Min katt adopterades till mig med villkoret att hon skulle bli ensamkatt, då man i jourhemmet tyckte att hon verkade trivas med det.
Jag har dock sett annat, nu under mina år som jourhem.

Ett år efter hon flyttade till mig, tog jag in den första jourkatten. En kattunge på ca 8 veckor. Visst, det var en omställning för både mig och Mysan, eftersom denna kattunge inte ens kunde kattspråket. Han sprang glatt fram till en fräsande Mysan, och fick då en smäll på huvudet. Lite missuppfattning där, kanske 😋

Men jag har märkt att Mysan faktiskt kan tycka att det är trevligt med sällskap, bara de respekterar henne.
T ex, hon ligger gärna för sig själv och sover/vilar. En katt får ligga bredvid, men inte för nära.
Hon leker gärna, men på hennes villkor och enbart jaga.
Hon delar gärna säng med katterna, så länge de är på lite avstånd.

Nu när hon blev ensam igen (haft jourkatter hör sedan 20 september non stop) så märker jag en skillnad på henne, på både gott och ont.
Hon pratar mycket mer, är mer aktiv och vill både leka och kela mer, men hon äter också mindre. Hon har halverat sitt matintag, och jag tror det beror på att senaste jourkatten flyttade i lördags och hon är nu ensam de 6h jag jobbar varje dag.

Så ibland kan en katt verka vilja vara en ensamkatt, men i själva verket har man bara inte hittat rätt sällskap till den.

Eller så verkar den vilja ha sällskap, men bara av en viss katt.

Jag säger alltid att man ska lyssna på katthemmet man adopterar ifrån. Säger dom att den katt du vill adoptera, endast adopteras ut med en speciell kompis, så är det så. Och två katter är inte mer jobb, tvärtom! Jag har nästan lite semester när jag har jourkatt (som inte behöver rehabiliteras) för de underhåller varann. Jag känner mig också mer avslappnad på jobbet och när jag åker iväg över dagen, för jag vet att min katt har sällskap.

Så ibland har katthemmen rätt, ibland måste man nog syna deras åsikt om en katt lite.

Jag hade en blind katt 20/9 - 3/12. En stor herre på 8 år, som föddes utan ögon och därmed helt blind. Han och Mysan kom otroligt bra överens, och lekte till och med jaga. Mysan fick ju anpassa sin lek lite så han kunde hänga med, men det gjord hon gärna. Hon hjälpte honom ofta också när han fick problem med att hitta. T ex när han skulle upp i soffan så nosade han upp emot den, och då jamade Mysan till när han kom emot henne för att tala om att det var upptaget där.
När han hade hoppat upp nånstans, men inte vågade hoppa ner, så ropade han och hon sprang dit. Hon hjälpte honom inte, men det fick mig att förstå att han behövde hjälp.

Så ja, man ska lyssna på katthemmen och respektera det dom säger. Men de kan ibland ha fel 😊

Katthem får utgå från vad förra ägaren berättat (om det funnits en tidigare ägare) samt utgå från vad de ser på katthemmet/i jourhemmet.

Ser man att en katt gör utfall mot andra katter på katthemmet/i jourhemmet, eller blir synbart stressad av andra katters närvaro, så väljer man sannolikt att adoptera ut katten som ensamkatt.

Jag tycker kanske inte att man ska säga att "de har fel". De gör en så bra bedömning som är möjlig att göra utifrån det beteende katten uppvisar och har uppvisat dittills.

Sedan kan de flesta katter fås att tolerera andra katter (vilket inte nödvändigtvis betyder att de trivs ihop med andra katter). Kattungar tolereras ofta lättare än vuxna katter.

Men superbra förstås om din katt tycker det är kul med kattkompisar. Jag håller med om att det känns lättare att gå hemifrån om man har två katter som trivs ihop och som har sällskap av varandra.