Detta är en (mycket lång) berättelse om hur två hemlösa katter fick ett hem; en moln- och en begynnande solskenshistoria.

Vi, min man och jag, hade funderat på det ett tag. Vår lilla huskatt Xerox (nu 2,5år) behövde en kompis, förutom kaninen, som hon kunde busa och leka med. Nu när vi dessutom hade flyttat så fanns det mer utrymme för en katt till.
Så min man började kolla blocket och sådana sidor men jag frågade om vi inte kunde hitta någon förening som hjälpte hemlösa katter istället? Sagt och gjort, det tog inte lång tid innan vi hittat en förening som föll oss i smaken och dessutom en katt som verkade vara precis vad vi sökte. Vi fyllde i adoptionsansökan och sen gick allt i vad som känns som en rasande fart. Vi fick åka till jourhemmet där katten bodde och vi var fast innan vi knappt hunnit ta av oss skorna.

Valdemar (bilden), härligt gosiga charmören Valdemar. Den 3-4åriga TNR-katten som slutligen plockades in i februari 2010 med både ögon- och lunginflammation. Illa däran, med bland annat jack i öronen efter flera års utevistelse, men som verkade klara sig mot alla odds.
Det var kärlek vid första ögonkast, vi kunde knappt åka därifrån och Valdemar gick så gott som inte ifrån oss under hela tiden vi var i jourhemmet. Det var ingen tvekan om att vi ville ge honom ett permanent hem hos oss. I vanliga fall skulle alla papper och sådant skötas via snigelpost men eftersom jourhemmet skulle åka bort en längre period bara några dagar senare så fick Valdemar flytta in rätt hastigt hos oss och alla papper sköttes vid överlämnandet hemma hos oss. Lyckan var total!

Valdemar hanterade vår mycket skeptiska kattdam med bravur. Trots hennes ihärdiga fräsande och morrande ignorerade han henne tills hon helt enkelt gick för långt i sitt provocerande. Då gjorde han en tjurrusning mot henne och hon flydde skrikandes över hela lägenheten trots att han inte rört henne. Sådär pågick det i ungefär en vecka och även om Xerox inte gillade läget så verkade hon anpassa sig allt eftersom.

Valdemar älskade att gosa och spann högt så fort man tog upp honom i famnen. Annars var han en tyst herre som inte gjorde något väsen av sig. Han hade mjauat olyckligt när han satt i transportburen på väg in i lägenheten första dagen men det var enda gången han hade "sagt" något.
Därför var det inte svårt att inse att något var fel när jag en kväll, tolv dagar efter vi fått honom, hör hur han ynkligt ropar på hjälp. Helt förtvivlad började jag leta efter honom och hittade honom under ena soffan, benen låg konstigt under honom och han andas snabbt och ytligt. När vi väl fick fram honom visar det sig att han inte kunde stödja på benen, de bara vek sig under honom.
Jag slängde mig på telefonen och mina föräldrar kom i ilfart med bil så vi kunde åka till djursjukhuset. Där fick Valdemar syrgas medan de gjorde en ultraljudsundersökning och sedan röntgade honom. Hon som var jourhavande veterinär den kvällen började förbereda oss för det värsta men efter röntgen sa hon att det bara verkade vara ett astmaanfall och att han skulle få vara kvar över natten med astmamediciner och syrgas så skulle han undersökas ordentligt dagen efteråt.

Dagen efteråt ringer de och berättar att Valdemar är riktigt dålig, att han har en hjärtsjukdom som kallas kardiomyopati. De visste inte om han skulle klara sig men de skulle, med vår tillåtelse, börja behandla honom med hjärtmediciner och så skulle de hålla oss underrättade. "Men det är nog bra om ni gör er beredda på att åka hit snabbt för att säga farväl." Där gick min gräns, det var helt omöjligt att vara kvar på jobbet efter det.

Beskeden från veterinären ändrades så gott som hela tiden under resten av dagen. Ena stunden var han bättre, andra stunden var han mycket sämre. De tyckte dock inte att vi skulle komma in och träffa honom eftersom de var oroliga att Valdemar skulle bli upprörd och bli sämre. Sent på kvällen sa de att läget verkade stabilt och att vi kunde komma in klockan elva nästa morgon och att de inte skulle ringa innan dess om det inte var "kört".

Hela natten och morgonen gick, inget telefonsamtal. Halv elva torsdagen den 29 april behöver jag inte ens svara när jag ser att min man ringer mig för att veta att det värsta tänkbara håller på att hända. Jag hade precis satt mig i bilen för att hämta honom så vi kunde åka ut till djursjukhuset när veterinären hade ringt till honom och sagt "nu klarar Valdemar inte mer, vi vet inte om vi kan vänta på er innan vi måste ta bort honom." Trots att vi körde mer än lovligt fort så hann vi inte i tid…

Jag grät minst två gånger om dagen i tre veckor efter det. Även om det har blivit lättare att hantera det som hände så gör det fortfarande ont och tårarna kommer lätt. Tänk att en hemlös katt som ingen annan ville ha kunde väcka så starka känslor på så kort tid!

Det var (är) oerhört jobbigt att tänka på att skaffa en ny katt efter Valdemar. Men vår Xerox (som ändå verkade tycka att något fattades när Valdemar inte kom hem igen) behövde fortfarande en kompis. Vi bestämde att det fick ta sin tid men vi åkte och hälsade på två katter för några veckor sedan. Tyvärr var ingen av dem vad vi letade efter men en i föreningen (som vi adopterade Valdemar ifrån) hade fått in en liten kattdam i mitten av maj som hon trodde att vi kunde vara intresserade av.

Klara (inte ens ett år gammal) hade hittats långt ute i ingenstans vid en byggarbetsplatsetablering, troligen dumpad där ute eftersom det i samma veva som hon hittades hade försvunnit material från platsen. Vi var lite skeptiska först för vi ville egentligen ha en äldre katt men tänkte "Va tusan?! Det skadar ju inte att hälsa på henne i alla fall".
Så i början av förra veckan var vi och hälsade på henne. Och liksom med Valdemar sa det bara klick. Hon är så full av energi och lek men ändå kelig. Även om hon är ung är hon ovanlig naiv och skulle lätt bara vandra iväg efter en insekt utan att lägga märke till vart hon går eller så (varför föreningen inte ville att hon ska vara utekatt). Så olik vad vi hade planerat, men ändå helt rätt för oss.

Alla papper har skickats fram och tillbaka och nu på fredag, självaste midsommarafton, flyttar hon så hem till oss och blir "minstingen" i familjen. Valdemar saknas enormt mycket. Men livet måste gå vidare och vi är glada att kunna få hjälpa och välkomna ännu en "oönskad" katt till vår familj.