Barn och djur är i mina ögon det absolut bästa som finns för varandra. ett djur kan lära barnen empati för andra varelser. Men det krävs ett visst jobb från föräldrarnas sida. Barnen blir inte djurvänner av sig själv liksom, det måste man lära dem bli. Min minsting (3 år) Sanna har en otrolig kärlek för djur. Nästan för mycket. Ibland får man hejda henne så djuren liksom får andas själva en stund ;-)
Så barn behöver djur, men de behöver få lära sig hur de ska vara med dem.
Folk frågar ofta mig om mina djur är barnvänliga, jag brukar säga att de är det om deras barn är djurvänliga.
Det hela bygger på att föräldrar måste lära sig ta ansvar över både barn och djur och inse vad de kan och inte. Är man inte en riktig djurvän själv, då kan man aldrig lära sina barn att bli en heller. Vissa barn lär sig själv sedan när de blir äldre. men de barn som har riktiga djrvänner till föräldrar skapar samma empati för djuren som föräkdrarna har.
Det är i alla fall min åsikt i det hela.
Tror inte att et i det här fallet är några riktiga djurmänniskor som har djuren, då hade de lärt sitt barn hur man handskas meddjuren och vad de behöver i kärlek och omvårdnad.

Håller med Åsa, man måste lära barnen. Jag har en väninna som har en dotter på 4 år. Hon rör aldrig katterna utan att katterna har kommit till henne själv. Hon låter dem välja och respekterar deras gränser och känslor. Det har min väninna lärt henne sen hon var pytteliten. Isabelle, som dottern heter, älskar djur över allt annat och vet att man måste respektera dem. Hon vet att en del djur, i detta fall katter, behöver tid på sig för att vänja sig vid barn. Just barn kan ju vara lite svåra för djur då barn har ett sånt, i djurens ögon, burdust kroppsspråk som ibland kan kännas hotande för djuren.

Jag spårade ur lite, men summan av kardemumman är nog att man inte ska köpa djur till barnen om man inte lär barnen att respektera djuren och ta ansvar för dem. Om inte föräldrarna kan lära dem detta så bör man nog vänta med djur i familjen.

Evangeline

Kanske kan du fråga om du får ta hand om hennes djur istället. Du verkar ju 17 gånger mer djurvän än den lilla flicksan och hennes föräldrar.

Om du vill och har tid, kan du ju allltidfråga dem.

Med Vänlig Hälsning

Ambrosia

Det är inte bra att marsvinet och kaninen saknar hö. Det är nämligen livsviktigt för dem att ha färskt hö hela tiden annars klarar de sig inte så länge.

Som alltid med små barn och djur hänger det på föräldrarna att se till att det fungerar. Om man som förälder inte vill ha det fulla ansvaret för djuren ska man överhuvudtaget inte skaffa några. Hit hör även själva kontakten mellan barnet och djuret. Djur är inga leksaker och det är viktigt att man lär barnen respektera djuren.

#2 Vilken söt bild på din dotter och kattungen! :)

//Lena

Jag önskar att jag kunde ta hand om kaninen och marsvinet (eller bamse och lille skutt som dom heter) Men jag har inte tid :( Kanske skulle ja kunna påminna dom lite om hur viktigt det är med hö och så. Fast jag vet inte om jag vågar… Dom skulle kanske bli sura och tycka att jag lägger mej i för mycket. Men det är det nog värt iofs.

svårt dilemma…..jag tycker det verkar som föräldrarna har rätt dålig koll på hur djuren ska skötas…. för dom måste ju ha huvudansvaret för djuren….visa vad dom behöver ha…….jag hoppas du kan komma på en väg att gå utan att dom ska behöva bli sura över att du "lägger dej i"…

jag tycker att du ska prata med föräldrarna. Det är jätte viktigt för de att de jämmt har tillgång till hö (skillnad på hö och halm) för att deras magsmältning ska fungera ordentligt. Annars är risken stor för att de blir sjuka och allt möjligt. Höt är ju basfödan.
För övrigt är marsvin flockdjur och man ska alltid ta två, så marsvinet kan inte må bra.
Försök få föräldrarna att inse att om inte djuren blir omskötta så får de ta och omplacera dem så de slipper lida.

Det är så viktigt att föräldrarna lär barnen respekt för djur redan när barnen är små…och det är alltid föräldrarna som bär ansvaret för djuren..det är ju allt för ofta som barnen tröttnar..dom får nya kamrater andra intressens om tar upp deras tid..men djuren har ju samma behov av kärlek och omsorg som tidigare..När min son var i 4 års åldern fick han något tokfnatt att det  ar "spännande" att trampa ned myror..den leken satte man stopp för på en gång då man såg det..samtidigt som jag tycker det är väldigt viktigt att prata med barnen..diskutera med dom..försöka få dom att förstå att djuren har känslor precis som vi..även dom kan känna sig ensamna, känna smärta..sorg o glädje..

