastna i och bli rädda, samt eftersom snören är jättefarliga ifall katten får i sig dem). Den andra katten älskade sin flock av bollar som hon härjade med i hela lägenheten, särskilt nattetid! Matte var grå i ansiktet av trötthet….

Jag lekte och lekte och lekte med dem under det första året. Många långa lekpass varje dag. De gillade också att jag sprätte iväg torrfoderprickar som de fick studsa iväg och hämta. Lek ger interaktion med kattägaren, och det blir ofta en naturlig avspänningseffekt efteråt vilket är positivt.

Så småningom använde jag torrfoderprickar för att förmå dem att stiga upp med en tass i mitt knä. Sedan två tassar. O.s.v. Även leken med fleecesnöret kunde locka dem nära, och kanske t.om upp i knäet.

Jag satt alltid med dem när de åt frukost. Först en liten bit bort utan att röra dem. Sedan allt närmare. Man får läsa av så det inte blir för mkt stress. En katt som sitter ner och äter är t.ex. ofta något så där lugn. Efter en tid kunde jag "råka" snudda vid dem. Tids nog blev det klappar. Och senare även kamning. Varje katt i just den kattens tempo.

Jag lärde dem vissa kommandon/repliker/signaler redan från början. T.ex. matsignal, för att göra tillvaron förutsebar/kunna kommunicera. Jag kunde servera frukosten genom att säga t.ex. "kom XXXXX (kattens namn)" och så fick den katten en torrfoderprick. Sedan sa jag "kom YYYY (kattens namn)" och så fick andra katten en torrfoderprick. På så sätt började de snart att lystra till sina namn.

Kan tillägga att jag främst serverar blötmat, men har använt torrfoder t.ex. för att socialisera, leka o.s.v.

En del katter som är skygga kan man klapp-träna genom att använda en element-pensel med långt skaft. Ofta gillar de att bli klappade främst kring huvudet, och längs med sidan. När katten accepterar att bli klappad med penseln kan man successivt flytta ner handen längs med skaftet och så småningom klappa lugnt och fint med handen.

Undvik alla typer av bestraffning! Det är inte OK att t.ex. spreja vatten på katter. Kontakten med människor ska vara positiv, lugn och trygg.

Att få iväg tre skygga kattungar till veterinären är inte så lätt. Bra om du använder en transportbur till varje katt, och att du planerar innan hur du ska göra (så gott det går). Jag brukar t.ex. ha båda katterna i köket. Jag tar bort allt onödigt från köket dagen innan, eller några dagar innan. Jag drar ner persiennerna så att ingen katt försöker ta sig ut genom rutan. Jag tar ö.h.t. inte i min skyggis för att få in henne i en transportbur - utan använder andra tekniker eftersom jag vet att hon inte vill att man håller/lyfter/bär.

Om det är möjligt så brukar jag sätta Feliway i vägguttaget minst en vecka i förväg, samt ge Zylkene i maten dagarna före veterinärbesöket. Jag sprejar också Feliway-sprej i transportburarna eller på filtar som jag hänger över burarna (alltid filt över buren så katterna slipper se ut). Sprejet får inte sprejas när katten är i närheten. Doften från sprejet måste få dunsta bort minst 15 minuter - annars kan katten bli ännu mer stressad.

Det finns också läkemedel som man kan ge stressade katter inför veterinärbesök, men gissar att man inte (gärna) ger det till kattungar….???? Rätta mig om jag har fel.

Ja, det var lite mer just nu. Jag tänker också att det kan vara bra att ha vissa sovplatser där katterna ALLTID får vara ifred utan att man försöker t.ex. klappa dem. Så att de vet att "om vi ligger här så är vi ALLTID ostörda".

Men viktigt att tänka stressreduktion så långt det är möjligt. Och sedan lek, mat, mys o.s.v.

