För knappt två veckor sedan fick vi på Kattjouren larm om ett gäng hemlösa kattungar på Ärtholmens koloniområde i Malmö. Då det dagligen strömmar in mail och telefonsamtal från privatpersoner som bedjar om hjälp med katter som måste omplaceras eller övergivna katter som befinner sig ute utan något som helst skyddsrum, har vi ständigt händerna fulla med ett flertal projekt. Jag bestämde mig dock för att ta mig an detta fall fortast möjligt då minusgraderna sjönk allt mer för varje dag. Av fem ungar hade dock bara två synts till det senaste dygnet. Tiden var knapp om de återstående kattungarna skulle kunna räddas.

Kväll efter kväll stod jag med en ficklampa i handen och bad att katterna skulle visa sig. Inte ett ljud hördes. Inte ett tecken på liv. I ren desperation lät inte mitt hjärta mig att sluta leta, ge upp. Om jag skulle göra det, skulle ingen ge det de en chans. Området var ju övergivet under vinterhalvåret, inte en själ syntes till. Men plötsligt, mitt i all uppgivenhet, såg jag ett par stora uppspärrade ögon som stirrade på mig i mörkret. En av ungarna hade tillräckligt med ork för att visa sig och ledde mig sedan till resten av kattungarna. Snart upptäckte jag att alla fem lyckligtvis hade klarat sig, svaga men alla höll ihop. De små liven hade lyckats hittat ett vindskyddat utrymme under ett av husen som kunde hindra snön och regnet från att komma in, men kylan var fortfarande outhärdlig. Efter bara någon timme hade jag inte längre någon känsel i varken tår eller fingrar trots lager av vantar och strumpor, att föreställa sig hur ungarna klarade av att överleva dag efter dag i denna kyla var nästintill otänkbart. En varm känsla av lättnad spreds i hela min kropp, det var inte för sent, jag hann.

Idag har jag mina små ögonstenar hemma hos mig - trygga, varma och med mätta magar. De fick en minst sagt tuff start på livet, nu förtjänar de att ha bästa möjliga hem med kärlek och omsorg. På bara två veckor knappt, har ungarna gjort utomordentligt stora framsteg. Från att vara oerhört skygga katter utan någon som helst mänsklig kontakt har de nu utvecklats till fantastiskt härliga ungar med massor av energi och fina egenskaper. Med stor sorg i hjärtat måste jag nu skiljas från de små, men detta för att de ska få ordentliga och permanenta hem att leva i resten av sina liv. En av kattungarna har redan fått sig ett permanent hem, det återstår alltså fyra som snart förhoppningsvis ska få komma till kärleksfulla familjer.

Har ni frågor eller funderingar, kanske vill ni erbjuda ungarna hem får ni gärna höra av er till mig, Katrin Jansson, på tel. 0735399612 alt. katrin.kattjouren@gmail.com

Det är dags för rackarna att hitta hem :)