Inte som den bästa tillvaro för gnagarna..efter vad du berättar så låter det som att det bästa vore om det gick att hitta ett nytt hem för dom..där man är riktigt djurintresserade..

Sidentass

Jag  är ganska emot att barn ska har djur om inte föräldrar ställer upp till 1000%. Jag var kass på djur när jag var barn och vi hade många. De var kul att leka med som med alla andra leksaker, men som barn/ungdom finns hela tiden nya spännande saker och kompisar. Det värsta var att göra rent buren, absolut inte min grej. Nu var det så att det var min mor som var djurvän och skötte om de, annars hade de dött mer än snabbt. Samma med mina barn, de växte upp med djur, men jag förväntade mig aldrig att de skulle ta hand om de. Vi skaffade bara djur, som jag också ville har.

Prata med din bror tycker jag!

Flickan är alldeles för liten att läggas ansvar på utan det är föräldrarna som måste se till att djuren har det bra.Dit hör ju också att ge kärlek förutom mat och annat.

Lycka  till!

Håller med övriga talare, djur är definitivt ingenting som ska köpas åt barn, djuren tillhör de vuxna och det är deras jobb att lära ungarna hur man umgås med dem. Är inte de vuxna intresserade så ska de inga djur ha. Om det vore min bror så hade jag definitivt satt ner foten och sagt ifrån, t.o.m hotat med djurskyddet om det hade behövts för att rädda djuren därifrån för så där ska inga djur behöva ha det.

Det din bror håller på med nu är vanvård. Att de inte får hö, ställer frågan hur det är med annan mat samt om tänder och klor sköts på dem.  Ett barn är aldrig ansvarig för ett djur utan det är de vuxna. Ställ gärna frågan om de skulle gilla att sitta så trångt dag ut och in. Kaniner och marsvin måste få utlopp för sin energi, annars så dör de långsamt och plågsamt. En kanin ska hoppa, ett marsvin gå runt och upptäcka saker. Marsvin som har så härliga ljud för sig. Bara älskar det ljudet.

Så prata med din bror, och tar han illa upp så är det hans problem. Du är djurens röst, för de kan inte prata utan bara känna. Då får han göra som med hunden, sälja dem. Sedan vänta med att skaffa djur tills de själva är mogna nog att ta ansvar för dem. För det är inte dotterns uppgift.

Låt dem ge henne en massa kramdjur istället. Sedan när hon tröttnat på dem, så skänk dem till välgörenhet. Det gjorde alltid vi och ungarna tyckte verkligen om det. Så de är nu i sena tomåren väldigt generösa med allt.

Så om din bror inte vill lära dottern vad de behöver, så ska ingen av dem ha djur. För de gör vad föräldrarna gör. Gör de inget, så följer barnet dem i fotspåren. Tyvärr. /Vanessa

Håller med Landfreak i hur ungar är. Jag erkänner, att jag inte var något undantag. Katt hade vi aldrig, men vita möss, undulater, sköldpadda och marsvin. Vem fick passa? Jo mamma, förstås.Hund köpte vi när jag var 12, men det var en gemensam grej. Just empatin och ansvaret tror jag inte vaknar förrän man blir runt 20

#13 Empati och ansvar vaknar redan från små barnsben, men huvudansvaret ska alltid ligga på vuxna, Om föräldrarna visar hur man ska vara med djuren, så lär man sig snabbare än snabbast. Sedan så är det bra att ha en del av ansvaret som att ge grönsaker  en gång om dagen. Då blir man stolt över sitt uppdrag.

Varför skulle empati och ansvar först utvecklas i 20-års åldern? Barn över hela världen vårdar syskon, vänner, föräldrar, djur, plantor och saker. Det enda som krävs är att som vuxen visar, belönar och stöder dem från de första stapplande stegen. Om inte, så kan vi skrota projekt REDE på en gång :-). /Vanessa

Ja, Vanessa, jag kanske uttryckte mig lite lamt. men jag vet själv, att jag älskade mina djur och alla djur , men just ansvarskänslan, den fick jag inte riktigt förrän jag var vuxen.