Tre veckor är "ingenting" när det gäller skygga katter. En del katter ligger fortfarande under sängen/badkaret efter tre veckor och kommer möjligen fram när det har blivit mörkt i bostaden och människan har gått och lagt sig…

Själv kunde jag gå och lägga mig extra tidigt de första dagarna, och släcka alla lampor, för att sedan fascineras över hur de båda svarta katterna smög fram efter att ha legat under sängen hela dagen…. Jag var förbluffad över hur tyst de kunde röra sig.

Det tog några veckor. Sedan ägde de lägenheten. Nätterna bestod av ett hejdlöst katt-race, och inga farthinder i världen kunde hejda dem….

När katterna var kring1½ år gamla fick matten börja sova igen…

Vet inte om det här var till någon nytta för dig. Men fortsätt gärna bolla/fråga!

Hade en gång en skyggis som föddes utomhus. Mamman var rätt social och även något av kullsyskonen, men de andra var rätt skygga de också. Så i deras fall var det inte mamman som påverkade dem.

För min del var det en fördel att hon inte ville bli klappad, för jag hade en annan katt som var extremt svartsjuk och ville ha matte för sig själv. Så skyggisen var egentligen hans katt, inte min.

Hon vande sig dock vid att jag var där och efter ett tag kunde jag stryka henne över ryggen när jag gav henne mat. Det tog många år innan hon kom upp i mitt knä. Jag kunde däremot inte lyfta upp henne förrän ca ett halvår innan hon dog. Då var hon 14 år gammal. Men hon var ändå en väldigt mysig katt.

Så vissa katter vänjer sig aldrig vid att bli kelade. Tror nog att dina tre vänjer sig så småningom, men det kräver tid och tålamod. Lycka till. Det är tre riktiga charmtroll du fått ta hand om. 😻

Katter har ju i sig inget behov av att bli klappade eller gosade med.

Det är ju mer ett behov som vi människor har 🥰.

Men visst är det bra om katterna blir så hanterbara som möjligt.

Det ger dem ofta bättre förutsättningar inför framtiden.

Tack så hemskt mycket för all input och alla superbra råd!!

Ja, mitt mål är just att ungarna ska bli hanterbara så att man vid behov kan ta upp dem när de till exempel ska till veterinären. Jag inser att lillkillen kanske aldrig kommer låta sig hanteras, men jag har gott hopp om tjejerna.
Som jourmatte är det ju inte upp till mig hur länge de blir kvar här. Tanken är att de ska adopteras ut när de är redo och sedan ge plats åt andra katter här som behöver jourhem. Katthemmet tar besluten.

Alla tre ungarna busar runt, klättrar överallt och är inte så värst skygga för mig längre. Faktiskt tog det inte ens en vecka innan de ägde hemmet, även om de fortfarande höll rejält avstånd från mig. Men redan efter två veckor var avståndet borta. Det är knappt att de flyttar på sig när jag ska gå förbi. Trots att jag sitter i fåtöljen så klättrar de upp på den, ända upp på armstödet, men klättrar ner efter att ha tagit en kort ögonkontakt. :)
På bilden sitter de precis bredvid mig i sängen, man ser mitt ben under täcket till höger. I natt ramlade en av dem ner från sänggaveln rakt på ansiktet/halsen. Såg inte vem men inga klor var framme när katten snabbt tog sig på fötter.
Så egentligen är de inte så skygga längre. Det är bara det där sista kvar, att kunna hantera dem. Med era kommentarer förstår jag att det kanske aldrig blir så, men det känns faktiskt helt okej.

