För snart 17 år sedan köpte jag loss en kattunge som inte hade haft en bra uppväxt. Han hade bl.a fått alldeles för lite och felaktig mat. Var inte vaccinerad eller någonting samt på den tiden bytte de hem redan vid 8 veckors ålder. Veterinärbesiktning, vaccinering, avmaskning, kastrering, idmärkning och försäkring ordnades snarast av oss.

Jag hade en huskatt redan som hette Bagheera. Därför skulle kattungen heta Baloo. Men han liknade en tunn, ynklig liten sorkunge, så därför kom han att kallas Sorken. Han visade sig vara en rolig, liten pajas som hade roliga knirpande ljud för sig, slog kullerbyttor och låg i de mest fantastiska ställningar, som lockade fram många glada skratt. Men han hade tyvärr det felet att han bet folk. Både jag och pappa har ärr efter att ha blivit huggna i näsan och hakan av honom så att det blödde. Tur att han inte hamnade i någon barnfamilj eller hos några som inte haft katt förut. De hade troligen avlivat honom. Själva valde vi att behålla honom, men att hantera honom försiktigt samt att alltid varna besökare för honom. Det är såklart inte alltid han bits. Han kan kela och spinna och vara hur go som helst. Det gäller bara att se upp då han inte vill mer och kvickt dra sig utom räckhåll. Han har kollats hos veterinär så att han inte hade ont och bet pga det, men inga fel hittades. Kanske berodde det på hans tråkiga uppväxt. Vem vet.

Han kom aldrig över att han fick för lite mat som kattunge och med tiden blev han en riktig liten tjockis, som trotsade alla våra bantningsförsök då han blev helt ifrån sig då maten minskade. Som tur är har han inte fått några större problem av sin övervikt och nu när han är gammal är problemet det motsatta. Han är för mager.

Nästa månad fyller han 17 år. Jag är glad att han får uppleva en sista sommar. Men det känns tråkigt att hans tid nu börjar rinna ut. Jag trodde att han skulle bli minst lika gammal som Bagheera, som blev hela 20 år, men tyvärr har det gått snabbt utför på slutet. Nu får vi ta vara på tiden och njuta av honom den korta tid (några månader kanske) som vi har kvar tillsammans. Sen ska han få somna in.

Utav alla de underbara huskatter (vanliga korthåriga bondkatter) vi har haft, så är han den siste. Vi har hjälpt katt efter katt till nytt gott hem. Ibland hos oss, ibland hos någon annan. Men då både jag och pappa är allergiska, så kommer vi inte att skaffa någon mer korthårig huskatt, utan vi får hålla oss till skogisarna vars päls vi tål mycket bättre. Ibland gör vi små insatser här och där för de hemlösa, men det känns verkligen tröstlöst att det aldrig någonsin tar slut.

Ibland kan en katt få leva ett långt, lyckligt liv även om han har ett "lynnesfel". Han har varit lycklig ändå hos oss och har kunnat njuta av friheten ute på landet, men med tillgång till alla bekvämligheter inomhus. Sorken är inte en katt som passar alla, men han fann sin plats i livet ändå hos en förstående familj. Ibland kan det lösa sig ändå för en problemkatt och han är en högt älskad familjemedlem