Samma här, det har inget med kärlek eller empati att göra. Men det finns så många andra viktiga, spännande saker. Det är klart, alla barn/ungdomer är inte likadana, men..Passa syskon, går bra i 1 timme (helst för pengar), passa växter, spännande i början, men när ingenting händer? och hur kul är en hamster i längden? Nej, realitäten är nog annorlunda och jag tycker det får man aktceptera. Om man inte är total säkert, att ett barn klara ansvaret, blir det inga egna djur. Varför skrotar REDE för det, man sätter ju iaf "ett frö" för deras framtiden. Jag är säkert på, att jag är djuraktiv nu, för jag växte upp med en mor som tog hand om alla skadade djur som grannar hittade. Det var jämt fullt med fåglar, igelkottar och sånt hemma. Men jag själv var kass på djur länge.

#16 Jag tror att du missade min smiley efter kommentaren om REDE. Så då upprepar jag den: :-). /Vanessa

Okay, är datanyling. Blev bara lite skrämt, att du ville ge upp så snabbt :-)

ja, jag var likadan själv. jag hade kanin och marsvin och efter ett tag blev det ju tråkigt. det var för övrigt min bror som köpte kaninen åt mej.

det är svårt att ta upp det där med dom. jag är inte van vid att kritisera folk jag känner så väl på det viset. och jag har aldrig varit i nån konflikt med min bror så jag känner mej väldigt osäker.

min brorsdotter tycker såå mycket om Bamse och Lille Skutt men hon är aldeles för liten.

jo. det är verkligen vanvård, jag vet. och aldrig trodde jag att det kunde vara såhär svårt att säja till, fast man tittar på djuren och lider med dem.

/hennum

Fast det går, jag har varit ofta i såna situationer. Men en dag då plötslig känner man på sig att nu. Då kan man sätter sig med de och pratar. Man kan fundera tillsammans över en lösning! Lycka till

ja, det har du rätt i. man behöver inte gå in och klaga och säja att dom är värdelösa människor…eller något i den stilen. man kan ju göra det hela på ett lite bättre sätt.

Barn måste redan från början lära sig att djur är levande varelser o inga leksaker. Jag har 2 flickor (7½ o 4 år) som är sjövilda emellanåt men respekterar djur på djurens villkor. Min sambo blev akut sjuk förra sommaren med lång sjukhusvistelse med osäker utgång som följd, han blev senare piggare o fick komma hem c:a 2 månader innan han avled. I samma veva som pappan blev sjuk så övertog vi en 1-årig blandras hund. Denna hund har gett oss så otroligt mycket i våra svåra stunder. Stora flickan pratar med honom om allt o är hon ledsen får hon tröst hos hunden. I mars hämtade vi en katt från ett katthem, o det är nog mer den lilla tjejens katt, han älskar att åka dockvagn t ex. För några veckor sen hämtade vi 2 kattsystrar på 4 år från samma katthem o de har oxå blivit familjemedlemmar. Man får så mycket igen av djur. Jag tror det är nyttigt att för barn att växa upp med djur, de utvecklar större empati för andra.

MEN det är föäldrarna som ska lära barnen handskas med djur o föräldrarna som ska ta ansvaret för djuren (det gör man ju med barnen…o djur är som barn.)

#22 Kloka tankar och erfarenheter som du delar med dig av. Håller med dig till fullo. Djur är till enorm glädje och nytta för barn, men vi vuxna måste ta huvudansvaret.

//Lena

jag har av egen erfarenhet upptäkt att det är en gudagåva att växa upp med djur. När jag var fyra år ung så flyttade Lucas in hos oss. En ullegull söt liten kattunge. Jag drog honom i svanses och jäklades, kallade honom Mimmi (jag ville ju ha en hona) och var allmänt hemsk. (något jag skäms för idag) Mina föräldrar var på mig men det lyssnade jag inte på. Men när Lucas började försvara sig mot mig så började jag förstå… ett tag var jag livrädd för katten. Han rev mig och bet mig bara jag visade mig i samma rum som han var i. Men när jag lärde mig att respektera honom blev han världens sötaste. De sista åren i hans liv var han och jag oskiljaktiga. Vi kelade och pratade och hade världens mysigaste stunder. När jag flyttade hemifrån berättade mamma att han sprang och letade efter mig och varje gång jag kom hem till mamma sprang han till dörren så fort han kände igen mina fotsteg.

Det Lucas lärde mig för 17år sedan har följt med mig i livet och hjälpt mig i svåra situationer. Inte bara när det gäller djur.
Han fick mig att förstå vad ömsesidig respekt är och hur man kan förlåt det som har hänt och ändå bli bästa vänner.
Att ha växt upp med en katt är det bästa som har hänt mig!

ja… genom att lära sig att respektera djur och att umgås med dem ordentligt så lär man sig detsamma med andra människor.