Vi leker mycket och de är otroligt roliga och duktiga! Särskilt storasyster, hon blir en fantastisk jägare, det ser man redan nu. Oj vilka höjdhopp när tygbiten på snöret ska fångas! Laserpricken är en annan favorit.
Just nu låter jag dem vara helt ifred med fri tillgång till torrfoder som de får äta utan att jag "stör". Det är gastro intestinal från veterinären då de har varit kassa i magen ända sedan de kom hit för drygt tre veckor sedan. Men de första två veckorna fick de växlande torrfoder och blötfoder, och lite kattgodis som belöningar, på fasta tider. Första dagarna såg jag bara till att de kunde se mig sitta fem-sex meter bort, men sista dagarna innan jag började med vet-fodret så åt de från sina skålar trots att jag hade ett par fingertoppar på skålkanten. Men det var bara minstingen jag försiktigt kunde stryka över kinden och pannan med ett finger. De andra drog sig tillbaka om jag försökte. Inget fräs eller så, men fysisk kontakt var ett tydligt nej tack. Jag har inte framhärdat (utom när jag var tvungen att fånga in dem för vet-besöket).

Nu har jag bestämt att först när deras magar varit stabila någon vecka och det är dags att fasa in deras vanliga foder igen så ska jag börja om med att ge mat på fasta tider och långsamt låta dem vänja sig vid att mina händer och fingrar finns precis nära. Men jag kommer inte försöka röra vid dem på länge, om någonsin.

Jag har en bra plan nu, tror jag! Tack för råd och stöd!

Jodå, nog ska du röra vid dem. Det är viktigt att de blir vana vid beröring, och de är så pass tama (som du beskriver dem) och unga så min gissning är att alla tre kommer att gilla beröring tids nog.

Kassa magar är vanligt hos kattungar, och vanligt hos hittekatter. Det kan ta tid att stabilisera. Mitt tips är att helt utesluta kattgodis även i framtiden, då min erfarenhet från katthem är att kattgodis rätt ofta kan ge dåliga magar.

Fördelen med laserpricken är att den är tyst och kan leda kattungen lite dit du vill ha den. En del katter blir dock onödigt stressade av laserpricken. Man ger ofta rådet att låta katten få avsluta jakten med att verkligen få fånga något, t.ex. en torrfoderprick.

Jag tycker du ska fortsätta klappa på kattungen som låtit sig klappas, och bara "råka" snudda vid de båda andra när de busar och leker nära dig. Som om det bara blev så av misstag. Kanske ser de lite förskräckta ut första gången/gångerna men det var ju "av misstag" så du tittar redan på något helt annat/+erbjuder lek/mat. Och möts era blickar ändå så blinkar du lugnt och långsamt och vänder sedan bort blicken. Stirra inte katterna i ögonen när du börjar klappträna.

En del säger att man ska låta katten själv närma sig, jag anser att det kan vara helt fel. De skyggaste katterna riskerar att aldrig själva våga ta stegen mot att låta sig hanteras. Man behöver "utmana" dem lite lugnt och fint, och visa att det går bra, för att de ska göra framsteg.

Så mitt råd är att börja låtsats att du bara snuddar vid dem av misstag när ni kommer nära varandra. Gör ingen "affär" av det, låtsats som att du själv inte märkte det. Erbjud lek och gos för att avleda ev. rädslereaktion. Kattungarna ska få känna att de är "trygga och modiga jägare" så långt det är möjligt. Inte att de är rädda. Ta tillbaka dem till rätt känsla genom lek och mat.

#7: Aha! Det låter absolut vettigt!! Tack!

Jag gjorde som Uppkatten föreslår, d.v.s. klappade min katt "i förbifarten" när jag satte ner maten till henne. Då var hon så upptagen med att kolla matskålen att hon knappt verkade märka att jag strök henne försiktigt strök henne över ryggen. Efter ett tag var hon så van vid det att jag kunde försöka mig på att stryka henne över ryggen även om hon bara gick förbi. Det tog dock flera år innan hon tillät att jag klappade henne lite mer än bara som hastigast.

Att råka klappa längs med kattens sida är mer som när katter möter varandra, och är ett sätt som en del katter föredrar att bli klappade på. Ser det ffa på min skyggis.

#10: Ja, det hände ju att jag strök henne längs sidan också. Lite beroende på hur vi möttes.