JAg väljer att skriva om detta här, då jag känner att jag har flest vänner här.

Min sambo och jag hade en väldigt god vän till hans släkt här uppe. För ca 8 år sedan, så skaffade han sig en katt, han var gammal redan då och han hade inte den insikten för djur som vi har, men han älskade verkligen sin katt. Han var dessutom lite, lite skadad av att ha arbetat med lösningsmedel i många år, men den snällaste människan i världen. vi kan kalla honom X. Hans misse var totalt asocial med andra människor, men X älskade hon. JAg vet, då jag många gånger var kattvakt och gav kissen mat och gjorde rent i lådan när han var och hälsade på sina barn i Göteborg. Kissen var så rädd för andra, så hon skrek av skräck bara man kom i närheten av den. Men med X så var det en helt annan sak, det vet jag och såg med egna ögon. Han gav kissen P-piller, jag tjatade att han skulle kastrera, men tala till väggen…..

 Så kom en dag, då X fick en hjärtinfarkt. JAg körde honom till sjukhuset. KAtten var just då ute och det var lygens att få in henne. Mitt i smällkalla vintern var det, så vad kunde jag göra? Han låg på sjukhus i en månad och jag gav kissen mat varje dag och hon hade ett gömsle i magasinet, så hon frös inte. vi oroade oss för att hon skulle bli gravid, men tack och lov så fungerade naturens klocka då, så hon löpte inte.

Så kom X hem, vem var den första som välkomnade honom? Jo katten. Återigen så försökte jag påverka att han skulle kastrera, men det är så dyrt……..Han hade dessutom blivit förtidpensionär och hade inte mycket pengar att röra sig med. Han fick hemtjänst, som såg till att han fick det han behövde och att katten fick sina p-piller. Men X blev sämre och sämre. Dels så fick han Alzeimer och som vi vet, så får man en massa saker för sig då, plus att han, vilket vi inte visste åkte på en galopperande skelettcancer. Kissen var fortfarande helt oåtkomlig för andra utom för X.

 Så en dag, för 1,5 år sedan, så ringer kommunens hemtjänst till min sambo. Då har X ramlat och åkt in på sjukhus. KVar var katten, med fyra halvvilda kattungar ute. det fanns bara ett alternativ. Min sambo fick tillåtelse av X barn, som då talade om, att X inte hade långt kvar, att skjuta katterna. Med sorg i hjärtat fångade han in dem i fälla och sköt först kattungarna, och sedan katthonan. X dog tre dagar senare. JAg kan garantera, att ingen av katterna led, men att min sambo var väldigt ledsen och i efterskott arg på X, som inte hade sett till att kastrera katten och försökt få kissen lite mer social.

 Vad jag vill ha sagt i detta är att alla historier inte är bara svarta och vita, man måste se efter det som sker runt om. Att ta katten till vet för avlivning, hade varit ett trauma för katten utan dess like, det kan jag garantera. Så döm inte mig eller min sambo att vara djurplågare, han gjorde vad han fick göra med dödsboets tillåtelse. HAde kissen fått gå kvar, hade hon gått ett grymt öde tillmötes, då ingen runt omkring är några speciella kattvänner.